Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"? |
| 15% |
Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds? |
| 26% |
Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern? |
| 37% |
Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av? |
| 22% |
Och enkelP påpekar att det var en intensiv slutspelsperiod där varje match hade extremt stor betydelse.
Jag håller med. Visst. Sju matcher borde innebära att det "bästa" laget vinner, men oj, vilken nerv det var förr. Då "bäst när det gäller" betydde extremt mycket.
enkelP berättar om slutspelet 1993 då Luleå Hockeys ledning med 2-0 i matcher mot Pölsan åkte ned till tredje matchen i den gävliga arenan och tog med sig lådor med Champagne.
Vi hade visserligen mött Pölsan en gång tidigare i slutspel, 1989 då vi i bäst av tre vann första matchen men ändå slogs ut av Pölsan. Fast vi hade inte lärt oss något av den förlusten när det blev 1993.
Vi fick dock chans att lära oss vad det innebär att få Pölsan i slutspel flera gånger efter 1993. Sammanlagt har vi mött Pölsan fem gånger i slutspel och varje gång "bara" behövt vinna den avgörande matchen...
När vi förlorat slutspelet 1993 trodde man att det aldrig kunde bli värre. Men det var för att vi ännu inte förstått Pölsan. Två år senare var allt upplagt för att Luleå med Myllys skulle vinna men då fick vi Pölsan redan i semi och förlorade med 2-3 i matcher utan att ha förlorat en enda match vid full tid. Men tre av matcherna gick till sudd och...