Luleå HF

M.Lemiux: Jo, så blev det. Chris Abbott var ju bara millimetrar från totalförlamning efter fraktur 5-6e halskotan sedan han olyckligt åkt in i sargen vid träning och i princip var karriären redan då över även om han behövde de månader som gått för att mentalt fatta beslutet. Nu har han ju kommit ut med beslutet och hyller starkt HV för sin tid där, som jag förstår det för att öka sina chanser att få ett jobberbjudande som ledare, junistränare eller något i klubben. I en bisats tackar han även för sin tid i Rögle och Luleå.

Lite trist det där. Efter norska Asker och någon säsong i Rögle samt på slutet HV är det ju framför allt Luleå och Luleå Hockey som varit bottarnas plats på jorden och när åren gått kommer han med all säkerhet att bli tydlig om det.

Ungefär som Mikael Renberg några år efter karriärens slut släppt agget och på fråga om vilket som var klubben i hans hjärta la av med att snacka om Apan och erkände att det naturligtvis var Luleå Hockey.

Chris Abbot och Luleå var ju en härlig saga hela tiden förutom det finala kontraktsbråket. Osten hade ju fått mer pengar och försökte landa en massa spetsar i Luleå och segade då med att förlänga för Chris; och när de kom till diskussion ville Chris ha lika bra avtal som tidigare - vilket skulle innebära att han var fortsatt bäst betald i klubben trots att vi landat Rajala och Sweatt bland annat, medan Osten föreslog en sänkning. Chris vägrade och till slut föll Osten till föga och erbjöd lika bra avtal som tidigare, men då hade Chris surnat till och gick till HV i stället.

I efterhand var det förstås en felbedömning och felhanterat av Osten, men dessutom dåligt av Chris att inte ha svalt stoltheten när han lyckats. Då hade han kunnat köra karriären klart i Luleå och han och brorsan blivit kvar som legender i det Norrbotten där de trivts så förträffligt, komna från litet samhälle norra Kanada som de var.

Arlbrandt också en intressant historia. Elitseriens klubbar var helt överens om att han inte höll för elitserien, efter att ha "misslyckats" först i hemstadens HV, nästa gång i Södertälje. Men Osten plockade upp Arlbrandt och radarkompisen och i Luleå blev de seriens mest fruktade par av motståndarförsvar.

Då hoppade Helber in och tidigt på våren utsatte han Arlbrandt för "an offer he could not resist" vilket Helber skröt om i TV "bara att flerdubbla lönen hihi". På isen efter sista och förlorade slutspelsmatchen för Luleå intervjuades Arlbrandt och han var märkbart rörd, ledsen i ögat och vi som lyssnade insåg att han ångrade att han lurats att skriva på och lämna gänget.

Sedan blev det ett antal år i olika klubbar med bra betalning och fint nog fick han avsluta hemma i Jönköping. I segerintervju på isen förklarade han - lika märkbart rörd - att det här var min sista hockeymatch. Han hade bestämt sig att om de vann, skulle han lägga av. Hade de förlorat, skulle han vilat knäet med partiella korsbandsskador och rehabbat under läkning för att köra vidare nästa säsong.

Så två fina pojkar som lyfte till stjärnor i Luleå och fint att de fick avsluta med att bli svenska mästare, även om det är trist att det inte blev i Luleå.

I samma anda är det lika trist att se den utveckling som blivit senaste tio åren, där man utan vidare kan samla ihop ett fullt lag av hockeyspelare - som spelat i Luleå - men som nu spelar i andra lag, och skulle man satt ihop ett lag av sådana ex-Luleå-spelare skulle de definitivt kunna utmana om SM. Anledningen til att det blivit så har ju väsentligen varit att Luleå inte haft ekonomiska resurser och så snart vi tagit fram stjärnor har rika köpeklubbar - där Pungen varit värst, men Frölunda och Warulfven länge lika dåliga kålsupare - köp sönder oss. Det känns ändå som att Luleå senaste åren fått bättre resurser att kunna behålla spelare, men vi har nog inte riktigt lärt oss att hantera den nya situationen ännu.