| Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"? |
 | 15% |
| Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds? |
| 26% |
| Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern? |
| 37% |
| Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av? |
| 22% |
· · 
· 
Hmm. Jag delar uppfattningen om att de hockeyspelare som inte visar engagemang utan trots hög lön inte bryr sig i hur det går för laget men i stället slöar och demonstrerar ovilja - det gör mig förbannad. Och i det sammanhanget är förstås engagemang extremt viktigt och värt att hyllas.
Men allt har sin plats. Som du vet finns det situationer i livet som är extremt desperata och där handläggning och beslut kan få betydelse för liv och död.
I sådana lägen är engagemang av helt underordnad betydelse. Där krävs det av den ansvarige att den handlar kallt och korrekt. Jag har sett "engagerade" i sådana roller men varit tvungen att lyfta ut dem ur rummet för att professionell personal ska kunna utföra sina uppgifter effektivt, utan att besväras av någon hysterisk som stör alla andra med att få uttrycka hur "jobbigt" det känns för denne.
Nu gick jag till en ytterlighet men vill peka på att med mognad kan man agera på rätt sätt - även om man är engagerad. Men det är inte ens uppgift att få uttrycka hur engagerad man är utan något annat. Som att hantera en förlust eller en vinst och kunna ge korrekta bedömningar.
Jag tror t ex att de flesta för att inte säga alla huvudtränare är extremt engagerade och när det går laget emot sover de inte många timmar på natten och tränarens familj vet att nu är han "inte tillgänglig". Men det kan man hantera på olika sätt. Om du tänker på de tränare lagen haft i år har de flesta då och då - vissa mer än andra - haft sådana situationer och det är imponerande hur duktiga de flesta är faktiskt.
Nu ska jag inte diskutera Petter Lasu Nilsson. Jag hyllade hans utbrott. Men jag avstår diskutera det i denna situation;-)
Men om du går till en annan ytterlighet: sandlådan. Där har du en hel del barn som otvivelaktigt kan visa ett stort engagemang. Men vara omöjliga i sociala situationer. De flesta utvecklas och mognar, en del av att bli människa. Men inte alla.
Min uppfattning om CryBert är att han är kvar på en primär och outvecklad nivå och jag blir därför inte imponerad av hans engagemang.
Ta den värsta fadäsen. När han kollapsade på presskonferensen med Anders Forsberg och grät medan han ynkade hur hans spelare, han själv, gruvarbetarna och alla andra var så illa behandlade.
Vilket skulle motivera hans engagemang och passion och polaren Wikegård kom genast ut ur "slånedallaspelare"-garderoben för att förklara att "det är fiiint med män som kan visa känslor".
Jag frågar mig var hans engagemang var för hans tidigare närmaste arbetskamrat Anders Forsberg, bakom vars rygg han, Aplasse och Klockare gått och behandlat hur taskigt som helst, medan Apan med Forsberg som huvudansvarig gick från krossade av HV i semifinal till finaler och två Glud på raken.
Min uppfattning är att CryBert visar extremt dåligt omdöme och renons på sunt förnuft när han till och börja med har cyklopsynen på rätt och fel och därefter följer upp det hela med ett "engagemang" som är hysteriskt patetiskt på sandlådenivå.
Har du sett "Platoon"? I så fall vet deu scenen i början när den ene rookien blivit träffad och ligger och skriker och ynkar. Han är dödligt sårad så man förstår honom - men han kan helt enkelt inte tillåtas fortsätta skrika så där och dra fienden på gruppen. Då böjer sig Tom Berenguer (i filmen ett svin, men ett skickligt svin) ner och med 10 mm mellan deras båda ansikten väser han "EAT THE PAIN!" varpå rookien tystnar och sedan dör.
När CryBert enligt wikegård "visar känslor som en riktig karl" skulle jag önska att "en riktig karl" väste "EAT THE PAIN!" i ansiktet på honom.
Jag tycker visserligen att det är kul att höra CryBert intervjuas eftersom grodorna riskerar hoppa ur munnen på honom, men hans "passion" lämnar mig kall för jag betraktar den som s k affektinkontinens. I levande livet skulle jag lyfta honom ur rummet;-)