Luleå HF

Sven.Savage: Lustan passerar Apan, Pungen passerar Luleå, Läjkrarna klättrar till sjätteplats och Malmoe passerar Röglarna

Är detta kul?

hanzon: Till dig som är språkligt intresserad, hanzon:

Du har sett att numera har uttrycket "Vi sparkade honom för han var för usel." förbjudits.

Med PK nysvenska heter det förstås:

"Vi kan tyvärr inte erbjuda honom den speltid han önskar." eller, med ett annat upplägg: "Vi har tillsammans kommit överens om att han utvecklas bättre i ett annat sammanhang."

Nyligen sparkade MooDoo Lapierre och inledningsvis körde man de moderna förklaringarna, med följd att ramskrin höjdes bland en del supportrar och media: "Det är ju en viktig poänggörare som sticker, det här kommer att gå ännu mer åt helvete nu, Svartvadets huvud på ett fat!"

Då klev Svartvadets svåger Richie fram och fick stöd av pastor Noah: Lapierre är en jävla typ, förklarade de.

Var det kul?

Eller borde de sagt att de beklagade att Lapierre inte fick den speltid han önskade och därför var det utmärkt att man kommit överens om att han utvecklades bättre extra-MooDooistiskt?

Debatten om hjärnskador på hockeyspelare har tagit rejäl fart. Numera har de flesta förstått att detta är ett mycket stort problem och man gör så gott man kan för att förstå det och förstå hur man kan lösa det. Bara för några år sedan fanns de fortfarande många som helt negligerade dessa risker och menade att allt skulle lösas, om bara spelare insåg att de måste skydda sig mot tacklingar genom "heads-up".

Nu gäller en del av debatten straffen för "ofarliga små träffar" på motståndares huvuden. Det vill säga när någon spelare riktar ett våld som iofs är mycket lindrigt, men uppenbarligen medvetet riktat mot motståndarens huvud vilket därför straffas hårt, trots att det knappast kan ge någon hjärnskada. Själv tycker jag att det är rimligt att man utdelar straff även för lite våld, i syfte att tydliggöra för alla som inte förstått det, att huvuden attackerar man inte. På så sätt kan man utveckla ett synsätt som präntar in i nuvarande och kommande spelare att huvuden är fridlysta.

Men det finns fortfarande ett problem, där de tidigare "heads-up"-gnyarna ännu inte fattat vad det handlar om och där de fortfarande gnyr vidare att "visst, den som tacklade där hjärnskadade motståndaren - men det var den som blev tacklad som är ansvarig!"

Typexemplet är från förra årets kvartsfinal mellan Köplustan och Luleå. Där stormade Cam Abbott tillsammans med en lusta på vaddera sida ned mot Lustans mål. Det var Cam som styrde pucken och de omgivande lustorna försökte med klubborna slå undan den, och delvis lyckades de. Alla kom i full fart i riktning Lustamålet och som alla begriper är det så att när hockeyspelare åker skridskor så fort de kan står de inte rakt upp på isen utan är nedböjda, framåtlutande med utsträckta ben vilket innebär att även en spelare som är 190 cm lång i det ögonblicket har huvudet på 130-160 cm höjd.

Nedifrån Lustans målområde kommer en Lustaback. Denne tar upp farten och åker rakt emot Cam. De kommer båda i hög fart, mot varandra, och det kommer att bli en rejäl kollision. Lustan åker också snabbt och kryper alltså ihop och är också han "läg". Cam jagar vilt framåt, fokuserad på puck och med de två lustorna kämpande fysiskt mot Cam och med klubborna mot pucken. Han gör allt så gott han kan men är i situationen sårbar eftersom han inte lyckas ha koll på allt annat som händer på isen och hinner inte uppfatta den ihopkrypta lusta som kommer rakt framifrån mot honom.

Men den lusta som kommer att tackla vet. Han har bara en enda sak att koncentrera sig på: att stoppa Cam Abbott. Och han kan med full koll koncentrera sig på just den uppgiften. Det gör han, genom att i sista ögonblicket kasta sig uppåt och vrida kroppen så att han med höger axel stöter rakt in i ansiktet på Cam Abbot. Cams åkning och kamp mot de andra två lustorna innebär att han, liksom de två andra, har huvudet lågt och längst fram. Och den lusta som siktar in sig på att tackla honom lyckas, genom att kasta sig uppåt med axeln före, undvika att träffa någon annan del av Cam än ansiktet, och ser till att han inte slösar kraft och rörelseenergi på någon annan del av Cams kropp.

