Och nu har striden mellan Djurgården och Marcus Nilsson gått i mål.
1. 2010 skriver Djurgården ett fyraårigt avtal med Marcus Nilsson med 250 000 i månadslön. Första året utmärker sig Nilsson med ett antal fula överfall på Luleåspelare i kvartsfinalen men Luleå vinner ändå. Andra året underpresterar DIF hela vägen och åker ned till allsvenskan.
2. Våren 2012 förklarar DIF att Nilssons lön sänkts till 125 000 och hänvisar till att på det papper avtalet skrevs stod Elitserien. Vilket de ville tolka till att det upphörde att gälla när DIF inte spelade i Elitserien.
3. Markus hade annan åsikt och DIF svarade med att låsa honom utanför på träningar samt sade upp honom för "avtalsbrott".
4. Nilsson blir anställd hos HV i stället men får där "bara" 209 000 i månaden.
5. Nilsson stämmer DIF för avtalsbrott och begär mellanskillnaden per månad, ränta på de pengarna, pengar för brott mot LAS samt pengar för rättegångskostnader till Unionen som drivit frågan.
6. Nilsson vinner. Får 470 00 i utebliven arbetsinkomst, ränta på det, 75 000 i skadestånd samt 126 000 rättegångskostnader.
7. Nilsson har förklarat att han är beredd att efterskänka en del av medlen till DIF.
Vad kan vi lära oss av allt detta?
Att där vi väntar oss professionellt agerande finner vi amatörer.
Å andra sidan är det där ingenting, jämfört med att en sådan som Patrik Höjdhopparen Sjöberg tillåts sabotera elihockeymatcher år efter år.
MOBILT
· · 
Hm, råkade titta lite på Ryssland-Sverige OS-hockey damer.
Jag vill definitivt inte vara diskriminerande men helt klart att det finns mycket att utveckla vidare och nivån, som jag uppfattar den, är som vore det 6-7 åriga pojkar som spelade. Här finns mycket att förbättra och så kommer det helt säkert att ske.
Men i nivå med herrhockey blir det aldrig, när inte tacklingar är tillåtna och när det blir så svårt att åstadkomma nödvändiga slutspelsskägg.