| Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"? |
 | 15% |
| Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds? |
| 26% |
| Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern? |
| 37% |
| Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av? |
| 22% |
Timrå som lag...Timrå som rörelse, snarast. Av det jag tidigare vetat, och av det jag läst senaste dygnet, får mig att mena att Timrå är mer än bara ett lag. De flesta hockeylag är, för en grupp människor, mer än bara ett lag, men den gruppen är oftast liten, och den varierar från år till år. Som utomstående får man bilden av Timrå som något som betyder långt mer för ett riktigt stort antal människor än de flesta lag, och detta på ett beundransvärt positivt sätt.
Från femtio- och sextiotalens kamp, när andra klubbar (i synnerhet Pölsan) kontinuerligt tömde Timrå på de bästa spelarena. Annars hade laget med all säkerhet nått ända fram och blivit svenska mästare något, eller några av de åren.
Och på sjuttiotalet kom man allt närmare den hägrande mästartiteln, men fick aldrig sätta pricken över i:et, och när elitserien kom, halkade man ner, och kunde sedan inte komma tillbaka utan fick, efter att i alla år tillhört den verkliga eliten, acceptera ett hockeyliv i skymundan.
Därpå en vardag i knackighet, med konkurshot, och lokala fusions- och konkurrenseländen under många år.
Och så, kommer då äntligen återkomsten! Få lag har haft sådant stöd när de tagit sig tillbaka till finrummet. Under kvalserien kom lallarsupportrarna i sådana mängder att bortamatcher förvandlades till hemmamatcher och hockey-Sverige såg på med öppna munnar och skräckblandad beundran.
Så nådde man verkligheten, och liksom för alla andra nyuppflyttade lag, var det långt svårare än förväntat och motgång följde på motgång; laget skulle ramla ur, som så många lag före Timrå. Men, men, pånågevis kravlade man sig kvar ändå, även om alla förståsigpåare menade att nästa gång ryker man, med buller och bång. För att ytterligare skriva under kunde lagets stjärna lämna landet för det stora NHL, och Timråfansen önskade lycka till, även om de förstod att det innebar att deras egen verklighet nu riskerade snabbt bli de lägre divisionerna igen.
Och sista året känner vi. Laget vägrade dö. Med en ytterst kompetent ledning lyckas man slå alla på fingrarna och blev i stället ett topplag, långt före så många lag med långt större resurser, förklarade man att det går fortfarande att vinna med positiv hockey och ett lag som spelar för varandra. Och i slutspelet pulvriserar man en motståndare som många tror skall bli för svår. Nu semifinal, och sagan bara fortsätter. Lall On Lall On!
Jag tror att WÖ-Kalle ler nu, från den Lada ovan där dit Timrås folk far när den dagen kommer. Ler lyckligt, och tänker "skall det bli vår tur nu?" Ingen vågar väl tro att det onämnbara skall ske, men vem vet? Laget som satt i system att vara bättre än alla trott vara möjligt, är fortfarande med och kommer att ha de flestas sympatier på sin sida, vilka man än möter. Likt när Forest Gump slänger av sig skenorna och sträcker ut kommer vi icke-lallare från våra fiktiva läktare att följa er, hoppas för er, och ropa över landet:
Run, Timrå, Run!