Maggan

24 september... det är inte många dagar kvar innan vi hockeygalningar äntligen får andas igen. Att få träffa gamla bekanta och umgås med likasinnade är en stor del av upplevelsen med att gå på hockey. Att få stoja lite, skrika lite och att känna kamratskap på läktar'n. Märkligt det där, att jag får en själslig ro i en miljö som vissa ser som stojig och ovårdad.

Vad vore hockey utan tillrop från apberget? Ni som var på försäsongsmatchen mot Skellefteå vet att den blir fruktansvärt tråkig att se på. Är dessutom matchen i sig usel... ja då kan man ju lika gärna gå hem.

Så jag tycker att det är tur att vi galningar finns. Vi som inte kan hålla igen käften utan måste gapa lite extra på domaren, eftersom han kan ju faktikst ta en skitutvisning till vår fördel senare i matchen. Vi som använder stämbanden så mycket vi bara kan, bara för att.

Inte nog med det; vi klär oss roligt också!! I matchtröjor som är flera nummer för stora (i vissa fall är dom för små). Vissa har valt att använda sig utav extra tillbehör så som halsduk, mössa eller ngn egenstickad tröja för att visa att vi är ett. Ett lag, ett mål och en dröm. Att någongång få skrika ut: SM-GULD, SM-GULD, SM-GUUULD!!!

Jag vet inte hur många av er som läser faktiskt känner mig. Men oftast får man en uppfattning om folk iaf. Men igår fick jag höra en sak som jag  a l d r i g  har hört förut. Eller rättare sagt, det var första gången någon har sett detta som ett dåligt karaktärsdrag.

Jag fick nämligen höra av en kille att jag har så dåligt humör, att jag lätt blir irriterad och arg...  Jag frågade om han kunde ge någon specifik situation där jag har brusat upp. Och det kunde han.... på hockeyn. Jag var ju en som stod och skrek och svor på domaren. Jag trodde jag skulle smälla av! Men hallå!!! Det är ju hockey vi pratar om. Det är kärleken till ett lag, man rycks med och man vill skrika och stötta laget i alla lägen. Ja, jag kan skrika en massa eländiga saker till domaren. Men jag kan även stötta honom i vissa situationer där jag tycker att han gjorde rätt.

Var tvungen att fråga om han hade ett annat exempel och det hade han. När jag kör bil... Ja det har han ju rätt i, jag kan bli kör ilsk, men vem blir inte det?!? Jag kan även där svära åt personer som envisas med att köra 70 på 90 väg. Sådana som blinkar precis när dom svänger osv.

Var tvungen att ställa frågan igen, ifall han hade något konkret när han har umgåtts med mig. Har jag någonsin tappat humöret och brusat upp för ingenting? Han var tvungen att tänka efter och kom fram till, att nej, det hade jag ju inte gjort.

Så gott folk, var inte människor. Var robotar och gör så lite väsen av er som möjligt.

Grisen i säcken? Då dessa herrar inte säger så mycket för gemene man, så kan det lätt bli oro i ledet.

Nog för att jag inte har någon egentlig koll på de nya spelarna, men känslan säger att det här kan bli bra, mycket bra.

Vi har verkar ha fått spelare som under rätt förutsättningar kan göra stordåd. Det bästa är väl att ingen riktigt vet vart Timrå kommer att stå. Så frågan är ju hur mycket underskattning som kommer att vara den avgörande faktorn i vissa matcher.

Börjar se framemot första ispasset. :)

Livet börjar så sakteliga återvända till det normala, men visst känns det otroligt konstigt att vara singel igen efter 3 år.

Nåja, hockeyn då. Tycker att årets uppsättning ser för svag ut. Det gäller att vi fyller de sista platserna med några riktigt bra spelare som har viljan och framförallt attityden att visa finger till alla klubbar som erbjuder feta kontrakt. Att man hittar spelare som spelar med hjärtat i första hand och att pengarna bara är en del i konceptet. Inte tvärt om.

Sen tänker jag även på supporterklubben. Hur man ska utveckla den för att bli ännu större och attraktivare. Det kan ju inte bara vara tågresan som lockar. Frågan är ju bara vilken strategi man ska gå efter. Har några små idéer men iof så vet man ju inte ens ifall man får bli kvar, det är ju upp till årsmötet att avgöra en "öde".  :)

Hoppas att så många som möjligt har möjlighet att gå både på nomineringsmötet (11 maj) men framförallt årsmötet (25 maj).

Som rubriken lyder, så har denna blogg inget med hockey att göra. Utan jag behöver bara skriva av mig lite känslor och upplevelser som har hänt under 48 timmar

l söndags skulle Per äntligen komma hem efter att ha varit borta i 2½ vecka och jag var på ett strålande humör hela dagen. Jag han med att vara i stallet, var med mamma och vi fikade och solade vid Spruthuset i Wifstavarv och jag han även träna lite Fight-Night på kvällen.

