Luleå HF

eltifoso: Tack, eltifoso:-)

Håller med dig om att ni lyckats bra senaste femårsperioden och trots att ni missade kvartsfinalsspel i år är ni ändå genomsnittligt näst mest lyckade laget i Sverige dessa fem år, efter Apan, medan Luleå är något distanserade trea.

Men kraven på elitseriens sammantaget bästa lag någonsin, Ulfven är stora, och kanske har du rätt att Warulfven är på väg uppåt igen. Här har ju funnits mycket komprtens och gissningsvis blev läget omöjligt att blunda för ungefär när jörgenjönsson klev av och därefter kanske planeringen går åt rätt håll?

Kommer ihåg att det var ganska stort när Warulfven - som alltid förklarat att "vi spelar vårt spel så får motståndarna rätta sig efter det" - under Rönkens första säsong förklarade att "Vi möter Luleå med Rönkenhockey själva. Det är enda chansen, annars förlorar man". Resultaten blev ju också att Ulfven slog oss varje match men med god hjäp av Salak som var extremt j-a omöjlig att måla på då.

Jo. Det blir väldigt intressant att se om Warulfven nu med all ohyggligt dokumenterat kompetens lyckas möta den nya tiden och de nya uppstickarna. Under de år när Ulfven seglat högt hela tiden och verkat omöjliga att komma åt har jag bidat tid och menat att de enda som kan besegra Warulfven är Warulfven själv och hoppats att ni skulle segra ihjäl er.

Vilket delvis skedde, då publiken la av att komma och ni bara kunde förlora eftersom alla räknade med Glud varje år, eller så var det misslyckat. Hade varit intressant om ni åkt ur något år för att se vad som därefter skulle ha hänt. Men det ser ju ut som att ni rider ut den eventuellt hotande krisen och då påminns man om den sanning, den gamla djungellegend som myntades redan på den tiden en roger warulfvsragor johansson sträckte ut armar och klubba som sista back och därigenom blockerade ungefär 27 meter isyta:

                             Warulfven är Warulfven 

;-)

Redigerad kommentar

Den moderna hockeyn, del 7

Med den beskrivna bakgrunden och hur elithockeyns villkor förändrats till hur det ser ut idag, samt hur olika klubbar hanterat situationen, har vi goda möjligheter att förutsäga hur det blir framöver. Naturligtvis kan vi inte veta; det kan hända sådant som vi i förväg inte känt till och som får inflytande på utveckling och resultat.

Viktiga spelare kan bli skadade eller byta klubb och liga, tidigare okända ekonomiska problem kan komma fram, nyckelpersoner som tränare eller målvakter kan lyckas oväntat bra eller misslyckas kapitalt.

Men vi kan i alla fall gissa bättre än de självutnämnda experterna i media (räknar inte in riktiga experter som Robert Pettersson och andra på Hockeysverige) som nästan uteslutande  avlägger tips som i princip följer mönstret:

a)      •  det slutar som det slutade året innan
•  rookies kommer sist
• möjligen tippas något lag 1-2 placeringar bättre eller sämre
• alternativt har de några lag som de konsekvent tippar i botten eller i topp

De tippar alltså hockey på samma sätt som meteorologer tippade morgondagens väder förr om åren där, oberoende av alla mätstationer och data, den genomsnittligt bästa prognosen alltid var ”det blir samma väder i morgon som idag”. Väder är ju en vetenskap som måste hanteras med kaosmatematiska verktyg, men att de s k hockeyexperterna uppför sig som vore hockey kaos säger mer om deras kompetens än om hockeyn. Nå, nu kör vi. Jag tar lagen i den ordning de placerade sig i serien. Tar några i taget.

Skellefteå AIK

Jag tror inte att Skellefteå kan försvara ställningen på absolut Sverigetopp framöver och vändningen har vi nog redan sett i år, då man visserligen återigen tog serien överlägset men missade såväl Europamästerskapet som det svenska mästerskapet.

