Luleå HF

De flesta lag har en plan, ett system för att lyckas spela den hockey de ska och om alla spelare är med på det och ger drygt 100% lyckas man så med det man vill. Det gäller oberoende av om den sammanlagda styrkan av de spelare man förfogar över är låg eller hög. Laget framför jaget, brukar framhållas och det med rätta. Vet alla vad de ska göra och gör det når man framgång.

Men det är en känslig apparat. ALLA måste vara med och om någon eller några faller ur ramen kan de påverka andra och så blir det en ond cirkel där allt fler faller ur ramen och plötsligt har man ett lag som fungerar så mycket sämre än man egentligen ska.

Ibland är det knepigt att förstå vad som går fel. Är det en enstaka spelare eller är det något "utanför isen" som påverkar, varför gör inte alla det jobb de ska? För allvarligt talat, många har riktigt bra ekonomisk ersättning för det de ska leverera och räknar man på tre matcher per veckan och speltid per match handlar det ju faktiskt bara om att göra sitt bästa under 1-2 timmar per vecka. Hur svårt kan det vara?

Och NÄR det inte fungerar, hur kommenterar man det?

Senaste veckorna har vi fått en nu beteckning: vi blev för "sköna" sa någon och andra hängde på.

När Luleå mötte Pungen igår visade vi under första perioden att när varje spelare i laget gör det man ska ja då äger vi Pungen utan problem. Fast i slutet av perioden släppte vi in kvittering då en back inte var vaken att göra det han skulle utan segade medan Pungbrocken fick avancera in och i bra läge dra in kvitteringen. Och sedan ko en andra period där masspsykosen lagt sig över de flesta av våra spelare; vi blev på hälar och plötsligt visste ingen vad de vetat under första perioden.

Blev vi för sköna?

Ja, visst var det så. Men Bulan kom med en ny beteckning.

Vi blev för mysiga.