Jag stod i duschen när Humla började skälla och hjärtat slog dubbelslag av gläde när jag hörde Pers röst ute i hallen. Äntligen var han hemma. Efter ett tag kommer jag ut ur duschen och han sitter inne i köket och jag går dit. När jag ser hans ansikte förstår jag att något är fel, och helt plötsligt går det upp för mig att det inte står någon väska i hallen. Då vet jag redan vad som ska hända och han droppar bomben: -Jag kommer att sova hemma, (vi har haft 2 lägenheter under hela tiden), -Jag vet inte vad jag känner.

Detta är alltså dagen efter som jag hade farit ut på en visning för att titta på ett hus åt oss... Chocken var total och jag frågade honom om han hade hittat någon annan - det hade han inte gjort. Då sa jag till honom att om han "hittar" någon fort efteråt så kommer jag att slå honom. Det kommer jag verkligen att göra.

Efter att vi hade pratat, vet inte hur länge han var hemma, så brast det. Tårarna bara forsade och den natten blev det inte mycket sömn, typ 1-2 timmar, och då drömde jag om honom.

Måndagmorgon: jag kliver upp och gör mig iordning för att fara till jobbet. Har ingen matlust men skulle försöka tvinga i mig ett glas juice, då kommer paniken. Jag började hyperventilera och tårarna bara rinner nedför mina kinder. Per, min älskling, han som ger mig ett inre lugn, han som gör att jag ler så fort jag ser honom - han vet inte hur han känner längre... Vi som har upplevt så mycket tragik genom yttre påverkan att det räcker för en livstid. Nu orkar han inte med mig längre utan måste andas själv. 

Sätter mig på golvet och lutar mig mot diskmaskinen och försöker lugna ned andningen så att hyperventileringen slutar. Efter ca 10 minuter har jag lugnat ned mig och jag ringer till chefen och berättar vad som hade hänt. Det blev inget jobb den dagen.

Pappa ringer och kollar hur det är och han kommer över vid 11-tiden för att hålla mig sällskap. Han lyssnar och tröstar och han fick även i mig lite lunch (var egentligen inte hungrig fastän magen kurrade) innan vi for upp till elljusspåret för att ta en promenad. Klockan han bli 14 innan han lämnade mig ensammen.

Jag lägger mig på soffan och då ringer företaget jag skulle provjobba åt under vårmässan. Tårarna går inte att hålla tillbaka, så vi bestämmer att jag ska höra av mig senare. Det dröjde till onsdag innan jag kunde ringa tillbaka och meddela hur jag skulle göra.

Efter ett tag så somnar jag äntligen på soffan och vaknar när chefen på jobbet ringer för att kolla hur det är. Berättar lite mer för honom vad som har hänt och att jag inte vet ifall jag orkar komma till jobbet på tisdagen. Det berodde helt på ifall jag fick sova nått under natten. Han nöjer sig med det svaret och vi lägger på.

Klockan hinner bli 16:45 innan mamma kommer. Hon har farit direkt från jobbet och fixar till lite middag. Kan väl inte påstå att jag var hungrig då heller. Men lite köttbullar och stuvade makaroner tvingade hon i mig. Efter ett tag gick vi ut på ytterligare en promenad, den här gången runt Merloslott. När vi kommer tillbaka ringer jag till Per och vi bestämmer att vi skulle träffas lite senare på kvällen. Han skulle ringa senare och vid 20:30 ringer det i mobilen. Jag far iväg och det var jobbigt att se honom men jag behövde berätta hur vilsen jag kände mig. Vet inte hur länge vi pratade i bilen, men Per hade kommit direkt från garaget och han hade inte hunnit äta så han undrade ifall vi skulle äta nått. Nä, svarade jag, jag är inte hungrig men jag kan titta på när du äter. Så blev det.

Vi for till akvariet, och han beställde in en sallad. Vi fortsatte att prata och när vi går ut därifrån berättar jag för honom att jag behövde en kram. Det var den bästa kram jag någonsin fått! En riktig kram som innehöll rätt mängd "tryck" och känsla. Den fick mig att slappna av - så den natten sov jag i 5 timmar i sträck.

Tisdag: Eftersom jag hade sovit under natten så kände jag mig så pass stark att jag åkte till jobbet. Så fort jag såg mina kollegor strömmade tårarna igen. Det blev en jobbig dag, där känslorna gick upp och ned som en berg-o-dal bana. Matmässigt så måste jag ha ätit mindre än en två åring.