Den helt dominerande orsaken till Skellefteås starka period med fem finaler och två Le Mat är naturligtvis strategin att rekrytera 14-17-åringar från Västerbotten och Norrbotten till stadens hockeygymnasium och Skellefteås juniorlag. På det sättet har man säkrat en bred uppsättning talangfulla juniorer och av dessa har ett stort antal kunnat utvecklas till att snabbt etableras som starka spelare på seniornivå. Detta har inneburit att laget tämligen bekvämt kunnat räkna med att en stor andel av truppen garanterats försörjd och det har även i år fortsatt och kan nog så göra några år till framöver. Men denna strategi är numera känd bland de klubbar i övre Norrland som ”drabbats” av Skellefteås youthdrain av det underlag som annars skulle funnits för andra. Det gäller i första hand Björklöven och Luleå Hockey men kanske också Modo och Timrå. Dessa lag har därför satsat på att stänga Skellefteås tillgång till de andra klubbarnas naturligt tillgängliga pojkar och ungdomar. Det tar förstås tid innan ett sådant arbete får effekt men redan nu har Skellefteås tömning av talangfulla pojkar hindrats och på några års sikt innebär detta att själva grunden för Skellefteås framgångar senaste åren har raserats. 

Den ovanstående strategin har alltså varit den viktigaste bakom Skellefteås framgångar men de skulle knappast nått ända fram om de inte också kunnat komplettera med rekryteringar som perfekt gått in och fullständigat laget. Ser man över en längre period har inte Skellefteå varit speciellt duktiga på att rekrytera externa spelare, i synnerhet inte från utlandet. Men under senaste åren fick man ihop ett mycket slagkraftigt lag med perfekta spelare. Jag har ju själv påstått att det berodde på att Anders Forsberg som huvudtränare hade ett viktigt inflytande för att man fick ihop ett lag med längre kontrakt och därigenom ett ”självspelande piano” som plockade SM-tecknen två år i rad. Det må vara som det vill med den saken fast när man inför denna säsong blev tvungna att värva ett stort antal spelare är det ganska tydligt att man inte lyckades utan att rekryteringen blev på den tidigare nivån med minst lika många floppar som flippar och dessutom fanns inte den organisation som var nödvändig för att lyckas få in alla nya spelare för den hockey man önskade. Detta hop värvade stjärngäng dög förstås för att ordna en serieseger men när det gällde som mest i slutspelet för Europamästerskapet och för det svenska mästerskapet kollapsade laget eftersom de värvade spelarna inte var beredda att ge vad som krävdes och i stället uppträdde som energistjälande divor.

De spelare som Skellefteå exporterat har som regel inte lyckats speciellt i andra ligor. De fungerade utmärkt i det utmärkt fungerande Skellefteå, men på egna ben har de sällan de kvalitéer som behövs för att slå sig fram. Oskar Möller är förstås framgångsrik i vilken liga som helst och några enstaka spelare från Skellefteå kommer säkert att lyckas slå sig fram och etablera sig som NHL-spelare under många år, även om de knappast blir några stjärnor, men gott nog för dem ändå. Fast många lyckas inte alls och en möjlighet är förstås att många av dessa ger upp och återvänder till Skellefteå där de varit mer lyckade på svensk elitnivå. Jocke Lindström är väl det tydligaste exemplet. Vissa spekulerar i att Jimmie Eriksson och Bud Holloway kan vara på väg tillbaka också. Och det kan också bli fler spelare som tröttnar på en förhållandevis trist tillvaro i AHL när de inser att deras chanser att etablera sig i NHL är försvinnande små. Så, Skellefteå kan ha lyckan att förstärkas genom att få tillgång till ett antal hemvändare. Men hur långt räcker det? Och hur länge?

På kort sikt tror jag att Skellefteå fortsätter vara ett starkt lag men däremot inte att de kan tillhöra toppen i Sverige. De har en stomme av utmärkta ”egna” spelare men hur bra de kan fungera när nu ”magin är bruten” är inte helt lätt att veta. Och de måste förstärka laget på många positioner eftersom ett antal misslyckade värvningar nu försvinner. Kvar har de Calof, Zackrisson och Pesonen och de kan ju bli viktiga – om laget fungerar. Men t o m en sådan stjärna som Pesonen kan snarast bli på ”Lehtonennivå” om det vill sig illa. Och hur lyckas de att fylla de platser som är tomma? Hinner de få hem spelare som också fungerar? Eller måste de fylla på med chansartade värvningar och kan de då värva bättre än de gjorde i år? Och inser man att det inte bara räcker att rekrytera målskyttar utan att ett lag utan bra backar och bra målvakt är körda?

