Duncan: jag märker att du inte har någon koll alls och/eller så är du helt enkelt ute efter att få uppmärksamhet bara. Du får ett sista seriöst svar och sedan kan du läsa på några år och återkomma sedan.
Den "nationella" hockeyn i Sverige hade i princip varit lokalhockey i Stockholm under de första decennierna. Visst spelades lokala serier i Norrbotten redan i början av trettiotalet men det sket ju Stockholm i. Der fanns inte på kartan att ett lag skulle åka tåg hundra mil för en hockeymatch.
Efter kriget ändrades den nationella serien till en norra och en södra serie 1945/1946 spelade AIK, Södertälje, Karlberg, Traneberg, Atlas Copco samt Mora i norra - och Hammarby, Södertälje IF, Göta, Nacka kompletterade av Mariefred och Västerås i södra.
Successivt fick också andra klubbar allt längre ifrån chansen att komma med men den landsände som i praktiken sattes utanför längst tid var Norrland och ju längre norrut desto omöjligare att få bli med. Fram till 1955 hade bara Gävle (godtemplarna, huge sedan pölsan strömbsbro) fått/lyckats komma med, men Norrland i övrigt hade inte nått fram.
1955/1956 lyckades dock Skellefteå AIK som första norrlandslag norr om Gävle kvalificera sig och inför kommande säsong i division 1 norra dammsög de norra Norrland på talanger.
Apan värvade alltså garvis från Kiruna och han hängde på. På den tiden var läget i Norrbotten att de dominerande klubbarna var Kiruna AIF, IFK Kiruna, Boden, Piteå, IFK Luleå och Luleå SK. Och Luleå-klubbarna ofta nr 5-6 i ordning.
Det fanns alltså då ingen anledning för Garvis att gå till en sämre klubb än Kiruna i Norrbotten, och ville han spela på högsta nivå var det Stockholm, Gävle eller nyuppflyttade Skellefteå som gällde. Inte så konstigt att den 21-årige Kiruna-pojken lät sig värvas av Apan, längre söderut var alltför "farligt" men några år senare tordes han och då blev han ju Södertäljespelare för resten av karriären.
Du kan ju jämföra med en annan ung pojke från Kiruna som något år senare värvades av Apan. Han stod inte ut så långt hemifrån utan åkte hem igen. Men sedan gjorde han ett nytt försök och blev kvar. T o m så att han fick chansen i Tre Kronor på VM när Kjell Svensson skadades och då blev Kirunapojken "Klimpen" med hela svenska folket. Och han stannade i Apschtaan flera år men priset han fick betala var att han blev gravt alkoholiserad för att palla att inte bo hemma. För garvis gick det ju bättre, men det var svårt för unga pojkar att flytta ifrån familj, släkt och vänner och klara sig ensamma. Något som finns också idag, där de flesta vettiga klubbar lät pojkarna utvecklas hemma i lugn och ro varpå de kunde ansluta till större klubbar när de mognat nog och klarade sig ensamma - vilket Apan skitit fullständigt i och fortsatt rycka människor ur sitt sammanhang för att köpa ihop ett så bra lag som möjligt, medan de sket i alla som det inte gick så bra för. Riktigt obehangligt när Apledarna Aplasse och Apwallson ringde sina kvällssamtal i lönndom och lurade till sig 13-åringar från Norrbotten och de försökte också i norra Finland. Konsekvenserna blev som vi alla vet att när de små pojkarna väl lurats till APschtaan blev de utsatta för en sådan sektstyrning med inslag av pennalism och kränkande särbehandling av apledarna att tragedi efter tragedi vevats inför öppen ridå i tidningarna och Skolinspektionen dömde ut gymmet i APschtaan och hotade att flytta pojkarna till Umeå, innan Aporna (låtsades) tänka om och skulle skärpa sig. Där har du "apundret" inte att utbilda egna och vara bästigast på det utan att sno andras talanger med metoder som gjorde att många for illa.
Det är väl i princip svar på din fråga, om du begriper.
Sedan Apan kommit in 1956 bröt ju flera norrlandslag sig in framöver wifstaöstrand Rönnskär alfredshem Clemensnäs IFK ume och några till.
Men lagen från Norrbotten lyckades aldrig. Inte förrän till absolut sista division 1 norra 1973/1974 då Kiruna AIF äntligen öppnade Norrbottensfönstret. Sedan blev det Elitserien.
Inget tvivel om att Kiruna hade haft ett topplag i svensk hockey sedan femtiotalet men de ekonomiska villkoren där resekostnaderna varit skyhöga för fattiga Kiruna jämfört med alla andra lag var en effektiv spärr och sedan kom nästa hinder i form av att klubbar söderut snodde talangerna från Kiruna och det var just Apan som startade denna brandskattning av norrbottenshockeyn genom att värva gavis och sedan fortsatte Apan likadant och andra hängde på år efter år och etablerade en "effektiv spärr" för norrbottensklubbarna speciellt Kiruna men så småningom i andra hand Luleå.
När det gällde Luleå lyckades man inte få till det pga splittringen i IFK och Sportklubben men till slut lyckades båda klubbarnas sektioner bryta sig ur och gå ihop. Därmed 1977 blev Luleå Hockey som varje år lyckades bättre och 1984 nådde Elitserien och därefter blivit kvar utan att någon gång behövt kvala sig kvar. Helt unik prestation och sedan avancemanget med en av de översta platserna tillsammans med Warulfven och Djurgårn i maratontabellen.
När du nu fått denna historielektion gratis väntar jag mig att du detaljerat förklarar hur det kommer sig att Timrå-Sundsvall som fått fram så många utmärkta hockeyspelare under alla år inte kan hänga på Luleås exempel att lägga ned den lokala splittringen och numera inte ens får vara med på högsta nivå.
