| Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"? |
 | 15% |
| Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds? |
| 26% |
| Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern? |
| 37% |
| Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av? |
| 22% |
· · 
Sannys väsentliga åsikt är att "en hockeyspelare som på ett juste sätt (armbågar nere efter kropp etc, åkriktning rakt framifrån) åker mot en annan spelare för att dela ut en juste tackling open-ice bröstkorg mot bröstkorg - under förutsättning att den andre spelaren står rakt upp - ska godkännas".
Det kan låta övertygande förstås. Det är en åsikt som vi alla som gillar hockey alltid gillat. Tacklingar tillhör hockeyn, ungefär.
MIN väsentliga åsikt är att "en spelare som inser att han kommer att dela ut en monstertackling som i stort sett endast riktas mot huvudet på en annan spelare, vilket innebär extremt hög risk för hjärnskador, ska inte godkännas".
Jag har personligen väldigt svårt att förstå de som inte håller med om detta.
Sanny läser varje situation ur sin egen synvinkel. Han bedömer i första hand om den spelare som tacklas kan anses ha gjort sitt för att det ska bli en ren tackling av det slag han renodlat tar fram. Ser det ut så, vill Sanny godkänna den. Nu är verkligheten sällan så tydlig. Ofta handlar det om att den spelare som blir tacklad är djupt engagerad i en kampsituation med positionsbyte och så vidare, där vederbörande inte ser att tacklaren är på ingång. Situationer som med fog kan anses blindside, men hinner den som blir tacklad vända sig om bara en sekund innan han blir krossad anser Sanny att det inte är blidside. Likaledes har vi inom hockeyn lägen då spelare åker skridsko i hastighet och i kamp om puck med andra spelare. Den som sett att sådana spelare åker i en lodrätt upprätt position räcker upp handen? Naturligtvis åker spelarna djupt nedböjda och med huvudet längst fram när de med hastighet tar sig fram på isen. Det var dumt av dem, anser Sanny. Det är deras skyldighet att veta att om en >100 kg-spelare som gillar att monstertacklas finns på isen, ska de inte ta chansen att åka skridskor snabbt. Då måste de i stället köra headsup, för då ska de veta att - enligt Sanny - det är helt OK att denne tacklande jätte siktar in sig med axeln som då med skydd blir som en murbräcka och stöter den rakt in i ansiktet på motståndaren.
Sanny vill alltså ha det så att alla hockeyspelare som sträcker sig efter puck eller åker skridsko eller kämpar på annat sätt så att de blir låga, eller helt enkelt är 170 cm stora och möter en motståndare som är 200 cm; alla dessa spelare är de som är skyldiga, när en axel med kraften av slägga hos en spelare som tagit fart och reser sig upp i träffögonblicket (om skridskorna inte lämnar isen INNAN tacklingen).
Det är helt enkelt de spelare, som blir hjärnskadade, som får skylla sig själv.
Min inställning är en annan. Jag anser att det är den spelare som medvetet hjärnskadar en motståndare som är skyldig.
Sannys inställning är med stor sannolikhet den som vi alla skulle försvarat på 80-talet eller 90-talet. Det är andra tider nu. Spelarna är extremt mycket mer vältränade, betydligt starkare och hastigheten på isen är mycket snabbare. Det innebär att kraften och risken som finns på en hockeyis är betydligt större numera. Och vi känner konsekvenserna. Spelare som får avbryta sin karriär och i fortsatta livet ta med sig ett hjärnskadesyndrom efter alla hjärnskakningar och de hjärnskador som dessa lett till. Unga spelare, t o m junisar som får lägga end hockeyn. Äldre spelare som efter sin karriär utvecklar psykotiska demenstillstånd med missbruk, våld och självmord som resultat. Konsekvenserna är helt enkelt så extremt oönskade att vi måste arbeta förebyggande för att motverka denna utveckling för att rädda den hockey vi älskar.
I detta läge kan vi helt enkelt inte acceptera Sannys inställning till tacklingar.
I Sannys värld är det OK att en spelare som vet att han kommer att träffa rakt in i ansiktet på en motståndare med en stenhård axel och med maximal kraft utdelar den "tacklingen" t o m när den missar hela motståndaren och bara med maximal kraft träffar honom i ansiktet, huvudet och hjärnan.
I min värld är det inte OK.
Sanny förklarar att det är den som blir tacklad i huvudet som är skyldig: den kanske försökt förflytta sig på isen i stället för, som det var för Sanny, mest stå upprätt och stilla. Eller så kanske den är född av föräldrar som bara gav den 170 cm cm längd och då får den "skylla sig själv" som inte är två meter, enligt Sanny. För om en två meter motståndare lyckas sikta in sig och pricka ansiktet på den kortare med den stenhårda axeln, då är tvåmetersmonstret oskyldigt.
Min inställning är att om vi nu tillåter tacklingar i hockey kommer det att hända att någon tacklar en motståndare i ansiktet, huvudet och hjärnan. Sådant kan ske av misstag.
Men när en spelare med berått mod siktar in sig på att dela ut ett sådant monstruöst våld primärt inriktat på ansikte, huvud och hjärna med extremt hög risk för att utdela en hjärnskada? Det kan jag inte acceptera.
Jag vill återigen säga att jag tycker att Sanny nästan alltid är förbannat duktig som hockeyexpert, gissningsvis den bäste vi har. Och just därför är det svårt att acceptera att han hamnat så fel i detta. Nu ska jag inte försöka "vara rolig" och undra om hans inställning tyder på att även han drabbats av en skada som fördunklat hans tänkande, med hänvisning till att han fick avbryta sin egen karriär pga hjärnskada. Men jag tror att Sannys uppfattning om hockey i alltför hög grad lever kvar i den hockey som fanns på nittiotalet när Sanny utbildade sig till en duktig hockeyback.