Luleå HF

Trots allt ska det bli hockey idag och det mest intressanta idag är förstås hur Luleås beslut att ställa den yngste vakten någonsin i Elitserien SHL med förstaspade kommer att fungera.

Det handlar förstås om att väcka laget.

Alla våra spelare inser att Filip kommer att vara chanslös om de uppträder lika illa som de många gånger gjort.

Kan vår lagkapten nöja sig med att - som han gjort under säsongen - glida med raka ben på hälarna bakom de motståndarforwards som därigenom får fritt spelrum att panga skott på Filip i för honom omöjliga lägen?

Kan backarna nöja sig med att ställa sig några meter från målet och bara titta på och acceptera att motståndarforwards får skymma Filip, styra puckar förbi Filip, ta alla returer som Filip lämnar när han förgäves kämpar för att rädda laget?

Kan nyrekryterade tillåta sig till chansartat spel med puck eller i man mot man med högrisk att misslyckas med följd att motståndarna får fritt spelrum framför Filip?

Kan enskilda spelare välja att inte ta sin uppgift med följd att även om de fyra andra försöker faller lagspelet varpå motståndarforwards i princip får spela PP mot ett lag vars lagspel havererar?

Kan enskilda spelare utan puck skita i, att hjälpa den som har puck och blir attackerad, genom att anstränga sig att leta upp lägen där de kan få pass och på så sätt slipper slå usla eller blinda pass som leder till målchans och mål - där den primära kritiken blir mot den av våra spelare som gör misstaget men där en kunnig bedömare inser att det avgörande ansvaret och skulden får misslyckandet inte är dennes utan dennes inte hjälpsamma kamrater?

Ja, det blir många frågor att få svar på ikväll när Filip tar spaden och om ovan nämnda icke acceptabla "prestationer" fortsätter kommer nog en överväldigande majoritet att koka ned förslagen tillett enda nämligen att "AVGÅ ALLA!"

Kom igen nu för fan!

Vakna!

Kämpa för Filip!

Kämpa för Laget!

Kämpaför Oss!

En kritik över kritiker.

Den litterärt bevandrade känner förstås till detta verk av Thorild, skrivet i anslutning till den kulturella striden med giganten Johan Henric Kjellgren - som jag håller på. Men Thorilds pamflett har kommit att få betydelse genom att den blivit ett rättesnöre för möjligheten att svara på kritikers kritik av konstnärer.

Jag är personligen FÖR människans frihet och konstnärers rätt att välja det de tror på och tillika rätt att icke högaktningsfullt skita i vad kritiker avundsamt gnyr om. Numerära säljs tavlor av Vincent van Gogh för miljarder men medan han levde var det bara brorsan Theo som köpte något av honom. Vilket säger allt.

Hockey är ju annorlunda men består delvis av en inställning att njuta av vacker konst, delvis av en vilja att ge stöd till det egna laget i alla väder.

Kritik av formen "laget man håller på är inte bäst" faller förstås platt till marken i jämförelse med den andra förutsättningen. Alla seriösa hockeysupportrar föredrar att deras lag vinner, även om det sker på tur mot en egentligen bättre motståndare.

Men lika självklart är att en seriös supporter aldrig överger sitt lag även om det har motgång och faller ned i divisionerna; ej heller om det har en svag säsong och går dåligt, och lika otänkbart är det förstås att överge sitt lag efter en dålig match.

I detta nu har Luleå Hockey problem och det känns extra tungt när man inför säsongen hoppades på bättre, t o m att vi skulle lyckats med allt vad vi företog oss.

Alldeles självklart är då att utomstående öser kritik på oss. Den kritiken kan te sig riktad mot den hockey vi presterar eller inte presterar men vanligen kan den sammanfattas till "jag håller inte på ditt lag" och därmed är den förstås tämligen värdelös.

En oberoende betraktare - som man skulle önska att hockeymedia skulle vara - kunde lyfta detta till en högre nivå genom att konstruktivt kritisera hockey oberoende av vilket lag det gällde. Men det där finns inte längre.

Vi överöses av "nya" experter som är antingen redan i smyg supportrar av ett annat lag eller så är de inkompetenta och "modernt journalistiska" på så sätt att de inte förstår sin uppgift utan koncentrerar sig på att hitta "affärer" och "starta drev". Absolut vanligast är då att tillsammans jaga och kräva att tränare. ledare och spelare för de lag som ligger lågt i tabellen ska sparkas, något som alltmer lyckas när "moderna" klubbledare med känsliga öron lyder.

