Luleå HF

Do you remember a guy that's been
In such an early song?
I've heard a rumor from Ground Control
Oh no, don't say it's true

They got a message from the Action Man
"I'm happy, hope you're happy too
I've loved all I've needed, love
Sordid details following"

The shrieking of nothing is killing, just
Pictures of Jap girls in synthesis and I
Ain't got no money and I ain't got no hair
But I'm hoping to kick but the planet it's glowing
Ashes to ashes, funk to funky
We know Major Tom's a junkie
Strung out in heaven's high
Hitting an all-time low

Ashes to ashes - tar det i mål på något vis.

Jag har varit utanför i flera dagar. David Bowie har hela mitt liv varit den mest lysande stjärnan på min musikaliska himmel. Det började med att jag var med en kamrat till deras stuga precis vid Luleälven en sommarkväll och han berättade om Bowie och satte på Hunky Dory.

Jag blev kvar hela den ljusa sommarnatten, sittande på en vilstol framför den stora Luleälven, spelade jag Bowieplatta efter Bowieplatta gång efter gång. Och efter det blev ingenting som förut.

Jag köpte förstås upp alla plattor och fortsatte så. Och numera har jag vinylplattorna på Öland; sommarställe på Alvaret utan grannar på kilometrar men med flera mils utsikt åt alla håll. En stämning som knyter an till den primära från Luleå och många somrar har jag suttit utanför huset i vilstol på Öland - utan sommarljuset från Luleå men med fantastisk stjärnhimmel - och dränkt Alvarets nattliga djurvärld i Bowie.

När jag arbetar gör jag det nästan alltid till musik och Bowie har varit med mig även där, förstås, även om jag också haft mycket annat med mig. Men Bowie har jag alltid haft med mig hela tiden.

Jag är imponerad över många av hans senare nedstamp i nya stilar men det är 70-talsrocken som är den som äger totalt för mig.

Trots all den betydelse han haft för mig har han ju under många år seglat på nya vatten och dessutom varit försvunnen. Men han har alltid funnits ändå. Men nu är han själv borta även om hans musik är evig och man inser att vi kommer faktiskt alla att dö. Och en del av mig och säkert av många andra dog i söndags med David Bowie.

Men nu har det sjunkit in i mig. Jag har lärt mig att leva med döden och jag kan intressera mig för hockey.

Sven.Savage: Nu bara Iggy kvar från Bowie-Iggy-Lou gänget. Lite otäckt är det att det snart inte finns några hjältar kvar från barn/ungdomsåren. Förutom de som strök med redan i sin prime så börjar de nu tackla av en efter en. Hade just hämtat mig från chocken att Strummer dött.

Sven.Savage: I morgon håller jag tummarna för Luleå se till att smiska upp sixfingers nu!

Sven.Savage: Från Bowie till Bulan.
Om du inte redan läst det, men så här svarade Bulan på en fråga inför mötet med Modo imorgon:

"Är det något speciellt med just MODO man bör se upp med?
– Nej, egentligen inte."

Underbar kommentar, känns så jävla typiskt Bulan på nåt sätt.
Skönt norrbottniskt kärv och lakonisk, men samtidigt med lite glimt i ögat.
Går det annat än att gilla en sån tränare? :-)