| Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"? |
 | 15% |
| Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds? |
| 26% |
| Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern? |
| 37% |
| Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av? |
| 22% |
Ett lag som Timrå som är så duktiga på att åka skridskor kan knappast räkna med att andra lag ställer sig och tittar på och applåderar. Hade du verkligen trott det, är du naiv.
Förut hade de andra lagen ett svar: Tacklingar. Man satsade på att trycka upp de snabba kontrarna mot planken eller ge dem en höft så de tappade luften. Regelmässigt, ärligt, vackert.
Det som hänt på senare tid är att klubborna kommit upp från isen och att slit i kläder, klubbor och interferenser ökat starkt. Med klubbor utåtriktade hindrar man motståndare att tackla. Och därför har vi fått det mindre vackra spelet numera. Men du skall inte tro att det bara är försvarande lag som kör detta. I så fall har du inte ögonen öppna. Titta på en match där inte Timrå är inblandat, så går det lättare att upptäcka.
Ryggsäckshockey om lule är ett jävla skitsnack, helt enkelt. I år har ni varit starkare än oss på rören och då ser det ut så här. Men vill du se lag som lirar ryggsäckar finner du dem om du letar. Att kalla alla som inte är så snabba som ni för ryggsäckar är okunnigt.
Här är min bild. Inget lag har varit så offensivt och skridskosnabbt som lulehockey var förr i tiden. De lag vi då hade skulle ha åkt brallorna av ert nuvarande Lallarlag, ni skulle försökt ryggsäcka, men ni skulle inte hunnit med. I mitten av nittiotalet hade vi kvar mycket av det där, men kombinerade det med att spela tung, fysisk hockey också. Vårt lag vägde ofta 10 kg mer i snitt per gubbe jämfört med andra. Då gjorde det ont att möta oss, och få kunde stå emot. Motvapnet blev att man lyfta upp klubborna. Bäst av alla var Warulfven, vars klubbor hängde som krokar på närmsta lulespelare. Det stoppade oss både från att spela skridskosnabbt och att spela fysiskt. Jag förstår än idag inte hur de kunde tillåtas hålla på. Våra killar blev förbannade och gav igen, med följd att vi blev utvisade en masse, för vi var inte lika duktiga på att spelförstöra med klubbor. Ett guld fick vi, men borde haft minst ett till.
På senare år har det gått lite knackigt för oss, men vi kommer igen.
Där har du lite perspektiv på snacket om ryggsäckshockey. Vi har under hur många år som helst stått för riktig hockey, medan ni inte ens varit med här uppe. Nu är ni det, och det går bra för er, vilket är roligt. Men om något år kan ni vara borta. Spela inte överlägsna för ögonblicket. Det får ni äta upp med tiden.