Man kan inte annat än dela PF:s uppfattning när det gäller kravspecifikationen på de arbetstagare som MIF förfogar över. Ishockey är inte bara en idrott utan de som tjänstgör i MIF:s tröja förefaller inte ha förstått att de utför ett arbete för organisationens räkning. Den lönen som uppbärs av spelarna står inte i proportion till de insatser som de förväntas motsvara. Hade någon annan på arbetsmarknaden uppburit en sådan hög lön och presterat så lite hade saklig grund för uppsägning förelegat. Spelarna utför faktiskt inte det arbete de är anställda för. De glider omkring på isen som om det vore något jippo. MIF har uppenbara problem. Spelet är helt i avsaknad av linjer, viljelösheten är påtaglig, modet är bristfälligt, fantasin lyser med sin frånvaro. Som sagt, vilken annan arbetsgivare som helst ute på den öppna marknaden skulle aldrig acceptera en sådan insats. Sedan anser jag det är viktigt att påpeka att det inte endast är spelarna som förtjänar kririk för de usla framträdanden som de gör. Ytterst är det ett organisationsproblem. MIF:s värvningspolicy är ett problem i sig. Någon bär ansvar för dessa ogenomtänkta värvningsbeslut. Det intressanta i sammanhanget är att de personer som befinner sig i denna beslutsfunktion inte drar lärdom av tidigare misstag. MIF fortsätter att värva namnkunniga spelare år efter år efter år. Namnkunniga spelare som har haft sin topp som ishockeycharmörer för mellam 5-10 år sedan. Det ser bra ut på ett papper, men spelarna saknar den kapacitet som fanns då. Värvningspolicyn präglas av ogenomtänkt nostalgi. Ett drömmande om åren 92-94 när MIF vann såväl SM-slutspel som Europacup. De spelare som deltog då finns delvis kvar. De är värvade för att MIF ska uppnå sama målsättningar som då. Men, hur ska det gå till när frånvaron av vilja, motivaytion, dåvarande ungdomlig entusiasm, och kämpaglöd saknas. De är trots allt många år äldre. Det borde införas ett realistiskt tänkande i värvningspolitiken i Malmö.
Ravne