| Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"? |
 | 15% |
| Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds? |
| 26% |
| Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern? |
| 37% |
| Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av? |
| 22% |
· · 
Men de flesta går över för tidigt, tycker jag, och borde ha insett det redan från början, om de hade haft bra rådgivare. För flertalet tror jag att de skulle ha utvecklats bättre som stjärnor i SHL än att hamna i återvändsgränden AHL.
Ta hela första Apgenerationen som gick över för några år sedan. Flertalet misslyckades big time men hade de stannat hemma 1-2 år till kunde de ha utvecklats att bli så mycket bättre och mognare att när de väl gått över, kunde de haft betydligt bättre chans att fix det. Men de var ju lurade av sektmentaliteten hos Apan där hybrisen slog alla rekord när Apan trodde de var hela världens bästigaste plantskola och rekordet på idiotin och självbeläckelsen kom när de påstod att Aplasse J hade stora chanser att bli inköpt av Ryssland för att stå i båset och leda Ryssland i OS - ett hallucinatoriskt, megalomani-påhitt som fick OBOL-Bosse att te sig ärlig med fötterna på jorden.
Och för vakter är allt så mycket, mycket mycket svårare. Svenska backar har otroligt mycket enklare att ta en NHL-plats. Även forwards har en hygglig chans, speciellt om de är tänkta och mogna för mer brunkande 3e- och 4e-linor. Medan det vanligen bara blir de största svenska talangerna som dessutom gått väldigt tidigt i draften, som kan få chans i förstalinorna, för där är det trångt som fan av alla andra nationers topptalanger.
Men för vakter är det otroligt mycket svårare. Det finns jävligt få platser. Bara trettio lag och därmed bara trettio platser som första vakter ocg. Any given sunday. Är de allra flesta förstaspadarna redan bokade, ofta för åratal framåt. Vilket bara lämnar kanske 5-10 spadar att fightas om, och då är de flesta av dessa mer eller mindre intecknade ändå. Har senaste åren sett många svenska vakter som under någon säsong levererat jättefina stats, men ändå bara fått få matcher, och inte kommit närmare en förstaspade ändå. Ibland har det nästan känts som att svenska vakter garanterat hamnar i NHL, men för att vakta båsdörren. Så hård är konkurrensen.
När det gäller Luleåspelare har vi inte haft så många där över på senare år men nu har vi ju flera på gång. Wally är i en speciell position då han måste in i getingboet 1-2-linorna där det är otroligt trångt. Ju mer erfarenhet och utvecklad han hade varit, desto större chans hade han haft. Se på Omark som exempel. Stjärna i Sverige, stjärna i Schweiz, stjärna i KHL och naturligtvis en hockeyspelare som rätt hanterad skulle ha varit en stjärna i NHL. Men han hade oturen att draftas av Oilers, en av de mest vanskötta klubbar man sett på länge. Specialiserade sig länge på att bli sist i NHL varje år för att få plocka draftettor till de blev tvungna att ändra reglerna för att stoppa Oljans idiotier. Och bara nu sista ettan fungerar medan alla andra gick det åt helvete för.
Vårt sämsta exempel är Mattias Modig. Omdebatterad i Luleå, men levererade en del säsonger då han hade toppstats, samtidigt som han ramlade igenom då och då och urtypen på att man inte blir profet i eget land. Hemma i Luleå tryckte spelare som Anders Nilsson och senare återtagne Berguven på och Mattias Modig fattade beslutet att gå till Pölsan där han skulle få en utomordentligt skicklig målvaktstränare och få spela för en klubb och en publik där han slapp möta ett uppmurat motstånd.
När Mattias skrev på för Pölsan tyckte jag det var utmärkt för honom - bästa tänkbara lösningen. Men redan någon månad senare fick han den "briljanta idén" att göra en satsning ungefär som missledda apjunisar några år senare: han skulle över pölen och bli "NHL-stjärna". Och det gick som det gick: platsade snabbt inte ens i framarligans farmarliga, blev dessutom långtidskadad och till slut fick han bara spadar långt bortom ära och redighet i England och Boden innan han la ner hela skiten.
Ungefär som Daniel Larsson, som lyckades fantastiskt ett år i Djurgårn, men som sedan bara satt och gnällde på Luleå och sedan gnällde han i fortsättningen på alla tränare och medspelare han hade medan han själv presterade bara sämre och sämre och sämre och han gick också till en Mattias Modig-karriär.
Daniel, Mattias och David Rautio Berguv var de tre stora junisstärnorna i Luleå Hockey för drygt tio år sedan och nu är två av dem gone by the wind medan Berguven, som i många år tycktes ha dragit det kortaste strået, arbetade sig upp och etablerade sig som en stabil SHL-vakt nu och för många fler år.
Ja, fan må vara teaterdirektör. Eller hockeymålvakt;-)