Luleå HF

Hmm, vi som gillar hockey har ju vanligen ett delat liv där halva året ägnas åt hockey medan andra halvan väsentligen är vikt för annat.

I Luleå varifrån jag kommer innehåller det hockeybegränsade halvåret sommaren, värmen och ljuset då dagarna fram till midsommar aldrig blir natt och då lever man upp på ett helt annat sätt.

Men sedan kommer kylan och mörkret och snön - och när snön kommer blir det förstås ljusare eftersom hela marken är vit, innan dess regnigt, kyligt och schvarrrrt bara. Men den kalla årstiden lyses upp av matcherna i Delfinen och hockeysäsongen.

Nu är vi alltså i mer eller mindre hockeystiltje och då skriver man inget eller passar på att ta upp och avhandla något.

Jag har valt att ta upp och granska Apans av många lovsjungna hockeyutbildning.

I följande stycke ska jag ärligt redovisa min objektiva uppfattning.

Apan har haft några s k gyllene generationer av pojkar från Skellefteå där många blivit duktiga seniorer. Vi som varit med på Elitnivå vet att det där händer i alla klubbar då och då och ibland utan att någon speciell anledning kan förklara varför. Om något skulle jag gissa att när Skellefteå AIK äntligen tog steget upp i Elitserien igen gav det en sådan inspiration att de unga pojkarna var villiga att ge mer än någonsin för att vara med och leverera i A-laget. På många sätt påminnande om det vi upplevde i Luleå första tio åren sedan vi gått upp i Elitserien; där våra egna spelare helt dominerade i truppen och där runt en handfull blev kvar uppåt femton säsonger och lirade 500-1000 matcher för Luleå. Denna succé för Skellefteå är bara att gratulera till och alltid roligt att se när en hockeyklubb och deras supportrar får uppleva denna lycka: vi har alla varit där och vi kan alla förstå det. Men - och utan att förringa Skellefteås insats - vill jag förtydliga att det var inga världsstjärnor Skellefteå fick fram, men det var gott ändå. Lyfter man landets typ femtio bästa spelare för närvarande är det väldigt få Skellefteåpojkar med på den listan och de som kanske är med, är med långt ned. Men Skellefteås boost av juniorer som fyllde på A-laget kom samtidigt som tidigare storklubbar som HV, Warulfven, Frölunda, Djurgårn, Pölsan drabbats hårt av att "deras gyllene generationer" tog slut alternativt de brandskattades av rekryteringarna över Atlandten som tömde lagen på de bästa unga spelarna. Den allmänna villervallan som följde ökade rekryteringerna av varandra och förlorarna blev även de övriga lagen vars bästa spelare sögs till de rikare klubbarna som behövde ersätta sina förluster. Och i denna historiskt konkurrenssvaga Elitserie fick Skellefteå plats och tog den - och nådde en massa seriesegrar och seriefinaler i rad och det är vackert så. Det fanns också en annan sida av Skellefteåframgångsmyntet. Nämligen den att de med en för Sverige unikt aggressiv rekryteringsstrategi ned bland unga pojkar dragit till sig talanger som annars skulle ha kommit till andra klubbar och dessa som utgjorde minst lika många som Skellefteåpojkarna själva fördubblade antalet spelare man från junislaget lyfte in i A-laget. Men inget lag kan flyga närmare solen i all oändlighet och förr eller senare kommer andra tider. Det är nu på gång med Skellefteå och i nuläget finns inga magiska förklaringar som kan fortsätta vägen i toppen i all oändlighet för Skellefteå AIK. Det som talar för att klubben kan bli kvar länge på hygglig toppnivå i landet är snarast de ekonomiska styrkor de hunnit skaffa sig vilket innebär att de inte kommer att falla pga brist på pengar. Men det kommer att kräva ett skickligt och långsiktigt hållbart ledarskap för att det ska fungera. Framtiden kommer att visa om det finns.

Så. Det var den ärliga och hederliga beskrivningen från min sida.

Nu kommer vi till avdelningen obehagliga saker. Det som retat upp en mest är att så många apsupportrar och med apledningens goda minne och underförstådda stöd tagit det ovan beskrivna skeendet för att

a) i det oändliga ösa ut hybristunga uttalanden om Apans egen förträfflighet, där man förklarar sig bästigast på allt under alla tider, och sprider inställningen att man är oövervinnerliga och bara kan besegras av domarmisstag, aldrig eftersom motståndarna varit bättre.

b) och från de som uppfört sig ännu sämre tagit detta som anledning att ösa hån och hat över motståndare, motståndarsupportrar och landsändar från vilka andra klubbar kommer ifrån.

Vi som varit med har aldrig varit just med om maken. Aldrig någonsin i landets hockeyhistoria har sådan gemen illvilja spridits i färgerna av en enda klubb mot motståndare. Aldrig har någon klubb från ledare och korrupta lokaljournalister i samverkan med en elakartad skara supportrar legitimerat ett sådant hat och hån riktade mot konkurrenter och värst utsatt har förstås varit den närmaste klubb i norra Sverige som är den viktigaste konkurrenten om talanger, sponsorer och platsen i rampljuset.

Det där kan man stå ut med något eller några år och tänka att det lägger sig nog och de normaliseras och blir som vi andra.

Men tyvärr har det levt kvar. Mindre nu eftersom den ljugande nyttiga idioten, brännvinsjournalisten fått sparken och framsläpar sin eländiga tillvaro som ansvarig för kopieringsmaskinen och kaffekokandet på en reklambyrå. Men på nätet och speciellt i hockeysnackets apbok sitter tre apmonster och fortsätter sitt hån och hat.

Hånar och hatar jag? Nej. Jag har fortfarande den största respekt för klubben Skellefteå AIK som är min favoritklubb nummer två. Men däremot lyfter jag fram fakta om obehagliga företeelser och monster som - draperade i min andra favoritklubbs färger - sprider sitt obehagliga och hatbrottsliga budskap av skäl som man måste vara utbildad i neurospsykiatri för att tolka.

Så någon hatkampanj mot Skellefteå AIK pågår inte i denna bok. Däremot motverkas den förljugna självbild och grund för hat och hån mot andra som vissa Apföreträdare målar upp. När apor uppträder brottsligt eller omoraliskt och försöker dölja sådant genom att komma med "alternativa fakta"; ja, då granskas de under luppen och sanning och fakta lyfts fram.

För närvarande håller vi på med att sopa mattan med "apundret" genom att visa upp fakta för att en gång för alla döda det lögnaktiga påståendet som får oinsatta att tro att Apan fyller och dominerar A-laget med stjärnor från s k egna led.

Ett tydliggörande som vi vinner hur enkelt som helst nu när de tre apmonstren fastnat i att deras försvar för dominansen från "egna led" havererar om de inte får räkna in Jocke Lindström, som lämnade APschtaan som 15-åring och var borta i 11 år, medan han bland annat utbildades på MooDoos duktiga hockeygym och spelade för MooDoo i 6 år; samtidigt som APorna som spelare från egna led räknar in alla pojkar från Burkölen som de plockat till sig i 16-årsåldern varefter de blivit kvar 3-6 år och då presenterar som spelare från egna apled.

Alla som begriper något begriper att apmonstrens lögner som de forsätter lyfta fram, för att få alibi för att hata och håna, måste bekämpas med fakta.