Luleå HF

Hm, har suttit djupt upptagen med ett omfattande arbete dygnet runt senaste dagarna med enda avbrott att parallellt ha haft på matchen på en monitor medan jag arbetade på annan. 

Blev därför lite knepigt att följa ordentligt men nu, när jag mailat iväg det andra arbetet, har jag hunnit fundera ett tag på matchen.

Förutom de brister som påpekades bl a av Lindberg Råkkar - eller ska det numera vara Skarin Råckar? - under match drar jag slutsatsen att speciellt idag men också delvis under senaste månaden har vi inte haft det jävlar anamma som vänder förluster till vinster, som inte släpper poäng över annat än våra döda kroppar. Samma brist som innebar att vi fick stryk av Aporna i semi för några år sedan och i synnerhet i finalen därefter. 

Var fanns de av våra försvarande spelare som vägrade släppa en motståndare förbi sig, som var beredda att kasta sig på isen för att ge tänder och äta puck om det behövdes, som gav sig fan på att klistra upp motståndarna mot sargen hur ont det än gjorde och som åkte in på isen med inställningen att om motståndarna lägger enorm energi och kommer med väldig fart kommer jag att lägga ännu mer energi och följa dem med ännu mer fart?

Var är arvet efter Rönkenhockeyn?

Det vi idag presterade var så grönjävulskt uselt under 57 minuter att det bara är för sorgligt och man undrar om man längre har lust att följa laget under denna säsong.

Så här illa berörd av en luleinsats som jag är nu kommer jag inte ihåg när jag varit, om någonsin.

Mycket trist!