Luleå HF

BusarnasBuse: Håller med dig om Wisby - riktigt god öl i den vackra buteljen, men möjligen inte en sådan man inhandlar backavis av, utan en njutare bara. Jag tror att man i år har många möjligheter att köpa sådana enstaka öl som man njuter efter maten, framför brasan till lite galls eller nötter. Både Wisby och Innes and Guns som du nämner är sådana förstås 

Mmmmm, man börjar ställa in sig för Julnjutningen redan:-) Har några hanteverkare i huset som håller på att förbereda mellanvåningen och de blir nog klara till jul. Slår ut två bvägger och etablerar ev tre rum ett stoooort rum att njuta jul i. Ett rum som behöver stor släkt, lång ledighet, härlig julmat...och riktgt fin Juhl-Öhl:-)

Jag tycker att det är hög tid att ta fram Johan August. Inledningen av den första svenska romanen - Röda Rummet - från 1879 är något som var och en som talar vårt språk bör känna till. Inte bara för att samtliga vi som talar och skriver svenska är lärjungar till Strindberg, som förvandlade språket för alltid, från den uppstyltade patrask-svenska som innan honom härjat och som - utan honom - skulle ha dominerat än i dag; utan också för att njuta och inse att så här vackert kan det vara, så fint kan det bli. 

Jag, som norrbottning från grunden ändå sedan många år bor i Fjollträsk känner mig som mest hemma på sådermalm och varje år när våren brister ut drar jag mig upp till uteservberingen Mosebacke vid Södra Teatern, vilket var där Struwe var när Röda Rummet inleds. 

En känsla som på intet sätt står lägre än den som förmedlas av alla amerikaner som upplevt Boul Mich, monpranasse och Quartier Latin i Paris under det tidiga nittonhundratalet. 

Förbered dig nu på hockey. genom att ta del av något av det bästa som skrivits på svenska språket. Något som hör till när man förbereder sig på jul och julöl. Här kommer han, giganten, titanen vars svarta träkors på Haga norra kyrkogår bär den inskription han funnit på den mer berömde kyrkogård i Paris där så många av de största vilar. O Crux - Ave Spec Unica. Var hålsat kors - mitt enda hopp.

Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården påMosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor.

Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal - och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efterhundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv.

Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne frånBergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och hon gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som nu medan köksan drog in den friska luften genom näsan, passade på att gripa fönstervadden som var beströdd med paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarne, i vilken snart gråsparvarne och bofinkarne deltogo, då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda.

Emellertid fortsatte köksan sitt arbete med innanfönsterna och inom några minuter hade dörren från källarsalen till verandan blivit öppnad och ut i trädgården trädde en ung herre, enkelt men fint klädd. Hans ansikte företedde intet ovanligt, men där låg en sorg och en ofrid i hans blickar, som dock försvunno då han, utkommen från den trånga källarsalen, möttes av den öppna horisonten. Han vände sig mot vindsidan, knäppte upp överrocken och tog några fulla andetag, vilka tycktes lätta hans bröstkorg och sinne. Därpå började han vandra fram och åter utmed barriären, som skiljer trädgården från branterna åt sjön.

Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden; ångvinscharne snurrade nere i Stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade i järnvågen, slussvaktarnes pipor visslade, ångbåtarne vid Skeppsbron ångade, Kungsbacksomnibussarne hoppade skallrande fram på den kullriga stenläggningen; stoj och hojt i fiskargången, segel och flaggor som fladdrade ute på strömmen, måsarnes skri, hornsignaler från Skeppsholmen, gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande med träskorna påGlasbruksgatan, allt gjorde ett intryck av liv och rörlighet, som tycktes väcka den unge herrens energi, ty nu hade hans ansikte antagit ett uttryck av trots och levnadslust och beslutsamhet och, då han lutade sig över barriären och såg ner på staden under sina fötter, var det som om han betraktade en fiende; hans näsborrar vidgades, hans ögon flammade och han lyfte sin knutna hand, som om han velat utmana den stackars staden eller hota den.

Nu ringde det sju i Katrina, och Maria sekunderade med sin mjältsjuka diskant, och Storkyrkan ochTyskan fyllde i med sina basar, och hela rymden dallrade snart av ljudet från alla stadens sjuklockor; men när de tystnat, den ena efter den andra, hördes ännu långt i fjärran den sista sjunga sin fridfulla aftonsång; den hade en högre ton, en renare klang och ett hastigare tempo än de andra - ty den har så! Han lyssnade och sökte utröna varifrån ljudet kom, ty det syntes väcka minnen hos honom. Då blev hans min så vek och hans ansikte uttryckte den smärta som ett barn erfar då det känner sig vara lämnat ensamt. Och han var ensam, ty hans far och mor lågo borta på Klara kyrkogård, därifrån klockan ännu hördes, och han var ett barn, ty han trodde ännu på allt - både sant och sagor."