Luleå Hockey 2012-2013: Vägen mot SM-Silvret!
Då var vi i mål. En lång resa, som förgyllts av drömmen om SM-GLUD, har nått sitt mål. Och vi nådde inte ända fram.
Vi gav oss in i kampen och vi levde för att - följande ungefär OS-parollen att vara "snabbare, högre och starkare" Citius, altius, fortius - nå det bästa möjliga.
Men vi misslyckades. I år var det inte vår tid. I år lyckades vi inte. Det finns bara en vinnare och även om vi var bättre än alla lag i landet utom ett så var vi inte bäst.
Det finns bara en vinnare och det var inte vi. Inte i år.
Var det bara en slump? Var det sånt som händer? Ska vi bara tänka att vi lyckades med mycket om inte allt och vi förstår inte varför?
Nej. Det tror jag inte.
Jag tror att vi har en ny tid och vi är med den.
Mycket har hänt för Luleå Hockey. Vi har lämnat de glada amatörernas och idealististernas ledning. De gjorde så gott de kunde, men det räcker inte längre. Vi har ny ledning som inger förtroende; från ordförande ned till Osten. Och vi har Rönken, Bulan, Ågi, Hento. Och Greppa:-)
Allt började 2010.
Vi kom ut med ett nytt lag och en nya hockey och vi slog en värld med häpnad. Vinsten i kvartsfinalen mot Djurgården markerade att vi var med igen. Semifinalen mot Skellefteå borde vi också vunnit - vi hade ju 2-0 i matcher och ledde tredje matchen nere i Schtaan med bara minuter kvar. Men då tog det slut, det året.
Nästa säsong tog ett försvarsstarkt Luleå hela serien in i mål som vinnare. Men sedan tog det abrupt slut.
Nu kommer vi tredje året. Och vi har konverterat det kämpande försvarsspelet till en annan mer offensiv hockey. Vi har börjat släppa kravet på allas medverkan att inte släppa in mål till en mer offensiv hockey, men också mer riskfylld. Och vårt system att spela juste hela tiden och undvika utvisningar har vi släppt på - i stället har vi blivit mer fysiskt med möjlighet att svara när andra attackerar oss.
Och det har fungerat strålande! Vi klämde Köplustan, vi plockade ned - en iofs ovanligt medgörlig uppsättning av - Warulfven.
Vi ägde som fan.
Men i finalen tog det slut. Omedelbart.
Egentligen är det svårt att förstå varför. Vi har verktygen. Det vet vi, sedan kvartsfinalen och semifinalen. Vi kan. Om vi vill.
Men vi ville inte? Det är svårt att påstå. Naturligtvis ville alla. Men på något vis tog det slut, av någon anledning drabbades laget av en mental kollaps. Just när det gällde som mest.
Jag tror nog att alla gjorde allt de kunde, allt de förmådde och frågar man någon så visst fan ville de. Men Skellefteå ville mer. Det märktes från första bytet och det märktes i match efter match efter match efter match. Och ju mer Skellefteå ville, desto mindre ville vi. D v s vi ville verkligen inte förlora men det räcker inte: man måste vilja vinsten och man måste önska den så hett att man ger allt för den; och hela laget måste vilja.
Förra slutspelet räckte det med att några spelare föll ur ramen, bara åkte ut på isen utan att mena allvar, för att vi skulle förlora ordentligt mot ett, egentligen, sämre Gnaget. I ås var det inte så, i år kämpade nog alla, men inte på den nivå som krävs.
Ute i spelet var nog Luleå nog så bra, men när det blev man mot man, när det blev en grupp spelare från varje lag kämpande efter sargen märktes det så väl att Skellefteås spelare ville så mycket mer än våra.
Som vi sagt så många gånger förr: Det är bara att bryta ihop. Och komma igen. Vi är ju nästan där. Det som var skillnaden i år var att Skellefteå gått från kval->kval->kvart->semi->semi->finalförlust->finalförlust, medan vi "plötsligt" bara var i final. De hade jobbat för detta länge men det hade inte vi.
Och det var hela saken.
Från och med nästa år är det vi som får det medspelet, då är det vi som har allt att vinna och vi har en god chans att göra det. Vi kommer igen. Och då kan det gå hela vägen.
I fjol vann vi serien, i år vann vi European Trophy ocg gick till final.
Nästa år kan vi lyckas ännu bättre.
Det här var en fin säsong. Nu ser vi framåt. Mot en finare.
Tack, alla.
MOBILT
· 
