Luleå HF

Sagan om journalisten som inte var någon journalist

Det var en gång en journalist, åtminstone påstod han själv att det var vad han var. Men alla som visste något förstod att vederbörande saknade alla kriterier för en journalist. Snarare var han lika lite journalist som en polis som använder de maktbefogenheter han utrustats med för att begå brott. Låt oss kalla "journalisten" för F.

Denne F trodde sig vara hocksysupporter, och menade sig älska ett lag, men det sätt han älskade på var att hata ett annat lag 13 mil bort.

När supportrar misskötte sig blundade och förnekade han de nesliga gärningar hans eget lags supportrar gjorde men braskade ut de mindre nesliga det andras lagets supportrar gjorde i rubriker som vore det krig. 

Men det stannade inte vid det. När det inte fanns några skandaler att slänga fram om motståndarna hittade han på sådana själv. Naturligtvis kunde det inte accepteras och han fick sparken från tidning efter tidning sedan han ljugit. Till slut var det bara en liten pyttetidning i hemstaden, med mindre upplaga än ett annonsblad för ICA, som ville ha honom. Men där ljög han på allt vidrigare.

Vid ett tillfälle skulle hans älskalag hemma möta hans hatalag och då hälsade han bortalagets supportrar välkomna med rubriken "Stanna hemma, idioter". I artikeln under rubriken förklarade han det andra lagets supportrar för idioter och det eldade på den vidrigaste delen av egna lagets supportrar. När hatalaget faktiskt vann matchen ilsknade hemmasupportrarna till, beväpnade sig med stora stenar och la sig i bakhåll för bortasupportrarnas buss. När bussen passerade öste syenbumlingar genom luften, rutor krossades och passagerar skadades. Från olycksplatsen ringde de skadade bortasupportrarna upp F och berättade vad hans agerande lett till och bad honom ta sitt ansvar och skriva om det inträffade. Gjorde han det? Nej. Han menade att det bara var en slump, att det naturligtvis inte var älskalagets suppportrar som låg bakom. Däremot skrev han att han och hans familj hotats genom att bortalagets supportrar inkräktade på hans privatliv och ringt honom i hemmet. Jag hooootas, det fria ordet är hooootat, menade F.

Bortalagets supportrar hade en gång ett plakat på läktaren där de stödde en svensk journalist som utan rättegång fängslats i åratal i ett annat land, för att han rapporterat objektivt från ett krig. Då raaaasade F och krävde att ishockeyförbundet skulle agera och straffa bortalagets ledning eftersom de "tillåtit politisk propaganda på läktaren". Så mycket för det fria ordet.

En gång arbetade F på en annan tidning i hemstaden. Då hände det sig att en inköpt spelare för hemmalaget i fyllan och villan körde omkring i bil i staden medan han sög i sig vin direkt från en vinlåda. Han körde förstås av vägen, kraschade bilen och raglade sedan omkring redlös i omgivningen. Tidningen rapporterade om det inträffade men det gillade inte supportrarna, det skulle tidningen inte ha skrivit om. Chefredaktören kom från en annan plats i SVerige och var dessutom kvinna; allt detta ytterligt suspekt i supportrarnas ögon och hon utsågs till syndabock. I åratal förföljdes hon och hennes minderåriga barn. Telefonen ringde natten igenom och hon eller det av barnen som svarade mordhotades. Dessutom skadades hennes bil och med en kniv skar de sönder däcken gång efter gång. Till slut gav hon upp, sade upp sig och flyttade från schtaden. Vad gjorde F under dessa år? Försvarade han henne, försvarade han det fria ordet? Nej. Han var på supportrarnas sida och fick gå från tidningen. Så mycket för det fria ordet.