Vilket av följande alternativ bör en klubb i SHL helst undvika?
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern?
36% (20)
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds?
27% (15)
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av?
21% (12)
Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"?
· · 
Den "nationella" hockeyn i Sverige hade i princip varit lokalhockey i Stockholm under de första decennierna. Visst spelades lokala serier i Norrbotten redan i början av trettiotalet men det sket ju Stockholm i. Der fanns inte på kartan att ett lag skulle åka tåg hundra mil för en hockeymatch.
Efter kriget ändrades den nationella serien till en norra och en södra serie 1945/1946 spelade AIK, Södertälje, Karlberg, Traneberg, Atlas Copco samt Mora i norra - och Hammarby, Södertälje IF, Göta, Nacka kompletterade av Mariefred och Västerås i södra.
Successivt fick också andra klubbar allt längre ifrån chansen att komma med men den landsände som i praktiken sattes utanför längst tid var Norrland och ju längre norrut desto omöjligare att få bli med. Fram till 1955 hade bara Gävle (godtemplarna, huge sedan pölsan strömbsbro) fått/lyckats komma med, men Norrland i övrigt hade inte nått fram.
1955/1956 lyckades dock Skellefteå AIK som första norrlandslag norr om Gävle kvalificera sig och inför kommande säsong i division 1 norra dammsög de norra Norrland på talanger.
Apan värvade alltså garvis från Kiruna och han hängde på. På den tiden var läget i Norrbotten att de dominerande klubbarna var Kiruna AIF, IFK Kiruna, Boden, Piteå, IFK Luleå och Luleå SK. Och Luleå-klubbarna ofta nr 5-6 i ordning.
Det fanns alltså då ingen anledning för Garvis att gå till en sämre klubb än Kiruna i Norrbotten, och ville han spela på högsta nivå var det Stockholm, Gävle eller nyuppflyttade Skellefteå som gällde. Inte så konstigt att den 21-årige Kiruna-pojken lät sig värvas av Apan, längre söderut var alltför "farligt" men några år senare tordes han och då blev han ju Södertäljespelare för resten av karriären.
Du kan ju jämföra med en annan ung pojke från Kiruna som något år senare värvades av Apan. Han stod inte ut så långt hemifrån utan åkte hem igen. Men sedan gjorde han ett nytt försök och blev kvar. T o m så att han fick chansen i Tre Kronor på VM när Kjell Svensson skadades och då blev Kirunapojken "Klimpen" med hela svenska folket. Och han stannade i Apschtaan flera år men priset han fick betala var att han blev gravt alkoholiserad för att palla att inte bo hemma. För garvis gick det ju bättre, men det var svårt för unga pojkar att flytta ifrån familj, släkt och vänner och klara sig ensamma. Något som finns också idag, där de flesta vettiga klubbar lät pojkarna utvecklas hemma i lugn och ro varpå de kunde ansluta till större klubbar när de mognat nog och klarade sig ensamma - vilket Apan skitit fullständigt i och fortsatt rycka människor ur sitt sammanhang för att köpa ihop ett så bra lag som möjligt, medan de sket i alla som det inte gick så bra för. Riktigt obehangligt när Apledarna Aplasse och Apwallson ringde sina kvällssamtal i lönndom och lurade till sig 13-åringar från Norrbotten och de försökte också i norra Finland. Konsekvenserna blev som vi alla vet att när de små pojkarna väl lurats till APschtaan blev de utsatta för en sådan sektstyrning med inslag av pennalism och kränkande särbehandling av apledarna att tragedi efter tragedi vevats inför öppen ridå i tidningarna och Skolinspektionen dömde ut gymmet i APschtaan och hotade att flytta pojkarna till Umeå, innan Aporna (låtsades) tänka om och skulle skärpa sig. Där har du "apundret" inte att utbilda egna och vara bästigast på det utan att sno andras talanger med metoder som gjorde att många for illa.
Det är väl i princip svar på din fråga, om du begriper.
Sedan Apan kommit in 1956 bröt ju flera norrlandslag sig in framöver wifstaöstrand Rönnskär alfredshem Clemensnäs IFK ume och några till.
Men lagen från Norrbotten lyckades aldrig. Inte förrän till absolut sista division 1 norra 1973/1974 då Kiruna AIF äntligen öppnade Norrbottensfönstret. Sedan blev det Elitserien.
Inget tvivel om att Kiruna hade haft ett topplag i svensk hockey sedan femtiotalet men de ekonomiska villkoren där resekostnaderna varit skyhöga för fattiga Kiruna jämfört med alla andra lag var en effektiv spärr och sedan kom nästa hinder i form av att klubbar söderut snodde talangerna från Kiruna och det var just Apan som startade denna brandskattning av norrbottenshockeyn genom att värva gavis och sedan fortsatte Apan likadant och andra hängde på år efter år och etablerade en "effektiv spärr" för norrbottensklubbarna speciellt Kiruna men så småningom i andra hand Luleå.
När det gällde Luleå lyckades man inte få till det pga splittringen i IFK och Sportklubben men till slut lyckades båda klubbarnas sektioner bryta sig ur och gå ihop. Därmed 1977 blev Luleå Hockey som varje år lyckades bättre och 1984 nådde Elitserien och därefter blivit kvar utan att någon gång behövt kvala sig kvar. Helt unik prestation och sedan avancemanget med en av de översta platserna tillsammans med Warulfven och Djurgårn i maratontabellen.
När du nu fått denna historielektion gratis väntar jag mig att du detaljerat förklarar hur det kommer sig att Timrå-Sundsvall som fått fram så många utmärkta hockeyspelare under alla år inte kan hänga på Luleås exempel att lägga ned den lokala splittringen och numera inte ens får vara med på högsta nivå.