Luleå HF

Gavelo: Tack, Gavelo. En fin känsla och mycket passande inlägg här i Luleåboken - ett, som skulle konstant ligga överst, om det var genomförbart.

Själv har jag ju "inte tid" att skriva något på sistone men ditt inlägg har jag inte kunnat bortse från. Utan i stället berörts, och spelat upp Kribbe upprepade gånger.

Och det rör mig, djupt.

Det ÄR vi, och det ÄR Luleå och det ÄR hockey och det ÄR vad som skiljer oss från andra klubbar. Och det passar så utomordentligt bra på denna plats - en Hockeybok - för Luleå Hockey.

Det finns så mycket som är speciellt för oss och skiljer oss mer eller mindre från andra städer och klubbar och hockey.

Jag har inte kollat jordklotet men tror att vi är världens - eller en av världens - mest nordliga hockeyelitklubb och det innebär en speciell ställning. Vår stad är Luleå - och vi känner igen luledialekten direkt varhelst i världen vi möter en lulebo - men vi har också en historia här i norr med folk långt upp i avlägsna delar av Norrbotten och vildmarken och en naturlig koppling till finsk- och sametalande områden i Sverige och i Finland - områden som vi ofta är mer nära på olika sätt än Sydbotten dvs övriga Sverige. Vilket gör att Luleå är en krutdurk i tillvaron, en plats där trygghet och stabil historia är otrygghet och förändringar som vi inte haft kontroll över.

Men det är inte bara det att vi kommer från norr. Luleå är dessutom speciellt på ett helt eget sätt. Jag tror att Kribbe Börlin sjunger Luleåvisan från Gultzaüudden, men jag är inte säker: det finns så måga platser i Luleå där vi, mitt i älven och havet, har andra delar av Luleå på andra sidan vattnet och född och uppvuxen i Luleå har vi svårt att känna oss hemma på andra platser där vi saknas detta.

Morgonen och soluppgången, för att inte säga nätterna, när solen bara är borta någon timme men det är fortsatt helt ljust på bänkarna i norra hamn bort mot Svartöstan och klipporna från Svartöberget, efter södra hamn och Gultzauudden, promenerande över Brooklyn bridge, ut på Tjuvholmen eller ännu mer speciellt inom landets överlägset mest fantastiska skärgård - med ibland sandstränder och bottnar, ibland klippöar eller klippkuster - eller efter hela kusten längs med Luleåälven.

Kopplat till den schwarta årstiden, längre än på någon annan plats, och där det först ljusnar när snön faller och det vita lyser upp tillvaron; där vi gärna är klädda för kallare än minus 20 eller 30 när det behövs, och njuter av den hårdpackade skaresnön under skorna.

Och det vi alla bär med oss - kampen för överlevnad på en plats där beslut fattade nere i Fjollträsk dikterar villkoren för oss på alla möjliga nivåer, samtidigt som de naturrikedomar som finns hos oss förvandlas till rikedomar i fickorna på indolenta marknadsnissar i Sydbotten - medan vi får betala med kropp och själ.

Jag är ganska medveten om att hockey är en kombination, där den ena sidan är sportens idé och utförande medan den andra handlar om solidaritet med ursprunget och med vår övertygelse att stå bakom de våra, oberoende av allt annat.

Att växa upp i Luleå är tufft på många olika sätt som inte gäller för platser i sydbotten. I backspegeln kan jag se hur denna tuffa omgivning förberett mig för annat och hur den styrka och känsla för vad som är viktigt - igen-kligen - varit avgörande för min tid i Fjollträsk. Att ha formats att kunna segla över den kortsiktiga ytlighet som dominerar på andra platser innebär att man etableras på nationell och internationell nivå på ett självklart sätt; det räcker i stort sett att tala som en lulebo för att omgivningen ska förstå att man är att lita på och vet vad man talar om och det öppnar många dörrar.

Men i allt detta glömmer man aldrig var man kommer ifrån. Det bär man med sig hela livet. Och det gör att Lulevisan som Kribbe Börlin framför känns så djupt inne i hjärtat för oss som kommer från Luleå och håller på Luleå Hockey. Varhelst man i världen kommer och vilken framgång man än når eller når inte - så är man i grund och botten alltid Luleåbo och Luleå Hockey-supporter. Det är vad jag känner och, tror jag, vad vi alla känner.

Andra platser och klubbar må ha motsvarande upplevelser men det här är Luleås.

På mitt skrivbord har jag en stor sten, hämtad från Klubbviken på Sandön i Luleå skärgärd - en ö som jag förstått min släkt förfogade över en gång i tiden - och den stenen har jag ofta handen på när jag tänker, eller så står den bara där som en påminnelse. Om de lena och varma stenhällarna mot havet från klipphällarna i Luleå skärgård dagar då solen och ljuset i stort sett aldrig försvinner.

Kribbe, din Luleåvisa har fångat allt detta - det ljusa och det mörka med Luleå och underbart väl att du avslutar på vår egen läktare H. Du är för alltid kvar hos oss alla och du satte ord och musik till det vi alla känner. Det du sjöng var allt. Tack.