Luleå HF

Jag är alltså beredd på att vi får ett svårt - eller t o m några svåra - år framöver. Och kommer också ihåg att så var läget innan Rönken-åren. Nu kommer så stora förändringar och jag tror inte vi ha muskler att säkra oss mot det utan är beredd på att det blir tufft. Men tror och hoppas på Luleås generella förbättring under senaste drygt fem åren. Vi fixar det på sikt, men vi måste hantera närmaste framtiden utan att druttla ur serien.

Faktum är att man kan se tillbaka till Rönkens fyra år och allvarligt talat är det succé-år, år där Luleå presterat långt över vad något trott eller kunnat vänta sig. Låt oss ta åren ett efter ett.

2010/2011
Rönkenhockeyn tog alla på sängen. Luleå, som alla tippat i botten av serien, blev mer eller mindre oslagbart under hösten och laget, som spelade rent och följde reglerna, kämpade ner alla andra lag. Detta är ju slutspelshockey, sa de överraskade "experterna": hur orkar de? men Luleå orkade och det allsvenska paret Arla-Olle, som alla bedömt bra i Allsvenskan men inte höll i Elitserien, krossade alla lag i kombination med Abbottarna. Framåt december förklarade Warulfven att man för första gången beslutat släppa sitt eget spel och möta Luleå med Luleå-hockey för annars var man chanslösa. Vilket beröm. 

Framme i slutspelet var Luleå lika härligt vinnande och gick raskt fram till 3-0 mot Djurgårn, som experterna innan säsong förklarat skulle bli mästare. Sedan följde en skam för svensk hockeymedia: man drog igång ett skitspel mot Luleå för att hjälpa det DIF som chanslösa annars satsade på huvudskador mot Luleå. Men det räckte inte. Luleå tog ut vakten med lång tid kvar i sista matchen och kvitterade och i sudd avgjorde tandlöse Robin så underbart.

Segertåget rullade på och Luleå tryckte ned Skellefteå till 2-0 och hade i tredje matchen ledningen mot SkAIK med bara minuter kvar. Kanske hade Luleå fixat det hela vägen, men man kan i efterhand inte veta. För den s k journalisten Fahlman drog igång "rasism"-stämpel på Osten och hela Luleå och möjligen blev den historien det som vände allt och Luleå tappade den semi man hade nästan klart vunnit.

2011/2012
 Luleå tappar Arlbrandt, en svår förlust, och jag tror att Arla ångrade att han ritat på för Pungen, trots pengarna. Men laget går bra. Tar sig till semi i European Trophy men förlorar på sudd. Fortsätter och förstärker Rönkenhockeyn och betvingar alla andra lag, slutar som vinnare av Elitserien. Men någonstans där går det sönder. Johan Harju har länge protesterat mot hockeyn och till slut är han så lat att man får bänka honom. Framåt slutspelet lägger också Simon Hjalmarsson av helt och Luleå orkar inte ens spöa kvartslaget Gnaget i slutspelet.

2012/2013
 Kommer ett nytt år och Luleå fortsätter bli bättre. Man tar hem hela European Trophy, slutar högt i Elitserien och är ruggigt starka i slutspelet. Plockar Köplustan, plockar Warulfven. Men någonstans där tar orken slut och i final mot Schtaan orkar man inte leverera som tidigare. Är ändå inte så långt ifrån, försvarsspelet är på topp och man är det bättre laget i match 2 och 3 men ändå hamnar man under med 0-3 och ger sedan upp i fjärde matchen.

2013/2014
 Och så är vi framme vid året det börjar knaka i skeppet. Under hösten är man inledningsvis starka. Går fint i Europakvalet. Tvävlar inledningsvis i SHL med Schtaan, men börjar tappa framåt slutet av året. Sedan faller man i semi i European Trophy-slutspelet, vilket man kunde vunnit om det inte varit för att gnomen Mårts stulit Klasen. Och fortsättningsvis går Luleå inte är bra. Från typ december till februari är man inte bättre än ett av de sämsta i serien, men fightas ändå om plats 2-3. Fast på slutet - trots att man får in Linus Omark - havererar det ordentligt. Väl i kvart är man på väg att vakna mot Läjkrarna men faller igenom och säsongen är över.

Sammanfattningsvis
 Jämfört med vad vi hade - och troligtvis kommer att ha - är det inget tvivel om att Rönkens år som ledare var en fantastisk framgång. Med lite flyt kunde vi utmanat och nått Gludet de första tre åren. Men så blev det inte. En semi, en final, slutspel alla år, en serieseger, toppositioner i övrigt, ett European Trophy-mästerskap, semis de andra åren...nog har det varit fantastiska framgångar! Sammantaget får nog Luleå anses under Rönkenåren att, gissningsvis tillsammans med Warulfven, ha varit lag 2-3 i landet efter Schtaan?

I detta nu tror jag det enda rätta är att vara tacksamma över det vi haft och troligen får vi det tuffare närmaste åren. Då gäller det att stå bakom vår förening och veta att vi motgångare finns där såväl i regn som i solsken. När laget är på topp behövs vi inte lika mycket som när laget har problem. Nu får vi nog visa att vi är med laget och föreningen - även när vi förlorar.  

Sven.Savage: Förnuftiga ord Sven. Vi Timråiter har verkligen fått lära oss att vara tacksamma för, relativa, framgångsår och stötta laget när man måste rätta mun efter matsäcken. Tycker din sammanfattning och framtidsprofetia för Lulä är klockren.