Så hände det sig att älskalaget fick möta hatalaget i semifinal. Hatalaget vann första två matcherna och nu var goda råd dyra. Naturligtvis snackades en massa skit och ljug bland bortsupportrarna och sådant skrevs om på supportersida i anonyma inlägg. F läste ett sådant, där hatalagets sportchef påstods ha använt ett icke politiskt korrekt ord; han hade sagt "neger". Här har vi chansen, tänkte F. Han skrev ihop en artikel där hatalagets sportchef påstods ha skrikit grova rasistiska tillmälen matchen igenom och F hävade att han hade ett flertal oberoende vittnen som "bevisade" detta, hemliga vittnen, naturligtvis, F vägrade "röja sina källor". Det hela fick genomslag i all media eftersom det drog till sig intresse från riktiga journalister men som inte visste något om hockey och därför inte kände till det som alla inom hockeyn visste: att F var en lögnaktig låtsasjournalist som i åratal hade ljugit och hittat på om hatalaget. Det hela måste förstås utredas men det skulle ta tid och under semifinalen hann det inte göras. Men F öste ut uppföljande artiklar flera gånger om dagen för att hålla grytan kokande. Bortalaget stördes kraftigt av att vara belägrade av media, tappade fokus och hemmalaget kunde vända semifinalen och vann knappt. F hade lyckats.

Vad hände med "rasistangreppet"? Ja, det utreddes i botten. Det visades att det inte fanns några oberoende vittnen. Sådana som F kallade så visades inte ha hört något alls, bara hört att det fanns ett rykte i omlopp. Det kokade ned till en gammal tant och en gammal farbror som satt tillsammans på bänk 12 på läktaren där det var ett enormt liv under den spännande matchen. Ett tiotal andra vittnen som satt i närheten av sportchefen intygade att några rasistiska skrik inte alls förekommit. Och påhittet att han "skrikit matchen igenom" utan att någon säkrat bevis på detta genom att spela in med mobiltelefon uppfattades som extremt märklig. Händelsen utreddes av bortalagets ledning, av hockeyförbundets disciplinnämnd och faktiskt t o m av åklagare och polis i hemmaschtaden: samtliga dessa instanser friade sportchefen.

Faktum är att F, som påstod sig "bara rapportera vad andra påstått" i en filmsnutt som forttfarande finns kvar intervjuade den spelare som det påstods ha skrikits om med orden "Det har framkommit att hatalagets sportchef matchen igenom skrikit grova rasistiska tillmälen riktade mot dig: vad säger du om det?" Där trampade han förstås i klaveret. Han framförde det alltså som sanning och för det borde han fällts i domstol och dessutom borde annonsbladet han arbetade på ha prickats. 

Men F eldade som sagt på med nya artiklar under semifinalen. Rasism, ropade han. När hemmalagets supportrar protesterade och sa åt F att han ljög vrålade F ännu högre: de hotar mig! påstod han, de mordhotar mig och min familj! Jag måste ta en time-out! Det fria ordet är hotat!

Allt var ju bara fortsatta idiotier från F:s sida. Att det förekommer angrepp och hårda ord inom sporten vet alla och inser att det inte är konstigt och inte på allvar. Men F valde att tolka kritiska ord riktade mot honom som mooooordhot, det fria ordet är hotat! Samtidigt som han själv, som påstådd "journalist" hade missbrukat det fria ordet i åratal genom att ensidigt ljuga om hataklubben men blundat för allt som älskaklubben legat bakom.

Vad hände slutligen? Ja, ishockeyjournalister som kunde bakgrunden visste att F var en lögnare och kritiserade honom. Det enda stöd han fick där var bland Sthmlsbaserade journalister som var sura för att bortalagets nyss slagit ut det sthlmslag dessa journalister var anhängare av, en kvartsfinalsvinst där nämnd media skämt ut sig å det grövsta genom att ljuga och håna bortalaget med sexistiska och osportsliga påhopp.

Men icke sportjournalister visste ju inget och hade köpt F:s lögnaktiga påhitt om att F och det fria ordet var hotat, han var en hjälte. T o m så uselt att ett litet gäng journalister utnämnde honom till det fria ordets försvarare och hav honom ett pris till minne av en politisk journalist i Ryssland som mördats av korrumperade gangsterpolitiker.

Riktiga journalister skakade på huvudet. Det var som att Judas misstagits för Jesus, menade man. Men F slog på trumman och menade att han var hjälten. Det lilla annonsbladet insåg att han ljugit igen och kunde inte ha en sådan missbrukare av det fria ordet anställd: han fick sparken förstås. Igen.

Det var sagan om F. Det påstås att det finns gamlingar som fortfarande inte förstått att skilja på saga och verklighet. Men det måste vara ett fåtal. Så svagt begåvade människor kan det inte finnas många av. I alla fall inte utanför banjokretsar.

Redigerad kommentar