På kvällen tog pappa med mig på gymmet för att köra lite styrketräning. Gick väl så sådär vad gäller mentalnärvaro. Satt där och körde en magövning när det helt plötsligt kommer en låt i högtalarna .... min och Pers låt, "Everytime we touch" med Cascada, det var så vi kände för varandra när vi träffades för tre år sedan. Jaha, då var det ju förstört, inte kunde jag fokusera nått mer på träningen iaf. Körde några övningar till men satte mig tillslut på cykeln för att avsluta passet. Kändes inte som någon idé att fortsätta eftersom jag mentalt inte var där.

Åkte tillslut hem och jag kunde inte låta bli att ringa Per.... ja jag vet, man ska inte, men jag behövde höra hans röst. Vi pratade om ditten och datten och som vanligt fick han mig lugn. Kunde sova från 22:30 - 05:13 då jag vaknade pga skrikande måsar utanför fönstret.

Hur det hela slutar.... ja det vet bara stjärnorna.....

Jag måste erkänna att så fort hesa Fredrik har ljudit och säsongen är över, så går jag i ide bryr mig inte till 100% om vad som händer med laget eftersom jag antar att det finns folk som har betalt till att göra det. 

Förr, när man var ung och oförstörd, så var jag nästan lite manisk. Klippte ut varje artikel och liten notis som hade med Timrå IK att göra och klistrade in dem i stora album. Fan tog dem som hade kastat tidningen utan att jag hade fått kika och klippt ut det jag ville ha.

Man blir nästan lite rädd när man tänker tillbaka.... Inte undra på att morsan ville/hoppades att jag skulle växa ifrån hockeyn.

Nu, känns det som man är gammal och klok. Jag planerar fortfarande in semestern så att man kan ha möjlighet att titta på första ispasset. Men man är inte lika "hockeynördig" längre.

Nu ser jag framemot sommaren med sol, bad, dragracing och mycket hästtid.

Ja vad säger man om det? Trist naturligtvis eftersom jag tycker att Petr verkar vara en jobbig jävel att möta eftersom han åker skridskor som ingen annan. Tyvärr hade man väl kunnat önska lite mer mål från honom, och får man nu lös kapital att skaffa just en sådan spelare.... ja då ska jag inte klaga allt för mycket.

Men visst är det trist när tongivande spelare försvinner, men Tenki önskar jag ändå allt gott.

Får man säga att det, nästan, är skönt att det inte är hockey något mer?! Nu finns det ju möjlighet att koncentrera sig på allt annat som trycks åt sidan under hockeysäsongen. Exempelvis så kan jag fokusera mig på den här "lilla" killen i ett par månader.  :)

Det är många i min omgivning som efter förlusten i måndags har frågat mig ifall jag är deppig eller om jag har sorg pga att, Timrå IK, inte klarade av HV71 i kvarten. Måste erkänna att det börjar bli lite irriterande att svara på sådana dumma frågor. Jag menar, varför skulle man ha sorg? Hallå, det är hockey vi pratar om! En sport, en tävling som gör att vinterhalvåret är betydligt roligare än vad det skulle ha varit. Men hockey är inte meningen med livet! Finns betydligare jobbigare saker att ha sorg över. Jag vet två händelser som har hänt sedan sista kvartalet 2007, i min privata sfär, som gör att detta är rent ut sagt löjligt att hetsa upp sig över.

Skulle nog kunna säga, utan att sticka ut hakan för mycket; att många skulle må så mycket bättre om man ser att livet är till för att njutas, att leva i varje ögonblick och att se livet från den ljusa sidan istället för att se allt negativt. Man tillverkar ju sin egen sanning. Ser man allt i nattsvart - då är det det enda man "ser och som genom ett trollslag så är allt skit och elände. Våga öppna ögonen och se ljusglimtarna!

Timrå IK gav HV71 en hård kamp i sju matcher. Timrå IK;  laget som vi supportrar trodde skulle hamna i kvalserien för inte allt för lång tid tillbaka. Timrå IK som hamnade högre i tabellen än länskamraterna Modo.

Personligen hade jag skakat av mig den här förlusten redan i tisdags, mest pga att jag inte såg sista matchen. Då vi inte lyckades vinna i lördags så visste man ju att vi aldrig skulle ta HV på deras hemmaplan. Fanns liksom inte på kartan. Skulle Timrå däremot ha vunnit, så vette fan om inte dom hade slagit ut Färjestad av bara farten. Och hade Timrå IK tagit SM-guld.... Då hade nog jag slitit av mig på överkroppen (till BH'n iaf). 

Men men, som det gamla ordspråket säger:

"Finns ingen anledning att gråta över spilld mjölk".

Nu ser vi framåt, till nästa säsong. Nya spelare, nya utmaningar, nya mål, nya förluster men även nya segrar.