Luleå HF

Sven.Savage: Sitter och lyssnar på podden.

Några reflektioner:
- Ruttet att be damerna att hjälpa till kring OS-guldfirandet 2006. Hade dock varit OK att inte ha med damerna alls i och med att de trots allt inte vann guld, det går att ha olika åsikter om ett silver är värt att fira. Själv firade jag f-n inte Brynäs SM-guldsilver ett j-vla dugg :) .... Men VM-bronset 94 firade man ju som en tok...
- Finns något ruttet med att hylla olympiska kommittén och samtidigt arbeta för dom.
- Förbundet kan säkert göra mycket bättre men någonstans måste man också sätta resurser som läggs på projekt/produkter(damhockey i detta fall) i relation till inkomsterna som det inbringar.
- IOK har ju mycket pengar öronmärkta till svenska idrottare, orättvist gentemot hockeyförbundet att kritisera dom för att inte subventionera damhockey. Det är inte hockeyförbundets sak att avlöna svenska hockeyspelare för deras dagliga arbete.
- Herrlag från andraligan går före damlag från högstaligan vad gäller istider etc. Om man bortser från KÖNEN och kollar på produkterna kan man konstatera att rangordningen verkar vara ekonomiskt betingad (störst plånbok går först). MEN jag fattar ändå inte hur de som lägger spelschemat inte kan få ihop det på ett bra sätt, för Stockholm har ju inte SÅ många elitlag.
- Leffe Boorks ledarstil har ju ingenting att göra med att han tränar ett damlag. Han har alltid varit så. Här är Rundqvist inne på helt rätt spår.

Peja: Kloka tankar. Jag tror dock inte att Danijela är ute efter att förbundet ska se till att damhockeyspelare blir avlönade, men däremot att

a) De ger det rätt kostnadsfria stöd till damhockeyn de kan, genom att promovera herr- och damhockey parallellt. T ex se till att båda varianterna får vara med vid presentationer, offentliggöranden etc. Där kan man ta Luleå som exempel där vi beslutade direkt att damerna är representerade vid varje möte med sponsorer, supportrar etc, där dam- och herrhockey får hyggligt lika presentation på hemsidan, där damerna bereds plats för match och träning på bästa yta när det är möjligt m m.

Sådant handlar väl mer om ett ändrat tänk i förbundet, något som "oinbjudan" till Medborgarplatsen liksom att utse och ge Porkabork 100% stöd signalerar inte funnits.

b) Sätta sig in i villkoren för damhockeyspelare och se till att realistiska krav ställs för att nå samsyn och enighet om målbild. Att höra Porkaborken yra om att nu ska vi upp på pallen på OS samtidigt som han med stenålderschefsfasoner gör sig av med de bästa spelarna signalerar ju med pukor och trumpeter att gammelgubben inte begriper vad han pysslar med överhuvudtaget. Att Boustedt satte in denna förhistoriska fossil och utan bekymmer låter denne kräva att samtliga ska a) hålla käft b) ställa upp gratis utan att beakta familj, privat ekonomi eller något visar ju att halvportionen Boustedt skiter i damkronorna liksom hans behållande av gnomen Mårts in absurdum tyder på detsamma för Tre Kronor.

Nu tror jag förstås inte att Boustedt gör detta med vett och vilja för att sabotera utan han gör nog det han tror är bra.

Men. Han är inte uppdaterad och inte heller kompetent och kan därför inte vara en stark och tydlig ledare utan faller i gropen vänskapskorruption med sin gamle läromästare och polare Porkabork och dessutom signalerar ett gubbvälde med gammalmodig och sexistisk syn.

När det gäller firandet. Visst var det megastort när Sudden, Foppa och gänget gav järnet och jag var naturligtvis med på Medis och hyllade dem - liksom damerna. Men Tre Kronor har tagit OS- och VM-Glud tidigare och senare medan Damkronornas silver var deras ojämförligt största framgång någonsin.

I samma anda var jag också på Rålis när sparkbollshjältarna återvände efter att ha grävt brons-Glud i USA. Det var bara brons, men unikt starkt, troligen större än silvret på hemmaplan 1958.

Luleå Hockey har ju bara tagit ett enda SM-Glud och har vid sidan av det tre SM-Silver. Helt klart att vid de tre finalförlusterna var det många dagar av fruktansvärd besvikelse innan man eventuellt kunde lugna sig och i efterhand åtminstone glädjas åt att ha nått final. Där håller jag med dig: inte vid något av dessa tre silver har jag känt den minsta glädje att fira detta då - det har ju varit fruktansvärt svårt att bara stå ut med.

Men för Damkronorna tror jag besvikelsen att inte ha nått ända fram övertrumfas av glädjen och stoltheten över den fantastiska prestation de ändå levererat. Ungefär som sparkbollsgrabbarna i början av nittiotalet.