Luleå HF

Spännande som fan nu när Pungen trycker på som fan men Luleå står än så länge emot med 3-1 och 7 minuter kvar genom att våra utespelare kämpar, undviker misstag, och Lassi är Lassi, dvs suverän med spaden.

Men va fan?

En slew-foot helt enligt instruktionsboken på Mikkel och aebrorna blundar?

SKÄRPNING! Bra att ni inte blåser sönder matchen, men va fan?

4 min kvar i matchen och jävlars vad Pungen ligger på nu. Ryyyyyysare!

Letade efter info om Cehlin från kuriren utan att hitta, kanske späärade abbonemangssidor. Hittade i stället en krönika om Porkaborksparken. Helt korrekt beskrivet, och byfånen apsidekicken kommer förstås att raaaaasa.

"Bye, bye Boork – men glöm inte förbundets skuld"
ISHOCKEY Till slut visade så Svenska ishockeyförbundet vad man egentligen tycker om Leif Boork. Beslutet var det enda rätta – men det är för lite och för sent. Ett förbund som inte sopar framför egen dörr är omöjligt att ta på allvar.

20 oktober: Leif Boork meddelar att han vill fortsätta som förbundskapten efter OS i Sydkorea 2018.

24 november: Svenska ishockeyförbundet meddelar att det får han inte.

Det tog en månad, lite drygt, men till slut valde ändå förbundet att ta det första strategiskt korrekta beslutet kring Damkronorna sedan våren 2014. Det är för lite, för sent – och det har förstört både nutid och framtid.

Det är för dåligt av ett förbund som säger sig värna om hela sporten.

Vad jag tycker om Damkronornas förbundskapten Leif Boork borde vid det här laget vara allmänt känt. När han tog över som huvudansvarig för Damkronorna efter OS i Sotji framstod han först som en frisk fläkt, både av spelarna och av oss som bevakade sporten. Men det märktes relativt snabbt att hans bristande insikt om elitidrottande kvinnors situation – Boork har själv sagt att han inte kunde något om damhockey – blev en black om foten.

Problemet med Boork har ju aldrig varit hans hockeykunskaper. Även om jag tycker att hans spelsystem i landslaget varken är utvecklande eller attraktivt tar jag ändå för givet att han åtminstone vet hur det ska genomföras. Det som verkligen bromsat Damkronornas utveckling har varit hans oförmåga att anpassa sig till en ny verklighet, att lyssna och leda. Helt utan självinsikt och dito rannsakan har Boork, enligt min mening, förstört alla chanser för Damkronorna att infria målet om medalj i Pyeongchang.

Låt oss sammanfatta hans gärning.

Boork har tvingat bort några av Sveriges bästa spelare från landslaget. Boork har förkortat karriären för Sveriges bästa back det senaste decenniet. Boork har skapat ett klimat som spelarna trivts så dåligt i att en stor del av landslagstruppen såg sig tvungen att protestera till hans chefer.

Boork har inte på något sätt gjort landslaget bättre. Tvärt om, under hans ledarskap har Sverige bara blivit sämre – och han har hela tiden hittat någon eller något annat att skylla på än sin egen insats.

I slutet av förra veckan hördes så en kollektiv suck av lättnad från damdelen av sporten. Så sent som för en månad sedan hävdade Boork i en intervju med Sportbladet att han kunde tänka sig att fortsätta även efter OS, men av det blir nu intet. I och med förbundets besked att Ylva Martinsen tar över efter OS kan vi släppa Boork – men det betyder inte att vi ska glömma varför han fortfarande finns kvar på sin position.

Det har naturligtvis med strukturer att göra. Det går inte att dra en annan slutsats än att Svenska ishockeyförbundet inte tycker det är så viktigt att damerna, precis som herrarna, har de bästa förutsättningarna.

Jag vågar påstå att om en ledare för ett herrlandslag betett sig på samma sätt hade vederbörande, rullad i tjära och fjädrar, släpats ut från förbundets lokaler bakom en ismaskin. Men Boork har hela tiden skyddats. Tävlingschefen Olof Östblom, generalsekreteraren Tommy Boustedt, ordföranden Anders Larsson, inte någon gång har någon av dem ens andats en halv pust kritik mot en förbundskapten som faktiskt tappat omklädningsrummet, som dömts ut av stora delar av landslagstruppen. Fler än tio landslagsspelare skrev faktiskt ett brev och krävde förändringar i ledarskapet kring Damkronorna – förbundet svarade med att offra de två modigaste spelarna, de som inte lät sig skrämmas till lydnad.

Så agerar den verkliga boven i dramat.

Boork är Boork, det är inte första gången han beter sig underligt, sannolikt inte heller den sista. Den viktigaste ingrediensen i soppan kring Damkronorna står hans arbetsgivare för, de som blundat, visslat och tittat åt ett annat håll medan han knuffat svensk damhockey längre och längre bakåt i utvecklingen.

Fler och fler svenska klubbar tar seriöst på sin damverksamhet. Fler och fler klubbar inser att det här inte bara handlar om allmosor, att det faktiskt finns ett reellt värde i att sprida sportens evangelium. Det här är sannolikt den tidsperiod då svenska hockeydamer gjort störst framsteg någonsin – organisatoriskt, träningsmässigt, vad gäller seriositet, skicklighet och publicitet – men samtidigt har förbundet med all önskvärd tydlighet visat att det sitter fast i en forntid där starka kvinnor ska tuktas, där damerna ska ta vad som bjuds och hålla käften.

Helt i onödan.

Martinsen har varit förbundskapten för U18-landslaget och funnits tillgänglig länge. När nu förbundet så tydligt visar att man – likt oss som varit öppet kritiska de senaste åren – inte tror på en framtid med Leif Boork i båset är frågan ifall det blivit sämre om hon fått ta över för ett år sedan, för två? Svaret: Naturligtvis inte. Eftersom förbundet redan slagit fast att Boork inte är rätt person att leda laget i framtiden hade man i praktiken lika gärna kunnat byta förbundskapten för flera år sedan.

Det hade knappast kunnat bli sämre.

Istället valde de ansvariga att försöka rädda sitt eget ansikte, att spara lite pengar, att låtsas som att det regnade istället för att verkligen visa att man tar sin damverksamhet på allvar och skicka en tydlig signal för framtiden. Det är oerhört svagt agerat. Fyra års utveckling, sannolikt flera framtidstalanger och ett par nutida karriärer har offrats på Leif Boorks altare.

Var det värt det? Naturligtvis inte. Nu är det hög tid att städa framför egen förbundsdörr.

Den i särklass viktigaste frågan för svensk hockeys framtid är rättvisa. Rättvisa mellan damer och herrar, mellan små och stora klubbar, mellan kapital och kravlös kärlek. Om Svenska ishockeyförbundet ska kunna agera som den ledare, den moraliska kompass, som svensk hockey behöver så måste man föregå med gott exempel.

Jag tar för givet att de ansvariga skäms.

Jag hoppas att de drar lärdomar inför framtiden.

KOMMENTAR: Helt korrekt beskrivning av Cervenka.