SHL fortsätter. Nu är det dags för de avslutande sju matcherna av serien. Luleå har verkligen kastats mellan hopp och förtvivlan.
Se bara på nedanstående figurer som visar Luleås resultat jämfört med de övriga lagen.
1. Spelet fungerar inte alls och belackarna från andra lag vet inte till sig av glädje över att Luleå hackar: "De ville ju vinna serien, ha ha ha" och så vidare. Vilket alla normala lag förstås vill, men om Luleå gör det får man det plötsligt till att det är något fult? Ska vi gå ut före säsong och hoppas att vi när plats 13 eller?
"Real Luleå" som köper upp spelare till höger och vänster förlorar och förlorar, ropar motståndarsupportrar som förklarar att Luleå är köpeklubbarnas Köpeklubb! Alla som bryr sig om fakta vet ju att Luleå i nästan tjugo år kämpat i motvind med en ytterst begränsat ekonomi och i stort sett aldrig varit ens på banan när det gällt att tävla om de bästa spelarnas signaturer, om vi inte utvecklat dem själva. Nu har Luleå en "enorrrrrrrm kassakista att köpa hejvilt för" hånar motståndarna, när sanningen är den att man bara behöver gå 13 mil söderut för att hitta en klubb, som har öppen kran från kommunen, som fyller på den klubben med mer pengar än Luleå drar in från sponsorer, även om Luleå fått mer stöd senaste året.
Och när Luleås spel inte kommer igång jublar alla motståndare. Varför? Varför är de så glada att just Luleå misslyckas?
Jag tror faktiskt att hånet inte är så utpräglat, trots allt. De flesta har varit med om liknande, om klubbar som satsat och satsar och misslyckats. Pungen med en jättesponsring i så många år, som alltid köpt de bästa och dyraste, genom att med Mike Helbers eget erkännande t ex ha snott Pär Arlbrandt från Luleå genom att lova 3-4 ggr så hög lön. Eller för den delen Värsta Köplustan som vanvårdade egna talanger, fyllde på medköpespelare men misslyckades nästan alltid och på några år nästan drev den klubb i hockey-Sverige som hade mest överlägsna ekonomiska resurser i konkurs. Eller Warulfven och HV som var solida och stabila men valde fel vägar och på slutet gång efter gång fick sparka bortåt en femma och köpa en ny av extra dyra spelare för att inte kollapsa och sparkas ur serien.
Med hänvisning till allt sådant är det klart att en erfaren hockeyintresserad inte lyfter på ögonbrynen för att Luleå fick problem.
Men på en plats vet jublet inga gränser. Jag talar om Apschtaan där Norrans Apjournalister öser ut glädjen i korrupta snedvridna artiklar uppföljda i kommentatorsfälten av folk som har som speciell vinkel på hockey att hata och inte att älska. Jag talar om vissa Apledare som oförsonligt likt folk med vita strutmössor fast det inte är Luciatider synes i första hand vara ute efter att överdriva sin och sitt lags egen betydelse, helst då genom att racka ned på ett lag norrut. Jag talar om näthatartroll som basrerar hela sin tillvaro på ambitionen att hitta något att hata och helst alla närliggande klubbar vilket f n fokuserats på en konkurrent i nuvarande serie.
2. Och så kommer den gula perioden. Som ett mirakel reser sig Luleå Hockey ur askan och plötsligt fungerar allt. Laget seglar högt över alla andra och allt tycks lyckas. Laget kan på något vis knappt förlora längre och klättrar som en stenget på Himalaya uppför hinder efter hinder och ingenting tycks omöjligt. I beskrivningen var det alla som gick samman: spelare, tränare och ledare gick ned till golvet och alla hjälpte till att analysera varför det gått som det gått och hur man kunde ändra på det.
Och man kom överens. Och man blev bäst i landet. Och det bara fortsatte och fortsatte. Från bottenplacering tog vi poäng efter poäng och plötsligt hade vi klättrat ända upp till plats 3! Och även om vi öppet deklarerade att avståndet upp till lagen på plats 1-2 var oöverstigligt, kunde vi ju räkna, och räkna fram att fortsatte det så här var det t o m möjligt att vi kunde utmana om plats 1-2.
3. Men sedan kollapsade vi. Varför? Känslomässigt upplever man det nästan som ett grekiskt drama med den klassiska dramaturgen där det bara går bättre och bättre för hjälten - dvs Luleå Hockey i detta fall - till dess vi begår det oförlåtliga misstaget att tro att vi människor är likställda med Gudarna. Det är det som kallas Hybris. Dramat fortsätter sedan till periferin, omslagspunkten när framgångarna plötsligt upphör och det börjar vända nedåt. Vilket i vårt fall skedde omgång 38. Därefter - fortfarande enligt klassisk grekisk dramatik - fortsätter fallet ända till dess att vi krossas, att vi drabbas av Gudarnas hämnd: Nemesis.
Upp som en sol, ned som en pannkaka.
Kärt barn har många namn.
