| Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"? |
 | 15% |
| Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds? |
| 26% |
| Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern? |
| 37% |
| Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av? |
| 22% |
· · 
Spelare som kan avgöra matcher är värda väldigt mycket. Inget lag klarar sig längre utan att den större delen av laget är beredda att kämpa järnet och om så krävs brunka men det är målen som räknas och lirare som Pesonen, som bara behöver en chans för att måla, kan ju ofta vara skillnaden mellan förlust och vinst och har man bara spelare som behöver 20-30 chanser för att måla är det kört.
Men deras sätt att uppträda kan vara riktigt riskabelt om det inte accepteras av truppen. Det verkar ju som att Aplaget är OK med Pesonens sätt att undvika hetluft eller gå in framför mål och det gör ont och kanske de lyckas, även om jag tvivlar.
Jag har ett annat exempel: Johan Harju. Också en duktig sniper om än inte riktigt i Pesonen-klass. Men en stor och stark kille med fysiska förutsättningar för att spela en tuff hockey om det behövs. Men av någon anledning kan han det inte. Jag förstår inte riktigt varför. Är han rädd? Är han snäll? Har han någon sorts spärr som vi inte förstår?
Hemma i Luleå släppte det ju ett år när Omark, Harju och Snygg-Mats Lavander hade en lina och Johan öste in mål. Mats tog ju ett fysiskt skitjobb och banade vägen för de andra; Linus var kreativ som fan och Johan kunde koncentrera sig på att leta upp de lägen där han målade om han fick puck. Vilket han fick och han öste in mål. Sedan drog han runt i KHL, AHL och NHL några år och halvlyckades men kom sedan hem till Luleå igen.
Då hade vi ett lag under Rönken och Bulan som var väldigt effektivt och svårt att möta. Vi vann serien och valde att möta åttan AIK i kvartsfinal. Men torskade och var rätt chanslösa. Varför?
Pga Johan Harju och Simon Hjalmarsson. Där hade vi två spetsar som skulle vara våra matchvinnare men de agerade så att de för det första inte gjorde det de skulle göra och för det andra sänkte stämningen i hela laget.
Simon ballade ur på slutet av serien. Han fick ingen tjej, vantrivdes i Luleå och jag vet inte vad. Men han hade under två år lyckats utmärkt i Luleå, öst in pinnar och Pungen hade i hemlighet redan köpt in honom genom att erbjuda en rejäl löneförhöjning och Luleå hade ingen möjlighet matcha det som Pungen erbjöd - på samma sätt som Pungen året innan köpt över Pär Arlbrant på samma sätt. Simon gjord inte sin plikt mot Gnaget. Åkte in i bytena men ställde sig bara vid bortre blå långt från närmaste motståndare för att om han fick puck åka in och avlossa skott, men f ö mest upptagen med att undvika att bli skadad.
Med Johan Harju var det värre. Rönkenhockeyn krävde att vingarna checkade rejält högt samt dessutom backcheckade och hjälpte till i försvaren. Men Harju bidrog inte. Han ville spela den bekväma hockey han gjort med Omark och Snygg-Mats men det var andra tider. Rönken och Bulan pressade honom men då svarade han bara genom att ta i hårt och kasta sig in i man-mot-man-situationer men genom att bara "hota". Han stannade 2-3 decimeter från motståndarna och undvek all fysisk kontakt. Det såh ut som att han var faaaarlig och ville men det blev inget. Till slut ledsnade Rönken och Bulan och satte honom på läktaren i slutet av säsongen för att han skulle skärpa sig, men det hjälpte inte. I kvartsfinalen mot Gnaget var han lika usel och lagsänkande som Hjalmarsson. I eftersnacket spreds att Johan valt att lämna Luleå för att gå till Pölsan men jag uppfattade det som att han fått sparken. Få av oss ville ha honom kvar efter det där, tyvärr, eftersom det var vår egen grabb och med potential.
Nere hos Pölsan verkar han spel ha accepterats bättre och det gick väl relativt hyggligt. När han nu kommit hem till oss är han "sådär". Nu toppar han ju vår poängliga och på så sätt fungerar han riktigt bra - får ju spela med fantastiska lirare - men samtidigt tycker jag att jag sett många gånger vi fått mål i baken när Harju står bakom den motståndare som målar utan att Harju gör något för att hindra honom. Johan har 11 pinnar på 11 matcher vilket är skitbra. Men...i plusminus har han -4....
Ändå har jag sett honom försöka, slänga sig på isen för att blockera skott och sådant. Så det känns som att när det gäller en del av hockeyn så vill han så gärna, men kan inte av något skäl.
Nej, sådana lirare kan vara av avgörande betydelse för ett lag men inte alltid lätt att hitta deras rätta roll.
Rajala! Jag håller med du! Vilken underbar kille. Emellanåt kan han under långa tider och hela matcher inte märkas allt. Men när han märks är han överljuvlig. Och det är när han för in puck under kontroll i motståndarzon i lägen där motståndarna inte har chans att fysiskt stoppa honom genom att t ex panga upp honom mot sarg. Precis där hittar han möjligheter som ingen annan hittar, att lura bort motståndare, att hitta målfarliga pass som ingen annan ens sett finnas till. Inledningsvis kom de där passen och våra anar spelare stod och drömde och utnyttjade inte de chanser de fick - de hade inte hajat att det kunde hända. Det känns som att Rajala har en medfödd talang att förstå hockey på en högre nivå som de flesta andra inte begripit. Som vore han en Einstein omgiven av folk som fortfarande försökte förstå hur kulramar fungerade.
Men hur ska vi i Luleå kunna utnyttja den spetskompetens som Rajala, Harju och även Micflikier och Sweatt representerar? Får de inte puck är de inget värda. Vårt nuvarande problem är nog vår backuppsättning som oväntat varit så överraskande kass. Jag tänker att hade vi haft de backar som Rönken förfogade över under några år skulle vi utan vidare ha lett serien idag. Kan vi ordna upp detta? Kanske, kanske inte, men spännande blir det:-)