Luleå HF

Sagan om Isac Lundeström

Den trevliga delen

Isac föddes i Gällivare och började som liten pojke spela ishockey i Malmberget. 

12 år gammal sökte han sig till Luleå Hockey och där har han sedan blivit kvar. Isac är center och utvecklingen har gått raskt. Denna säsong har han som 14-15-åring plockat flest poäng i Luleå Hockeys J18-lag.

Och som nyss fyllda 15 år har han debuterat i Luleås J20-lag. Luleås J20-lag gick till åttondelsfinal i Ajunis-SM men förlorade där med 1-2 i matcher mot Skellefteå. Isac spelade då för våra A-junisar-

Efter sommaren kommer förstås denne 15-åring att vara ordinarie i Luleå Hockeys A-junisar bland spelare som fyller 20 år!

Utan tvivel en av landets absolut mest lovande spelare bland de födda 1999.

Så långt, allt gott.

Trevligt att Luleå fått fram en sådan supertalang. Nu är han visserligen bara 15 år och vi får hoppas att utvecklingen fortsätter lika fint för unge Isac. Då och då kommer det fram supertalanger här och där i Sverige och de blir så småningom spelare i absolut världsklass. Vägen dit är förstås inte spikrak men Isac tillhör de som har chansen. Blir riktigt roligt att följa honom:-)

Den otrevliga delen

Tyvärr finns det också en baksida av myntet. När Isac är 14 år gammal blir han stalkad, dvs det börjar i hemlighet, i skymundan komma oönskade telefonsamtal hem till Isac och hans föräldrar. 

Vem ringer?

Är det någon galning, någon psykiskt svårt sjuk människa, någon pedofil, någon brottsling?

Det är Skellefteå Hockey. Apklubben belägrar Isacs telfeon med locktoner. Komse, komse, komse Isac, vi ska ge dig allt du vill! Fria klubbor, fri hockeyutrustning, fritt boende och en massa fördelar, vi ger dig mer än Luleå gör! Och hos oss kommer du att utvecklas till en stjärna och din väg till NHL är säkrad; vi har skickat över myriader av apjunisar över Atlanten och de är nu stjärnor i NHL och redan som unga förmögna på sin sport! Komse, komse, komse......

Isac tackar nej: "Jag stannar i Luleå Hockey".

Sens moral
Förr i världen brukade hockeylagen framför allt bestå av spelare från den egna staden/byn eller från ärområdet, det naturliga upptagningsområdet för laget. 

Den tiden är förbi. Inte ens lag som Djurgårn, Köplustan och Malmö kan längre klara sig på väsentligen egna spelare. Alla klubbar måste söka bredare möjligheter för att fylla sina lag. En dominerande anledning till denna utveckling har förstås varit att utlandet köper våra spelare. Numera lirar >150 svenska spelare i nordamerika, ryssland och på europeiska kontinenten där de allra flesta får löner som Sverige inte har en chans att konkurrera med.

Under lång tid har den dominerande filosofin varit att vi köper, köper och köper fler spelare och i kraft av större kassa köper vi mer, bättre och dyrare än andra. Det är den "hockeyfilosofi" som länge präglade i första hand Värsta Köplustan och Warulfven och likaså Pungen och senaste säsongen är det Apklubben som har mest pengar att ösa ut. För att inte tala om Trottoarkantens IF som i många år böt ut i stort sett hela laget varje säsong genom att använda pengar de tjänat genom att handla med trottoarkanter och liknande samt lägga över betalningsansvaret på den staten genom den statliga lönegrantin, på konkurrerande klubbar och liknande.

Men köp, köp, köp-hysterien är en hockestrategi som inte håller i längden. Det kostar för mycket. Här behövs bättre och mer hockeykompetent filosofi.

På senare år har vi sett några nya vägar visade av svenska klubbar som gått från bottenlag i serien till topplag och i några fall t o m från allsvenska lag till SM-finalister och SM-vinnare.

Luleå Hockey är ett exempel. Luleå har varit skickligast i landet på att scouta upp lämpliga spelare i Allsvenskan som kommit till Luleå och utvecklats till storspelare i Elitserien, blivit landslagsspelare och ibland nått välbetalda uppdrag utomlands. Några exempel är Per Arlbrandt, Niclas Olausson, Simon Hjalmarsson och strax Daniel Zaar.

