Luleå HF

Powerfade: Jag håller med du.

Går vi från klubb till klubb ska vi utan vidare finna att varje klubb har ett litet inslag av supportrar som dras till hockeyn, men som inte kan uppföra sig. Det kan handla om ensamma fyllon som söker gemenskap och finner den på läktarna, eller unga pojkar som fascineras av och feltolkar de väldiga känslostormar som hockeyn innebär. Fotbollen har drabbats betydligt hårdare genom etablerandet av firmor.

Men det överraskade mig att Apan inte kunde sköta sig när de väl återkom. Vi från norra Sverige har förstås alltid gillat Skellefteå AIK och hoppats se dem tillbaka, på samma sätt som jag är övertygad om att många i schtaan Skellefteå gillade Luleås framgångar medan de själv gick ökenvandringen i Allsvenskan under dryga två decennier.

Jag kommer ihåg när Pungen kom upp första gången. Busslaster av supportrar följde laget match efter match och glädjen bland supportrarna var enorm. Likaledes när Timrå gick upp igen - busslaster av Timråsupportrar följde laget. Och de spred en glädje som smittade av sig bland oss andra - välkommen upp! Och detsamma har utspelats i Dalarna vid varje återtåg för Trottoarkanten, eller i andra delar av landet när Läjkrar, Kronor, Röglar och så vidare kom upp. Kärlek till laget, kärlek till hockeyn, kärlek till hela j-a Elitserien SHL. Och så blir det när MooDoo och andra kommer upp igen.

Jag gillar det, och det är bl a därför jag med näbbar och klor inte vill se en stängd liga med trötta lag bestående av köpespelare i en liga som helt styrs av marknadsintressen.

Men när Apan kom upp lyckades de inom en handfull år klättra upp till att mer eller mindre prenumerera på finalspel och man kan förstå vilken lycka det måste ha blivit för så många i schtaan, speciellt efter alla misslyckade kval. Lycka, glädje och kärlek.

Men. Tyvärr med ett onaturligt stort inslag av hockeyhybris. Vi som varit med länge och sett utvecklingen visste att ryska oljegangstrars enorma investeringar i KHL innebar att många ryska spelare stannade kvar i Ryssland och NHL ersatte detta genom att kraftigt öka importen av spelare från Europa; inte bara för att komplettera och fylla NHL-lagen utan i allt större utsträckning för att ta över spelare och placera dessa i AHL och andra ligor för att vissa skulle kunna "växa till" sig eller liknande. Tidigare var det inte så. De svenskar som värvades till NHL var väsentligen de allra bästa och de var mer eller mindre garanterade en lång NHL-karriär, många av dem som stora stjärnor dessutom.

Men de hockeypolitiska förändringarna i KHL och sedan NHL innebar att nu dammsögs svenska klubbar och lag som Djurgårn och Frölunda dränerades i stort sett på generationer av unga starka spelare och kunde gå från att vara bäst i landet ena säsongen till att uttömda slåss bland strecken nästa . I SHL var lagen tvungna att ersätta genom att värva spelare från allsvenska, från varandra och i ökad utsträckning från utlandet. Följden blev att man fick vänjas vid att 1/3 - >1/2 laget var nytt nästa säsong. Allt detta ställde helt nya krav på långsiktiga strategi och på sportschefer och GMs, krav som blev otroligt mycket större än tidigare.

Det innebar nya tider och de sedan länge etablerade topplagen hade svårt att ställa om, det tog några år och många har ännu inte lyckas. Men några lag tog chansen i detta "vacuum" och slog sig upp i topp.

Luleå gjorde det, genom skickligt GM-skap av Osten att hitta bra talanger i Allsvenskan och Finland och genom Rönken och hans hockey som lyfte ett bottenlag till ett topplag under flera säsonger.

Läjkers gjorde det, genom synnerligen skickligt scoutande, genom en smart tränare och genom flytet att få ihop en stor grupp nordamerikaner som fungerande utmärkt med varandra och med laget.

Och Apan gjorde det, efter ett sedan flera år strategiskt arbete att knyta till sig talanger samt dessutom få en generation egna junisar som utvecklades till utmärkta spelare. Och detta kompletterat med handplockade, rekryterade spelare som passade in perfekt.

Så ser jag senaste tio årens elithockeyhistoria i Sverige. Mycket har ändrats, men det är bara att anpassa sig till. Och som norrbottning har man i princip gillat att ett lag från Västerbotten lyckats så pass bra; hellre det, än att det varit ett lag från Sydbotten. När f n Burkölen, MooDoo och Timrå är i Allsvenskan, finns ju bara Luleå och Apan norr om Gävle, dvs i Norrland (som det kommer att bli när storregionerna bildas och Gävle ansluter till Svealand).

Jag är helt OK men det mesta av ovanstående.

Men. Hur kommer det sig att den framgångsrika Apan, till skillnad från i stort sett alla andra lag som tagit sig upp och blivit framgångsrika i elithockeyn, i så pass hög grad spred hån, förakt och hat mot andra lag?

