| Att vägra gratulera en vinnande motståndare och bara skylla förluster på domarna, tur eller att ens eget lag är "nedtränade" eller inte riktigt "ville vinna"? |
 | 15% |
| Att offentliggöra information som i efterhand visar sig vara falsk och att klubben mycket väl visste om det när lögnerna spreds? |
| 26% |
| Att försöka lura till sig andra klubbars talanger genom att i lönndom kontakta pojkar ända ned i 12-13-årsåldern? |
| 37% |
| Att utse en lagkapten som offentligt proklamerat att han fuskar och gång efter annan visas bryta mot regler och stängas av? |
| 22% |
· · 
Den negativa utvecklingen för Bajen, Tälje och Gnaget som sedan länge inte kan utmana om topplaceringar i Allsvenskan ens exemplifierar ju det.
Men det finns en skillnad. Tälje har ju helt tappat den hockeykaraktär de historiskt hade och i staden kommer de flesta inte ens ihåg att de varit en gedigen hockeyklubb. När det gäller Bajen som under några år var på gränsen etablera sig kunde de aldrig stoppa all drain av spelare, tränare och ledare som Djurgårn snodde och klubben har ju fullständigt prioriterat sparkbollen framför hockeyn. Gnaget likadant – har alltid varit en i första hand sparkbollsklubb och även om de för typ 30-40 år sedan hade stark hockey en period har det därefter havererat – firma-grupper har tagit makten i klubben och nu och i fortsättningen gäller bara sparkboll.
I Djurgårn har hockeyn haft en stark ställning t.o.m. gentemot sparkbollen och klubben har haft en stor supporterbas som brinner för hockey och som under säsonger då gårdarna utmanat i toppen på Elitserien SHL fyllt Hovet och där etablerat ett mer välfungerande tryck från läktarna än man kunnat se i någon arena i hockey-Sverige, där ”klacken på den stora kortsidan haft 2-2 500 fans med väl genomtänkta och framförda ramsor och sånger vilket ofta kunnat få med slipsplatserna på båda långsidorna och skapa ett imponerande tryck som bara funnits där. Visst kan lika många hemmasupportrar ”låta” i andra arenor men att det kommer ut som buanden, vrål och ramsor ingen kan orden till ligger många nivåer det mer professionella agerandet från gårdarklacken.
En annan fördel för Djurgårn är förstås det enorma upptagningsområdet med massor av bra klubbar i stadens utkanter som år efter år genererar en stor mängd talanger som ska sugas upp någonstans och för dessa är förstås Djurgårn drömmen även om även Gnaget lyckas sno en del. Men ett bekymmer är att de talanger DIF fiskar in ofta blir så pass bra att de snabbt åker över Atlanten och etablerar sig för lång tid i NHL. Det innebär att DIF nästan varje år måste fylla på laget med många nya spelare vilket gör det oroligt och klubben har som få andra flera gånger gått från bland Sverigetopp ett år till riktigt svaga nästa år.
Och till råga på allt har Djurgårn jämfört med andra lag bland Sveriges elit väldiga problem i form av logistiskt stöd av kommunen och brist på ekonomiska resurser. Överraskande utveckling när klubben under gamla tider kunde rekrytera toppspelare från övriga Sverige och ge dem bättre ekonomiska villkor: numera är det tvärtom och Djurgårn kan inte ens ekonomiskt konkurrera med köpkraften hos nyetablerade köpeklubbar från sydbotten som har muskler att sno åt sig tidigare djurgårdare som DIF vill ha tillbaka/behålla. Stödet från kommunen är obefintligt och snarast går Djurgårn back på interaktioner med kommunen som överlag under det blå styret haft åsikten att sport, kultur och liknande får gå på ideell basis för att den politiska ledningen ska få loss pengar att sänka skatter. Detsamma gäller tillgång till arenor att spela och än mer träna i där Stockholm har extremt usla förutsättningar jämfört med många andra klubbar utanför Stockholm där kommunerna är stolta och stödjande för sin hockeyklubb.
Så på sikt kan man fråga sig vilken framtid som väntar Djurgårns hockey? De har fördelar och nackdelar att hantera och när de lyckas kan det bli riktigt bra men när de inte lyckas lurar kollaps vilket de båda degraderingarna från Elitserien SHL på senare år tydligt visar.
Vore ju konstigt om inte Stockholm och Djurgårn skulle kunna tillhandahålla en klubb uppe i landets högsta serie men det har blivit svårare och svårare under senaste decennierna.
För mig personligen vore det förstås en stor lycka med Djurgå¨rn tillbaka. Visst, numera kan jag se alla Luleås matcher på nätet, men inget slår ju att uppleva hockey liva på arena. Jag har ju då och då lyckats resa runt i landet till olika arenor när Luleå spelat borta där, men förr såg jag ju alla matcher mot Djurgårn, Gnaget och Tälje där Luleå spelade borta. På senare tid har det bara blivit Djurgårn-Luleå på Hovet men det har varit högtidsdagar som inetts med härliga måltider inklusive tjeckisk pilsner med gårdarkamrater - sådana som kan hockey på riktigt - med förematchdiskussioner följda av kort kommunalresa ner till Hovet och njutning. Det är förstås borta nu. Har lyckats köra liknande emellanåt när Luleå-Djurgårn spelat damhockey men match på Hovet när det nästan är folktomt blir inte samma sak.
Kan de gå upp direkt nu? Kanske. De har ju några starka spelare att leda laget och visa vägen men räcker det? Förra gången de åkte ur behövde de ju två år för att komma upp igen. Som Allsvenskan sett ut brukar det ju bli BurkÖlen eller kanske om MooDoo kan konkurrera, som är de lag DIF måste ta i kvalfinal för att lyckas. Liten chans att något annat lag kan nå finalen också men det är osannolikt. Skulle DIF kunna stå emot det lokala stöd BurkÖlen eller MooDoo kan tänkas mobilisera om de når kvalfinal? Kanske, kanske inte. Vi har ju sett väntade storlag haverera i nerviga kval tidigare och det kan ske igen. Lite av tjusningen med hockeyn😊