På kort sikt tror jag alltså att Skellefteå nu tappar och blir ett lag på övre halvan men inte mer och på lite längre sikt är det mer tveksamt om man kan hålla sig kvar där. Skellefteå har varit etablerade tidigare men försvunnit och det kan ske igen.

Frölunda HC

Frölunda har ju under alla år haft bättre förutsättningar än alla andra lag, dels genom att de är tämligen ensamma om hockey i sitt omfattande upptagningsområde och därigenom har en stor uppsättning talanger att ta in i laget, dels eftersom de av samma skäl – ensamma – kunnat fylla arenan med publik och därigenom inkomster. Men eftersom de haft sparkbollspersoner i ledningen har de nästan alltid misskött hockeyn och bara ibland lyckats ta fram lag som kunnat konkurrera om Sverigetopp. Häromåret började de vackla t o m ekonomiskt och insåg att de måste välja en ny och bättre väg. Detta genom att satsa på att spela upp sina egna junisar i laget och för att säkra detta anställde de Rogern på en massa år framåt för att garantera en ledare som var expert på att just lyfta upp junisar. För det första är jag inte helt övertygad om Rogerns skicklighet som tränare, ej heller på att spela upp junisar, om jag ska vara ärlig. Och eftersom Rogern är en av de våra, en lulegrabb bär det mig emot att säga så. Men han höjdes till skyarna av de s k experterna när han ”råkade” vara bas för småkronorna den gång de lyckades ta VM, något som jag inte vet om det berodde på just Rogern eller om det mer var en slump – någon gång ska vi väl vinna.

I vilket fall som helst har Frölunda förstås valt alldeles rätt väg men med hänsyn till deras historia under alla år undrar jag verkligen om man kan lita på att de kan hålla sig i fåran och styra skeppet rätt. Det kommer att ta tid och även om de placerat sig högt i serien senaste åren är jag inte så imponerad av vad man presterar. I vår senaste kvartsfinal var det tydligt att ett lag som spelar Rönkenhockey kan lyckas neutralisera den hockey som Rogern utvecklat i laget: blixtrande snabb och idérik. Men väsentligen stoppad redan av Luleå i kvarten och när de fick möta det lag som bättre än vi själva lirar Rönkenhockey nu – Växjö – kunde de inte svara.

På kort sikt tror jag alltså inte att Frölunda lyckas nå absoluta toppen även om de nog kan hålla sig på en hög nivå några platser under. På lång sikt…ja, kan de fortsätta satsa målmedvetet och långsiktigt kommer de helt klart att bli bäst i Sverige. Men sparkbolls-Göteborg går inte att lita på och det har tidigare bara behövts någon motgång så har de sparkat tränare, spelare och planering. Av det skälet tveksamt att de lyckas på sikt.

Växjö Lakers HC

Läjkrarna har gjort allt rätt. De har visat att de är bäst på att rekrytera och hantera spelare för att bygga ett lag och de har också komponerat den bästa hockeyn; en totalhockey med perfekt balans mellan försvar och anfall. Klubben har alltså alla verktyg, har under flera år byggt långsiktigt och målmedvetet och det finns ingenting som talar emot att de kan fortsätta hålla den här nivån. Utan att vara helt insatt har jag fått uppfattningen att de haft ett starkt ekonomiskt stöd som grund för att de kunnat lyckas med detta, vilket sägs vara upplagt på ett sådant sätt att de framöver kommer att tyngas av återbetalningar under många år. Men ju längre tiden går, desto större chans att de lyckas bygga upp en lokal juniorverksamhet för att kunna försörja laget med egna spelare och dessutom för att etablera en bred supporterskara av hockeykompetenta åskådare och ett lag som har chans att för lång tid framöver etableras som ett hockeylag på elitnivå i Sverige.

På kort sikt spår jag fortsatta utmärkta framgångar för Läjkrarna närmaste åren och på längre sikt kan de bli kvar men det hänger på att de fortsatt leds av personer som är lika dugliga som de som klubben nu har.