Jag tror att i grund och botten fanns två förutsättningar:
1. Skellefteå är en liten stad i skymundan och där finns inte så mycket att glädjas åt. Hockeyn blev en ventil och ett hopp och nästan förtvivlat desperat var många beredda till vad som helst för att inte - återigen - misslyckas. Hockeyn blev så infernaliskt viktig att man inte alltid klarade av att hantera situationer med förnuft och omdömet sviktade.
2. Många med makt i Skellefteå - i synnerhet Lasse J - kom från den lilla spillra i Piteå som sedan 1996 avundsjukt gjort allt man kunnat för att motarbeta Luleå Hockey. I Apan fanns sedan samma tid, då laget bara varit timmar för att gå i konkurs och försvinna, ett inrotat tänkesätt att motarbeta sina lokala motsvarighet till "den stora satan" dvs Burkölen, och när man väl kom upp i Elitserien kombinerades allt detta till en stark bas för att som en huvudmålsättning ha att göra allt mot Luleå Hockey, som blev den nye "fienden".

Det ovanstående strålade alltså ut inifrån klubben, men fick spridning långt utanför bland supportrar och andra. Synnerligen inflytelserikt blev denna stämning när den också kompletterades med en hovjournalist, en brännvinsjournalist med förgreningar, kontakter och uppdrag långt in i Apan, som i form av en nyttig idiot (rysk spionterm) förde fram Luleåhatet med näbbar och klor i media. Det gjorde han genom att envetet och kontinuerligt skriva skit om Luleå och fanns där ingen skit hittade han på, och skyllde på "anonyma vittnen".

Allt ovanstående blev ett mantra inom föreningen och bland många av föreningens supportrar: viktigare än att vara lyckliga och glädjas, vara att hata och motarbeta just Luleå Hockey för att på något vis aldrig riskera kvalspel och allsvenskan igen. Och det gäller inte bara klubben och klubbens supportrar - kampen för "överlevnad i Skellefteå" innebar också att andra i Schtaan, t ex vakter, poliser och åklagare utan vidare sprang Apans ärenden på ett upprörande sätt.

Igen-kligen är det inte Luleå som klubb man är ute efter. Föreställ dig att Burkölen lirade i SHL och Luleå i Allsvenskan nu: i så fall är jag övertygad om att Apan närmast skulle fortsatt gilla Luleå men däremot skulle hånet, hatet och attackerna mot Burkölen vara sju resor värre n "kriget" mot Luleå.

Och med det sättet att vara och uppföra sig är det svårt att tro att Apsupportrar, gentemot andra klubbar, kan tvätta händerna och plötsligt uppföra sig artigt och sportsligt. Nej, karaktärsdraget spiller förstås över. Inte mot alla, men ju närmare man finns, desto mer. När nu både Timrå och MooDoo befinner sig i ligan under är det inte konstigt att Pölsan utses till nästa mål efter Luleå.

Så ser jag bakgrunden. Det är min uppfattning om hur det kommer sig att så pass många Apor uppfört sig så illa, så obegripligt taskigt, och valt att koncentrera sig på att håna och hata i stället för att vara lyckliga och älska hockeyn, sitt lag och lagets framgångar.

Nu rämnar förutsättningarna. Den extremt obehaglige storlögnaren Fehlman är borta. Lasse J och hans inflytande är borta. Dräneringen av talanger från de övriga klubbarna i norra Sverige är borta. Den gyllene generationen av duktiga junisar från Apschtaan har sinat (något som alla andra klubbar, som varit med tillräckligt länge, varit med om). Och övriga elitlag har i ökad utsträckning anpassat sig efter de nya förutsättningarna och dessutom förstått hur man hanterar aphockeyn.

Vi går mot nya tider och jag har svårt att se hur Apan ska kunna hålla sig högt upp bland elitlagen längre. Visst kommer >70 miljoner på banken att kunna betala konstgjord andning under en tid, men vi har redan sett hur liknande summor kunnat raderas bara på några år när man måste köpa spelare och lag och när den lokala framgångsvinden och sponsrandet som kommer vid avancemang och framgångar börjar ebba ut.

Kanske innebär det att de värsta avarterna också ebbar ut? När Apan anpassas till den nya verkligheten som ett lag som andra i Elitserien SHL och med ledare som får fungera som andra kanske den värsta grogrunden för hån, hat och fiendskap också ebbar ut?

Hur det blir med Apans hatbrottslingar på nätet låter jag vara osagt. Den vidrigaste hatbrottslingen är ett rent troll och den diagnosen är psykiatrisk. Något med hockey att göra har det inte. Att "hoppas" att om ingen svarar honom tappar han näringen och försvinner tror jag inte på. Det enda som fungerar mot denne maligna variant är att rakt av plocka bort honom. Ungefär som att man är tvungen att plocka bort vissa typer av brottslingar i samhället, för att garantera en säkrad tillvaro för alla andra. När det gäller sidekicken tror jag att han, utan sin idol, försmäktar och tynar av bara. Ensam kommer han att bli åsidosatt och nonchalerad av alla och det räcker för honom.

Och du, Powerfade: Önskar dig en god fortsättning och hoppas på stor framgång för Pölsan!