Vad är det som felar? Råkkarn menar att brunkarlule saknar backar som slår pass till forwards i fart. Och kanske är det så. Det är ju riktigt att spetsspelare som Rajala och Sweatt som ska ha de puckarna och stå för de vinnande insatserna inte märks. Men utöver den detaljen är det ju så att linorna inte får ihop det längre, att de inte satts samman till vinnande tripletter. Och framför allt tydligt är detta i PP där en aggressivt, snabbt spelande femma som hittar varandras klubblad och alla fem hela tiden rör sig med fart, vinner matcherna. Men Luleås PP-formationer ser snarare ut som fem grabbar som agerar som de precis sökt burskydd. Lätt överdrivet.
Spelet havererade från omgång 38 och framåt och sedan dess är vi - se röda tabellen nedan - SÄMST i hela ligan, från att innan des ha varit bäst, t o m överlägset bäst.
Kan vi vända på detta? Fortsätter vi så här pekar ju prognosen på den gröna slutställningen, dvs att vi riskerar direktplats till kvartsfinal t o m.
Nja, det är ju osannolikt att vi hittar lösningen och det känns snarare som att vårt fall fortsätter och säsongen glider in i ett fiaskoslut - att vi drabbas av Nemesis - och åker ut i kvartsfinalen eller i värsta fall redan i åttondelsfinal. Vilket Apsupportrar av särdeles elakartat slag kommer att älta i decennier. Även om de själva faller, kollapsar och går i konkurs, kommer det inte att betyda lika mycket för dem som det faktum att de kan berätta gång på gång för varandra om säsongen 2015-16 när Luleå misslyckades, medan de står där på bakgårdarna och värmer sig vid eldarna i återanvända oljefat och av den köldkalla skogsstjärnan.
4. I kväll möter vi Öret. Ett annat lag på dekis. Faktum är att det är bottenfinal för senaste nio omgångarna när det näst misslyckade Öret möter det mest misslyckade Luleå.
Men. Tiden för den gula tabellen inleddes med att vi överraskande spöade Öret på bortais, fast vi lirade med historiens yngste målvakt med vår spade. Ett halvt mirakel, tycktes det då, och det var starten på 19 underbara omgångar då Luleå tog närmare 3,0 än 2,5 poäng i genomsnitt per match.
Jag har inget annat som talar för att vi kan repa upp detta, att ordna upp vår ej fungerande hockey just nu. Annat än att vi möter Öret.
Det känns ju väldigt ovidkommande, för att inte säga värdelöst.
Vilket av följande alternativ bör en klubb i SHL helst undvika?
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern?
37% (20)
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds?
26% (14)
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av?
22% (12)
Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"?
· · 
Se bara på nedanstående figurer som visar Luleås resultat jämfört med de övriga lagen.
1. Spelet fungerar inte alls och belackarna från andra lag vet inte till sig av glädje över att Luleå hackar: "De ville ju vinna serien, ha ha ha" och så vidare. Vilket alla normala lag förstås vill, men om Luleå gör det får man det plötsligt till att det är något fult? Ska vi gå ut före säsong och hoppas att vi när plats 13 eller?
"Real Luleå" som köper upp spelare till höger och vänster förlorar och förlorar, ropar motståndarsupportrar som förklarar att Luleå är köpeklubbarnas Köpeklubb! Alla som bryr sig om fakta vet ju att Luleå i nästan tjugo år kämpat i motvind med en ytterst begränsat ekonomi och i stort sett aldrig varit ens på banan när det gällt att tävla om de bästa spelarnas signaturer, om vi inte utvecklat dem själva. Nu har Luleå en "enorrrrrrrm kassakista att köpa hejvilt för" hånar motståndarna, när sanningen är den att man bara behöver gå 13 mil söderut för att hitta en klubb, som har öppen kran från kommunen, som fyller på den klubben med mer pengar än Luleå drar in från sponsorer, även om Luleå fått mer stöd senaste året.
Och när Luleås spel inte kommer igång jublar alla motståndare. Varför? Varför är de så glada att just Luleå misslyckas?
Jag tror faktiskt att hånet inte är så utpräglat, trots allt. De flesta har varit med om liknande, om klubbar som satsat och satsar och misslyckats. Pungen med en jättesponsring i så många år, som alltid köpt de bästa och dyraste, genom att med Mike Helbers eget erkännande t ex ha snott Pär Arlbrandt från Luleå genom att lova 3-4 ggr så hög lön. Eller för den delen Värsta Köplustan som vanvårdade egna talanger, fyllde på medköpespelare men misslyckades nästan alltid och på några år nästan drev den klubb i hockey-Sverige som hade mest överlägsna ekonomiska resurser i konkurs. Eller Warulfven och HV som var solida och stabila men valde fel vägar och på slutet gång efter gång fick sparka bortåt en femma och köpa en ny av extra dyra spelare för att inte kollapsa och sparkas ur serien.
Med hänvisning till allt sådant är det klart att en erfaren hockeyintresserad inte lyfter på ögonbrynen för att Luleå fick problem.
