Vår vän FruktHamster:-)
Jag skrev ju för några dagar sedan att jag inte visste något, vilket jag inte gjorde, men nu är ju allt offentligt och kommenterbart.
Hr Hamster är en av oss. Som följt, analyserat, diskuterat, lidit och deppat, glatt sig och blivit lycklig med hockeyn, i vårt fall i form av Luleå Hockey. En helt vanlig människa.
Och ändå inte. Som en följd i första hand av eget hårt arbete men också av att ha haft lyckan att vara på rätt plats i rätt tid har han nått framgång av en sådan omfattning att man inte ens kan föreställa sig det.
Och i allt detta har han fortfarande ett hjärta som klappar för Luleå Hockey och vill gott. Har läst det han berättat nu och allt han säger är lika klokt som som det han alltid sagt.
Jag inser naturligtvis att hans liv nu tagit en vändning som är så omvälvande att nästan ingen människa är, har varit eller kommer att vara med om något ens i närheten att likna det. Och jag önskar att det bara blir gott och intet ogott. För mitt i allt detta bryr jag mig faktiskt väldigt lite i vilka eventuella konsekvenser detta kan föra med sig för Luleå Hockey men väldigt mycket vad det kan betyda för Hr Hamster och hans familj, nu i en position som är omöjlig att överblicka och förutse. Hoppas ni får fortsätta vara riktiga och lyckliga människor:-)
Och det var också en annan sak som speciellt slog mig i det som Hr Hamster berättade. Om uppväxten i Luleå, flytten till Stockholm och det då förstärkta hjärtat för Luleå Hockey. Jag förstår detta eftersom det också är min historia. I mitt fall inifrån Luleå men med släkt i Sandnäset var jag där samtidigt som FruktHamster. Och jag är säker på att detta är en historia som vi delar med många av oss som lämnat, men som är ändå är kvar, och som möts på den virtuella H-läktaren för att på nätet, framför dator/TV följa vårt lag, eller när det är möjligt sluta upp på Hovet eller på andra arenor.
För 126 år sedan skrev Heidenstam "Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt."
Han visste vad han talade om även om han inte visste hockey.
Vart livet och världen än tar oss är vi ändå alltid lulepojkar och kommer alltid att bära med oss vår längtan till marken och stenarna där barn vi lekt. Liksom alla andra, från andra platser.
Veckans hetaste skribenter
12.17
MOBILT
· · 
SJälv räddade jag ju min tid från meningslösheter genom att i höstas ta det kategoriska beslutet att inte öppna det avskräde som Apans snack-sida utvecklats till.
I vanliga fall har ju den pensionerade SS-apan vanan att försvinna helt från nätet när Luleå lyckats med något eftersom han då inbillar sig att det aldrig har hänt. Men har nu sett att det uppdaterats flitigt där så jag gissar att hatbrottslingen för långa invecklade och obegripliga transpirationsteorier med sig själv under diverse signaturer. Jaja, det håller honom i alla fall borta från torg och öppna gator;-)