Det blir en fullträff! En monstertackling, som helt undviker att blanda in några andra delar av spelarna än Cams ansikte och lustabackens högra axel. Som alla vet är en spelares axelskydd inte vadderat och mjukt att träffas av. Nejdå. Det handlar om ett stenhårt "skydd" som naturligtvis inte behövs för att skydda spelarens axel. Men som innebär att med axeln kan han utdela tacklingar som är betydligt värre än om han tacklat med sin egen oskyddade axel. Att träffas av en sådan axeltackling blir alltså som skulle man träffas av kortsidan av en stock och kraften blir monumentalt skadlig.

Inte speciellt oväntat händer precis det som lustabacken mycket väl vet ska hända. Inte bara vet, han har dessutom gjort allt han kan för att lyckas med detta. Han knäcker näsan på Cam och ansiktet blir helt nedblodat. Mycket obehagliga skador att se på, men de läker ju så småningom. Vad värre är, är att Cams hjälm förstås är helt meningslös och saknar betydelse för att skydda Cams hjärna, när våldet så utstuderat riktas mot hjärnan genom den oskyddade delen av huvudet. Ansiktet. Följden blir förstås att Cam efter den tacklingen för alltid är borta från ishockey och att hans dagliga liv från och med den tacklingen aldrig kommer att vara detsamma, som följd av restsymptom i form av huvudvärk, tinnitus, yrsel, tröttbarhet och psykiska konsekvenser. Hur mycket det innebär på lång sikt vet vi inte förrän många år efter. Cam hade tidigare under sin karriär drabbats av liknande våldsamma attacker och följderna av dessa kan i princip ha bidragit till skadornas omfattning. Men det våld som så utstuderat utdelades var tillräckligt även för att avsluta karriären även på en tidigare oskadad spelare.

Hur skulle det kännas om detta våld utdelades mot din far, bror eller son?

Naturligtvis förfasades alla av vad som hände Cam och ropade skallade i hockey-Sverige med krav på åtgärder. Men de tystnade snabbt. För in i debatten klev Sanny Lindström, en f d hockeyspelare som själv fått avsluta sin karriär efter hjärnskadesyndrom och som därefter blivit en synnerligen uppskattad kommentator av hockey: såväl kunnig på hockey som skicklig att framföra sitt budskap. Sanny förklarade att allt var helt korrekt av Lustabacken och det var Cam som fick skylla sig själv som inte "skyddade sig". Och därmed dog debatten och DIFiplinnämnden med fingret högt uppe i luften för att känna av de hockeypolitiska vindarna beslutade att frikänna tacklingen.

Anta att du kör bil och ska passera ett övergångsställe med trafiksignaler. Du har grönt, men på övergångsstället ser du en handikappad åldring långsamt försöka hinna över med en rollator denne svårligen hanterar. Och denne startade visserligen med grön gubbe, men den är numera röd. Eller anta att det är en fyraåring i samma läge, som försöker leda sin trampcykel över gatan och den har också misslyckats och går nu mot rött.

Det som Sanny säger, och som de flesta tydligen köper, är att du är i din fulla rätt att köra över åldringen och det lilla barnet. Buss på bara! Du har ju grönt, de har ju rött! Bränn på bara med maximal hastighet du har rätt att använda. Mangla som en ångvält, så snabbt du kan, så hinner du kanske till nästa övergångsställe för att hitta nya offer.

Att med berått mod dela ut hjärnskador kan aldrig accepteras i hockey. Och när någon inte förstår det, undrar man om vederbörande just då själv illustrerar vilken effekt sådana hjärnskador kan få.

hanzon: Nej, det var inte kul. Hade önskat att Luleå haft kvar tredjeplatsen men eftersom vi inte lyckades ta alla tre poängen av Pölsan blev vi passerade. Av Pungen.

Vet du var "kul" kommer ifrån förresten?

Jag tror det var på 1930-talet. Skjortor hade från början varit utan krage, men utvecklats att ha sådana. Dock var de fortfarande vanligen alltid i en enda färg: vit. Men i utlandet hade det skjortor i andra färger börjat säljas. Färgade skjortor kallades "kulörta skjortor". Så var det en liten butik på söder i Stockholm som importerat sådana kulörta skjortor och ville sälja dem, men behövde göra reklam för varan. Så han skrev "Kulörta skjortor" på en skylt och satte den i fönstret. Men försäljningen gick dåligt. Folk ser inte skylten på avstånd, tänkte butiksinnehavaren. Jag måste skriva större bokstäver så att de ser dem på avstånd. Men han kunde inte göra en större skylt, så han var tvungen att hitta på en förkortning. Sagt och gjort, nästa morgon kunde söders flanörer läsa på skylten:

KUL SKJORTOR