Luleå HF

Que vadis, Apan?

Förra säsongen startade Apan starkt och tog många poäng, men när övriga lag kommit igång kollapsade Apan och sjönk som en sten genom tabellen.

I slutet av december hade Möller fått nog och uttalade sig gång efter gång i media och förklarade att alla måste skärpa sig. Säkert gjorde han detsamma i omlädningsrummet.

Grejen är den att då hade Näsan köpt in en massa dyra "stjärnor" och ingen av dessa ville ta på sig skitjobbet. De var så bekväma att de mest stod och latade sig vid sargen. De hjälpte föga till i försvaret och de iddes inte in i slottet och möta fysiskt motstånd i anfallet.

Men det är klart att de kunde spela hockey, om de vill. Och efter Möllers rejäla utskällningen iddes köpespelarna ta i, skärpte sig, och under 2019 tog man rejält med poäng.

Grejen är den att hade inte den där skärpningen kommit utan de fortsatt likadant skulle Apan ha rasat ned till kvalplats där de ersatt Morsan och alltså fått möta Trottoarkantens IF i kvalspel.

Nu har vi säsongen 2019-2020 och det börjar likadant. Apan tar många poäng inledningsvis, men när övriga lag kommit igång fungerar inte Apans tuta-och-kör-hockey längre och förlusterna radar upp sig.

Varför blir det så här? Ja, det är lätt att förstå. Apan har ingen spelidé och ingen hockey. Dåliga vakter, dåligt synkade backar som inte verkar ha någon spelidé, och linor som bara tutar och kör och slänger meningslösa puckar från distans på mål - för att vinna antal skott samtidigt som man förlorar antal mål, tycks det.

Längre tillbaka hade Anders Forsberg klokt rekryterat ihop ett fungerande lag med både försvarsspel och anfallsspel och med lämpliga spelare och Apan blev i princip ett självspelande piano.

Men när också Apan drabbades av spelarförluster och köpespelarna drog, då slutade pianot att fungera. Då behövde man kunniga tränare som kunde bestämma sig för ett fungerande spel, med de förutsättningar man hade, och se till att det implementerades.

Men vad hade man? CryBert, som bara klappade rumpan på enstaka "stjärnor" och skällde på övriga, utan att han kom med några vettiga instruktioner annat än typ "Kör över motståndarna! Ös in mål! Vinn!" vilket inte är speciellt meningsfullt.

Och så mummel-klockare vars "instruktioner" inte heller kunnat följas eftersom ingen någonsin hört vad han mumlar om, där han skrapar med benen och fladdrar med sänkt blick.

Och så tecknar Näsan flerårigt kontrakt med Tommy Dalton som hade fungerat - för 15-20 år sedan - men därefter inte hängt med i den moderna hockeyn och fått sparken från klubb efter klubb.

Och samtidigt har sekten Apan bestämt att galningen highsticking och Möller ska ha alla chanser medan övriga fick acceptera sämre förutsättningar till sämre lön. Nej de två "stjärnorna" som fått enormt överbetalda kontrakt av Aplasse och Näsan skulle minsann få ta alla PP, alla tekningar i anfallszon, allt, allt, allt! (Ja, tidigare var det ju TRE överbetalda "stjärnor" för då skulle det värdelösa blysänket Fläskberget ha detsamma).

Gudars skymning! Missade de helt när vi spelade OS och dessa "stjärnor" i OS-linan skulle vara förstalina och ha alla PP och så vidare - och det visades upp en flagranti hur j-a värdelösa de var när de fick möta modern hockey?

Med sådan orättvisa i trippen och med avsaknad av tränare och ledning är det förstås självklart att det går som det gjorde förra säsongen och att det nu sker detsamma.

Frågan är om de kan rädda sig i år igen? Orkar Möller överhuvudtaget? Pallar han att vara med om den här skiten år efter år efter år?

Och OM han försöker, finns det något att ta av? Tidigare hade man ju i alla fall överbetalda bekväma "stjärnor" som åtminstone borde veta och kunna och när de skärpte sig och tog i, fick man ett någotsånär vinnande lag. Men har man det materialet i år, när man utan pengar tvingats handla in B-spelare som ingen annan velat ha. Kan de verkligen skärpa sig?

Jag tror att det är tveksamt. Jag tror inte vi får se någon Möller-effekt i år. Apans ekonomiska kollaps följs nog, som väntat, av Apans sportsliga kollaps.

Upp som en sol, ned som en pank Apa.

Och svaret på frågan "Que vadis, Apan?" blir tämligen självklart:

Allsvenskan 2020-2021.

Och jag ser det som en vinst för nationell elithockey när vi kommande vår kan säga:

Välkommen tillbaka till finrummet, Burkölen!