Sedan finns ett inslag av "interna kritiker" dvs folk som formellt påstås vara supportrar av ett lag man som regel bara intresserar sig för laget när det vinner och toppar och dessas kritik är förstås alldeles väntad så snart man inte vunnit eller toppar. Medgångssupportrar, som de kallas, och för att skilja dessa har jag myntat begreppet motgångssupportrar för de som har en annan inställning och fortsätter vara supportrar även om man spelar i division 2.

Men även bland de som jag skulle betrakta som seriösa supportrar, som är beredda vara kvar även efter förluster och degraderingar; de som inte kräver bästa hockeyn och inte kräver endast vinster för att bli kvar; finns risken att ryckas med av den "agenda" som dessa externa eller dessa medgångssupportrar lyfter fram.

Där gäller det förstås att vara kall och inte hysteriskt följa pöbeln.

Men det finns en hårfin skiljelinje och det är allas vårt ansvar att kunna separera de besvikna klaganden vi alla kan häva ur oss när vi blir besvikna och känner oss svikna - från objektiv och konstruktiv kritik baserad på genomtänkt analys som vanligen behöver lyfta från nivån "jela latmask".

Vi förlorade men jag älskar Luleå Hockey ändå är förstås tämligen meningslöst att skriva och säga - OM det är det enda man skriver och säger. Men än värre är att inte ens skriva och säga det utan bara leta syndabockar och dessutom hoppa på de som skriver det som behövs: vi älskar Luleå Hockey. Att lyfta fram denna kärlek är inte att vara en lallande frozare utan snarare att ha förstått hockeyn på ett djupare plan.

Man måste också inse att det finns t om interna kritiker dvs folk som förment uppträder i egna lagets färger men som bara är ute efter att kritisera, vanligen för att hämnas på "det jävla tjuvsamhället" i form av en chef, en lärare, en partner eller på världen i allmänhet eftersom man själv inte får den uppskattning man anser sig vara värd.

Jag brukar förstås läsa vad som skrivs på andra sidor för Luleå Hockey, i första hand för att ta del av kunnig och viktig information om laget som jag själv inte har men också för att få reda på kompetenta bedömares uppfattning om det ene eller andra.

En sådan sida har varit en guldgruva över sådan kunskap men är numera trist att öppna under matcher då den dränks av kommentarer som bara andas besvikelse och kritik som blir allt mer för kritikens skull bara.

Trots att det går oss emot skulle jag föredra att folk försöker se det som är gott och lovande, samtidigt som man också noterar det som inte är så, och dessutom inse att de flesta inblandade vill gott och vi siktar mot samma mål. Och att när vi är nere i en formgrop eller när vi kollapsar ofta måste man inse att detta kommer att ta tid och att det då är meningslöst att upprepa samma klagan gång på gång på gång.

IRL befinner jag mig troligen oftare än de flesta i situationer där det är helt avgörande att man har jävligt klart för sig vad som är viktigt och agerar kallt, rationellt och logiskt. Medan det är meningslöst och fullständigt destruktivt att hysterisk kräva att "något måste göras" eller bli passivt handlingsförlamad. En del av det man måste göra i sådana situationer är att neutralisera sådana sabotörer i värsta fall genom att ge någon en order att "plocka bort Kalle/Ulla från det här rummet - NU!" för att kunna koncentrera sig på att göra vad som måste göras.

Då tänker jag på en scen från den härliga filmen "Plutonen" där ett gäng soldater ligger gömda i buskarna under tropiskt regn i becksvart mörker för att försvara en passage. En av soldaterna har träffats av ett skott och han kvider, ömkar sig och klagar gnällande. Han riskerar avslöja var de befinner sig och då blir de alla tagna av motståndarna.

I det läget kliver en löjtnant fram till den gnyende och med ansiktet en centimeter från denne viskar han med svarta ögon och väsande röst "Eat the pain!"

Den skadade soldaten förstår och tystnar. Deras gömställe avslöjas inte och de klarar sig. Förutom den skadade som är död när gryningen kommer. Han kunde ändå inte bli hjälpt men eftersom han gjorde sin del lyckades uppdraget.

I en sammanfattande kritik över kritiker skulle man önska att alla förstod följande:



EAT THE PAIN!





.