Lindberg Råkkar och M Lemieux:
Ändå var jag mer orolig när Tavve tog över. Efter de fantastiska åren 1994-1997. då vi borde haft alla tre Gluden men åtminstone fick ett, kom ju säsongen 1997(98 då vi krossades i kvarten av Warulfven och samtidigt brakade ekonomien ihop.
Tavve ledde oss fem år och det var härligt att se att vi varje år fixade ossundan från kvalplats, t o m tog vi oss till slutspel varje år och första tre åren dessutom till semi. Första semin åkte vi ut mot Pölsan, såklart, det var för jävligt. De två andra rök vi mot Djurgårn som sedan tog Gluden och hävdade att de var långt före oss men allvarligt talat tycker jag att vi alls inte var långt ifrån att spöa Djurgården de åren.
Sedan blev det ut i kvarten två gånger; första mot MooDoo när vi rök hemma i avgörande med 4-9, en chock och en skam. Som följdes av att vi Tavves sista år blev utsparkade med 4-0 av Timrå efter sjuhundra förlorade förlängningar. Då förstod man att verkligheten hunnit ikapp oss och sedan hade vi för vana att åka i kvarten varje år, inte sällan med äckliga 0-4 i matcher.
Tavves stil var mycket enkel, äckligt disciplinerad, för att travestera en finsk tränare.
Han tog det lag han hade, satte det på isen och sedan fick spelarna köra hela året. Hur illa det än gått i senaste matchen fick samma spelare köra nästa match, inga förändringar, ingenting som rubbade det som bestämts innan serien startade.
Och serierna följde samma mönster. Luleå förlorade nästan allt man kunde inledningsvis och efter 5-10 omgångar låg man klart sist, ofta långt efter alla andra lag. Men ju längre säsongen gick, desto svårare blev Luleå att besegra och till slut började man klättringen och hur omöjligt det än såg ut lämnade Luleå till slut strecken och klättrade in på slutspelsplats. I snitt slutade vi sexa under Tavves fem år, eller kanske hellre ska man kalla det för under lulespelarnas fem år för nog var det de som bestämde.
Under dessa år hade vi också ett typiskt beteende på så vis att vi var jävligt duktiga hemma, men borta som regel helt värdelösa. Det, plus det faktum att vi alltid var otroligt mycket bättre efter än före jul var reglerna.
Har funderat på hur det kunde bli så där men på något vis tror jag det berodde på att vi fortfarande hade ett rätt stoprt antal Luleåspelare kvar från åren i toppen, alltså spelare från Luleå eller som spelat så länge i Luleå att man var ett med klubben, kompisarna och staden. Laget spelade för klubben och äran långt mer än för egen vinning. Något som inte längre existerar, i stort sett, eftersom lagen domineras av legoknektar. Men då hade vi spelare vars familj, vänner och bekanta satt på läktaren och höll på laget och varje år spelade man ihop sig och upp sig.
Bara att nämna några namn vi hade under alla eller vissa av de åren för att komma ihåg och känna igen:
Trotjänare hemifrån som
Nilsson, Stefan | |||
Lindberg, Torbjörn | |||
Nilsson, Petter | |||
Berglund, Tomas | |||
Åkerström, Roger | |||
Renberg, Mikael | |||
Myllys, Jarmo | |||
Burström, Anders | |||
Edström, Lars | |||
Huczkowski, Hans | |||
Rönnqvist, Jonas | |||
Sandström, Jan | |||
Henriksson, Daniel kryddat med importer som blev trojänare: Kucera, Jiri Hostak, Martin Burda, Vaclav med junisar som plockades upp: Ledin, Per Fabricius, Karl Lundberg, Emil Savilahti-Nagander, Per Fransson, Johan Törnqvist, Gusten med fungerade värvningar som
Plus sådana som Shayne Toporowski. Jag hoppar förstås äver ett antal andra konstigheter, men med de nämnda spelarna som grund var det ingen större risk att Taavola lät spelarna bestämma. Under säsongen tog de alltid fram lulehjärtat och redde upp saken så gott man kunde. |
Sven.Savage: Daniel Larsson har sett sina bästa dagar, visst låt Lassinantti lira en hel säsong till med Asplöven men låt då Ward vara backup till Owuya under tiden.
Det börjar se riktigt tungt ut, inte ens allsvenskans andrahands sortering verkar vara intresserade av Luleå.
Börjar lukta tavve åren när man hämtade någon noname från italien och hägerbäck.