Men på en plats vet jublet inga gränser. Jag talar om Apschtaan där Norrans Apjournalister öser ut glädjen i korrupta snedvridna artiklar uppföljda i kommentatorsfälten av folk som har som speciell vinkel på hockey att hata och inte att älska. Jag talar om vissa Apledare som oförsonligt likt folk med vita strutmössor fast det inte är Luciatider synes i första hand vara ute efter att överdriva sin och sitt lags egen betydelse, helst då genom att racka ned på ett lag norrut. Jag talar om näthatartroll som basrerar hela sin tillvaro på ambitionen att hitta något att hata och helst alla närliggande klubbar vilket f n fokuserats på en konkurrent i nuvarande serie.
2. Och så kommer den gula perioden. Som ett mirakel reser sig Luleå Hockey ur askan och plötsligt fungerar allt. Laget seglar högt över alla andra och allt tycks lyckas. Laget kan på något vis knappt förlora längre och klättrar som en stenget på Himalaya uppför hinder efter hinder och ingenting tycks omöjligt. I beskrivningen var det alla som gick samman: spelare, tränare och ledare gick ned till golvet och alla hjälpte till att analysera varför det gått som det gått och hur man kunde ändra på det.
Och man kom överens. Och man blev bäst i landet. Och det bara fortsatte och fortsatte. Från bottenplacering tog vi poäng efter poäng och plötsligt hade vi klättrat ända upp till plats 3! Och även om vi öppet deklarerade att avståndet upp till lagen på plats 1-2 var oöverstigligt, kunde vi ju räkna, och räkna fram att fortsatte det så här var det t o m möjligt att vi kunde utmana om plats 1-2.
3. Men sedan kollapsade vi. Varför? Känslomässigt upplever man det nästan som ett grekiskt drama med den klassiska dramaturgen där det bara går bättre och bättre för hjälten - dvs Luleå Hockey i detta fall - till dess vi begår det oförlåtliga misstaget att tro att vi människor är likställda med Gudarna. Det är det som kallas Hybris. Dramat fortsätter sedan till periferin, omslagspunkten när framgångarna plötsligt upphör och det börjar vända nedåt. Vilket i vårt fall skedde omgång 38. Därefter - fortfarande enligt klassisk grekisk dramatik - fortsätter fallet ända till dess att vi krossas, att vi drabbas av Gudarnas hämnd: Nemesis.
Upp som en sol, ned som en pannkaka.
Kärt barn har många namn.
Vad är det som felar? Råkkarn menar att brunkarlule saknar backar som slår pass till forwards i fart. Och kanske är det så. Det är ju riktigt att spetsspelare som Rajala och Sweatt som ska ha de puckarna och stå för de vinnande insatserna inte märks. Men utöver den detaljen är det ju så att linorna inte får ihop det längre, att de inte satts samman till vinnande tripletter. Och framför allt tydligt är detta i PP där en aggressivt, snabbt spelande femma som hittar varandras klubblad och alla fem hela tiden rör sig med fart, vinner matcherna. Men Luleås PP-formationer ser snarare ut som fem grabbar som agerar som de precis sökt burskydd. Lätt överdrivet.
Spelet havererade från omgång 38 och framåt och sedan dess är vi - se röda tabellen nedan - SÄMST i hela ligan, från att innan des ha varit bäst, t o m överlägset bäst.
Kan vi vända på detta? Fortsätter vi så här pekar ju prognosen på den gröna slutställningen, dvs att vi riskerar direktplats till kvartsfinal t o m.
Nja, det är ju osannolikt att vi hittar lösningen och det känns snarare som att vårt fall fortsätter och säsongen glider in i ett fiaskoslut - att vi drabbas av Nemesis - och åker ut i kvartsfinalen eller i värsta fall redan i åttondelsfinal. Vilket Apsupportrar av särdeles elakartat slag kommer att älta i decennier. Även om de själva faller, kollapsar och går i konkurs, kommer det inte att betyda lika mycket för dem som det faktum att de kan berätta gång på gång för varandra om säsongen 2015-16 när Luleå misslyckades, medan de står där på bakgårdarna och värmer sig vid eldarna i återanvända oljefat och av den köldkalla skogsstjärnan.
4. I kväll möter vi Öret. Ett annat lag på dekis. Faktum är att det är bottenfinal för senaste nio omgångarna när det näst misslyckade Öret möter det mest misslyckade Luleå.
Men. Tiden för den gula tabellen inleddes med att vi överraskande spöade Öret på bortais, fast vi lirade med historiens yngste målvakt med vår spade. Ett halvt mirakel, tycktes det då, och det var starten på 19 underbara omgångar då Luleå tog närmare 3,0 än 2,5 poäng i genomsnitt per match.
Jag har inget annat som talar för att vi kan repa upp detta, att ordna upp vår ej fungerande hockey just nu. Annat än att vi möter Öret.
Det känns ju väldigt ovidkommande, för att inte säga värdelöst.
Men är det inte naturen för halmstrån?