Växjö Läjkers är ett annat exempel. När tröskeln för max två noramerikaner per lag togs bort hade Läjkrarna redan byggt upp en strålande scouting av nordamerikaner och de har varit särklassigt bäst i Sverige på att identifiera spelare som NHL ratar men som passar utmärkt in i det fina lagspel Läjkers levererar, mycket genom att Sam Hallam förstått och tagit in väsentliga delar av den presshockey Rönken implementerade i Luleå. Luleå spöade Läjkers 10-15 första matcherna men varje match var en utbildning på högsta nivå för Sam som såg, lärde sig och plockade in i egna laget. Nu är Läjkers i SM-fianl emd ett lag bestående av 7 nordamerikaner, 5 finländare och 13 svenskar. Bara att gratulera dem till en lyckad utveckling och framgång.

Slutligen har vi Apklubben. Den bild som Apklubben sprider utåt och som vidare förmedlas av nyttiga idioter (fotnot: nyttiga idioter är en rysk spionterm och betecknar journalister och andra som springer andras ärenden utan att veta om det) är att Apklubben har hårdare och bättre träning än alla andra lag.

Så är det inte. D v s visst kan det vara så OCKSÅ men skulle Apklubben gått ned till sina pojklag, B-junislag och A-junislag och förklarat: Nu gör vi så här! hade de nu spelat i Division 1. Det finns helt enkelt, förlåt: enklet, inte tillräckligt underlag med pojkar och ungdomar som pallar det där i Apschtaan. De skulle ha kört slut på många som hade lämnat hockeyn. Några skulle blivit jäetteduktiga men då lämnat för lag i högre serier.

Nej. Att träna hårdare är en filosfi som vilket lag som helst kan "komma på". Men det fungerar inte om du inte har det nödvändiga materialet.

Och här kommer Apklubbens väsentliga innovation. Som de kan hyllas eller klandras för men så är det i alla fall. Apklubben har blivit bäst på att värva billiga spelare redan i 14-17-årsåldern. De allra flesta hämtar de från Norrbotten och Västerbotten och de klubbar som "drabbas" av Apklubbens beteende är förstås i första hand Luleå Hockey och Burkölen. Hade Apan funnits nere i Småland och luggat talanger från omgivningen skulle det inte fungerat men norra Sverige har alltid varit en fantastisk grogrund för hockeyspelare. Kanske inte så konstigt att Apan så konsekvent snackar skit om just Luleå och Burkölen. De menar nog att det inte är "personligt" utan en strategi eftersom de vet att dessa två klubbar är de som kan hota och stoppa Apans framfart.

Apan snor alltså till sig talangerna tidigt och dessa värvningar är förstås extremt mycket billigare än att som Luleå leta spelare i Allsvenskan eller som Läjkrarna att scouta i Nordamerika. Apan kan därför fylla på med massor av talanger och så kör de träningar och utvecklingar under vilka de flesta olyckas och t o m som pressar andra - som kunde ha blivit stjärnor - att lägga av med hockeyn. Men för Apan har det inte spelat någon roll. Det som drabbar enskilda pojkar som i alltför tidig ålder luras att flytta långt hemifrån, lämna familj och vänner, stör inte Apan för tillräckligt många pallar det och kan så småningom släppas fram i A-laget, presenterade som "egna produkter". Ta Oscar Sundqvist som exempel - självklar spelare för Luleå Hockey men Apan ringde 14-årige Oskar en vecka innan Luleå skulle prata med honom, och lurade honom att skriva på för Apan. Och se på exemplet Isac Lundeström...

Skräckhistorierna är tyvärr många. Pojkar som mobbats i skolan av Apklubbens ledare och numera tycks allt fler ta sig därifrån, speciellt de som känner att den sektmentalitet som "Apan, Apan, Apan" innebär inte riktigt är den som man som umeåpojke eller från andra platser vill köpa.

Apans möjligheter att fylla på underifrån har därför börjat ebba ut och nu försöker man med konstgjort andning genom att köra gamla stilen från Värsta Köplustan och Warulfven: man ser slött på vilka spelare alla andra vill ha och så bjuder man dubbelt mot vad andra erbjuder. En strategi som vi sett gå åt helvete tidigare. Den bär mot avgrunden.

Sven.Savage: Jobbigt va? men va glad jag blir för din skull att ni har Isac Lundeström på väg uppåt, ska bli roligt att följ hans utveckling i lule och vem vet kanske får han kliva in i A-laget lagomt tills 4'e kedja går i pension men det lär väl dröja ;-)