| Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"? |
 | 15% |
| Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds? |
| 26% |
| Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern? |
| 37% |
| Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av? |
| 22% |
· · 
Snett över från mig sett hade vi Luleåklacken på vanliga platsen i hörnet och där var det också fullsatt, närmare 2000 personer, dvs en bortaklack som var överlägsen t ex en hemmaklack i ApKraft.
Härligt att se hur härlige Robin Kovacs eldat upp hemmasupportrarna där nidramsorna mot Riktiga AIK var nästan legio så snart Kovacs kom på is. Och han var minst lika bra ändå:-)
Efter matchslut tackade spelarna varandra och det var imponerande att se hur Djurgårdaren Mattias Guter inte bara skakade hand med varje Luleåspelare utan t o m kramade om dem rejält. Det gick inte för Guter i Luleå men se så imponerande att spelarna bara har fina minnen och gillar varandra. Är säker på att samma gäller för vår andre gårdare - Patrick Cehlin.
Fjollträskbaserade s k riksbetäckande media försöker alltid hetsa upp matcher mellan Luleå och Djurgårn som "hatmatcher". Jag som sett alla matcher år efter år och minst hälften live vet ju att det inte är så. Förutom i kvarten då DIF råkade ha en galen apa Aphardy som bas och denne gav gårdarna order om att dela ut hjärnskakningar på lulespelare. Ett otyg som världens vackraste tandlösa leende Robin Jonsson satte P. för.
Mellan spelarna och lagen finns absolut inget gammalt groll sedan dess utan "hatmatchen" gäller snarare fjollträskmedias extremt fula uppförande mot Luleå det slutspelet.
Matcher mellan Luleå och Djurgården KAN vara fysiskt tuffa och är ofta så, men renhåriga.Ingen jävla skit med tjats och fula klubbor i ansiktet på motståndare samt filmningar till höger och vänster, som de pysslar med i Apan.
Igår var det förvisso en hel del tacklingar men matchen blev ändå inte lika fysisk som matcherna mellan oss brukar bli. Luleå var helt enkelt för duktiga på att helt stänga ned Djurgårn som bara lyckades ta fram ett antal alibiskott som Lassi enkelt plockade. När Luleå i tredje stannade upp och blev för defensiva kom DIF igång och lyckades kvittera. Men då skärpte sig Luleå igen och plockade in avgörande innan full tid.
Med 1-1 och bara minuter kvar är det självklart att visst kunde Djurgårn ha vunnit. Men ett otroligt styrkebesked av Luleå att då lyfta sig igen och vinna. Att laget under lång tid bara vunnit och vunnit och nästan alltid bara med uddamålet förutom ett extra i tom kasse ett par gånger är förstås imponerande starkt.
Känns lite som Warulfven på Jönssonsligans tid, då de ofta vann bara med ett mål men hela tiden vann så att motståndarna kände på sig att de tar i det som behövs, och behövs det mer, finns det där att hämta.
Sedan Luleås och Djurgårns spelare tackat varandra efter match tackade Luleås spelare den massiva bortaklacken och Lassi följde upp med sin snurrkullerbytta.
Och avslutningsvis höjde Kovacs klubban och vevade igång jublet hos Luleås klack.
Jag undrade om Kovacs hade tänkt slå klubban i plexit på andra sidan men klokt nog avstod han. Fint omdöme där och Kovacs intervjuer där han förklarat att han, som urgnagare (vi talar riktiga AIK, inte den sexfingriga kopian KÖPEKLUBBEN) trivs extra bra med att vinna mot Djugrån, har förstås eldat på intresset för matcherna på ett helt OK sätt.
Så uppträder en som spelar i Luleå Hockey. Sportsligt, omdömesgillt, respektfullt.
Speciellt om man jämför med en KÖPEKLUBB 13 mil söderut som fyllt laget med lata primadonnor samt utbildat spelarna att slå klubborna i ansiktet på motståndare samt låta "benen försvinna" för att fuska sig till uvisningar. Färdigheter de inom några få år kommer att bjuda på i Allsvensk miljö, saknad av inga på SHL-nivå.