Sven.Savage: Vad det gäller Erixon så torde hans farsa va en rätt så bra rådgivare...men grabbens "ego" lär ju inte gå av för hackor heller sägs det. Bl.a så har en hel del Skelleftehokkygrabbs dykt upp här i Ume i samband med brännbollseriet genom åren.
För nåra år sen så följdes Rundblad Larsson å Erixon åt i å runt spelandet på dagarna å partyt på kvällen där så gott som alla kände igen grabbarna å Rundblad å Larsson betedde sig som vilken som helst medans Tim ideligen lär ha presenterat sig som...Tim Erixon Skellfteå AIK!
Tycker han inte igentligen ska ha skit för det...vissa har det...vissa har det inte...plus att grabben kanske känner en viss press från omgivningen(men mest från sig själv) p.g.a. hans gener(Janne X-et). Finns garanterat i alla lag sådana spelare...ja förmodligen i ditt ;) lag också...fan troot!
Knegare: Jo, du har förstås rätt. Hoppas att han får vara kvar i Chicago nu och kan utvecklas vidare. Där har han ju stöd av många andra svenskar exempelvis de starka backarna Jimmy Oduya från Djurgården och Niklas Hjalmarsson från Luleå Hockey;-)
Runken har ju alltid haft det där osäkra att han kan blanda perioder av starkt spel med horribla misstag; en inte alltför bra kombination för en back, men många som haft den där karaktären har lyckats efter ett antal år att mogna klart och bli defensivt säkra och då kan de bli riktigt starka med stöd av sina starka offensiva sidor.
Men som vi diskuterat tidigare: att Tim och Runken drog över som 20-åringar var i backspegeln inte speciellt vettigt. De borde definitivt tagit någon eller några säsonger ytterligare hemma vilket skulle givit dem säkrare och stabilare karriärer in i NHL.
Det där är ju tyvärr genomgående för apspelare och man får ju känslan att de inte haft alltför bra rådgivare samt troligen många offer för den proklamerade självbilden att Apan plockar upp junisar som slår igenom och snabbt går över och blir "NHL-stjärnor". Nog finns det svenska spelare som man förstår att de är särdeles lämpliga att direkt gå över och redan första säsongen etablera sig i NHL, eventuellt efter några månaders acklimatisering via AHL. Men det är slående att det är så svårt för Aporna att lyckas och det gissar jag beror på att a) de ofta är små och tunna när de kommer över och möter en betydligt mer fysisk hockey i de små rinkarna där de kan smälla hela tiden, samt b) de är uppfostrade i en spelmiljö där lagkamraterna täcker upp för varandra vilket inte riktigt är principen i fullblodsegoismens satsa-på-dig-själv-Mecka på jorden.
Men i Ulf-Tures bok är de alla NHL-stjärnor.