Pätr

En av förra säsongens stora överraskningar. Norrbottningarna var tidigt nederlagstippade och inledde säsongen knackigt, men växte allteftersom för att slutligen hamna på en hedersvärd femteplats, bakom de fyra storklubbarna. I slutspelet fick man inte helt oväntat respass i första rundan av Frölunda, även om många förståsigpåare ansåg att Luleå var den största skrällvarningen i slutspelet.

Inför den kommande säsongen har lagets två stora stjärnor, poängmaskinerna Johan Harju och Linus Omark, försvunnit till Dynamo Moskva i pengastinna KHL, och förlusten av dem är givetvis blytung. Tvillingarna Chris och Cam Abbott har värvas från Rögle för att ersätta. Kanadensarna är dugliga hockeyspelare med en poängkapacitet någonstans runt fyrtio i den bästa av världar, men det kommer att bli oerhört svårt för dem att axla manteln efter den flyktade duon. Ändå – mycket bra värvning.

I skuggan av Harju och Omark har även viktiga kuggar som Lubos Bartecko, Jaroslav Obsut och defensivt stabile Radek Philipp försvunnit till andra klubbar och ersatts av Robin Jonsson, Johan Fransson och Jonathan Hedström. Trion har erfarenhet av spel i Tre Kronor, men ingen av dessa herrar rosade marknaden under förra säsongen.

Efter comebacken från NHL har Jonathan Hedström inte riktigt stått att känna igen. Hans första säsong därefter var visserligen klart godkänd, men därefter har han besvärats av såväl skador som en aningen påfrestande relation till tränaren. Robin Jonsson, med förflutet i Färjestad och Timrå, är troligtvis ingen blivande publikfavorit, utan en spelare som jobbar i det tysta. Johan Fransson har många elitsäsonger bakom sig, trots att han bara är 24 år, och även om förra säsongen inte var särskilt lyckad har han stor potential. En potential som förhoppningsvis kan få blomma ut i Luleå.

Luleå förefaller emellertid vara ytterst svårbedömt. Med tanke på föregående säsong känns det olustigt att underskatta laget, men för närvarande är frågorna betydligt fler än svaren. Offensiven har tveklöst blivit försvagad, frågan är bara hur mycket. Om Abbotts får ett minst lika lyckosamt andra- som debutår i Elitserien och Jonathan Hedström hittar tillbaka till den hockey som tog honom till NHL, då kommer Luleå att bli farliga i vinter. Mattias Modig är en bra målvakt och backsidan håller god klass. Mest ser jag fram emot att se hur personliga favoriten, Kristofer Berglund har utvecklats.

Utan stora, negativa överraskningar bör Luleå klara av att ta en slutspelsplats även i år.

Placering: 8:a

Förra årets SM-finalist HV 71 har i vanlig ordning höga förväntningar på sig inför den kommande säsongen. Bortsett från katastrofsäsongen under NHL-lockouten har HV på senare år tillhört en av dominanterna i svensk hockey, och Jönköpingsklubbens ambitioner är otvivelaktigt att behålla den positionen.

Truppen har inte genomgått några stora förändringar sedan i våras. Enda tunga förlusten är backen Mikko Louma, som efter några säsonger i Sverige nu väljer att satsa vidare i KHL. Övriga spelarförluster är knappast något som gett Fredrik Stillman gråa hår. Nick Angell levde inte upp till förväntningarna förra säsongen, och inte heller NHL-meriterade Kamil Piros känns som något tungt avbräck.

Värvningarna har varit få. På backsidan har endast ett namn, bekantingen Lance Ward, tillkommit. Ward kommer att bidra med defensiv stabilitet och tuffhet, men kommer knappast att fylla den offensiva lucka som Louma lämnar efter sig. HV-ledningen torde vara medveten om detta, och troligtvis kommer man att presentera i alla fall ett backförvärv innan säsongen sparkar igång.

Efter ett misslyckat NHL-äventyr gör Per Ledin come back i Elitserien och HV. Ledin är kanske mest känd för sina verbala attacker mot måldomare och Tommy Salo, men han är också en utmärkt rollspelare som dessutom har kapacitet att producera en hel del poäng. Utan tvekan har HV i honom ett bra komplement till en redan stark forwardsuppställning.

Från Timrå hämtar man en av mina personliga favoriter, Oscar Sundh, som är påtänkt för en roll som defensiv forward. Timrå ville inte behålla Sundh, vilket jag tror är ett stort misstag. Poängproduktionen var inte imponerande under förra säsongen, men Sundh har bra karaktär och utvecklingspotential, och i rätt miljö kan han gott och väl ta steget till landslagsspelare. Troligen kommer han inte få tillräckligt med utrymme i HV för att utveckla offensiven, men laget kan ändå vara till freds med en mycket duktig defensiv forward.

Att HV kommer att vara med i toppstriden även i år är jag övertygad om. Den enda svagheten jag kan se i dagsläget är att man nog skulle behöva spetsa till backsidan ytterligare för att kännas riktigt farliga. Laget är inte min givna guldkandidat, men bör vara med och kämpa om såväl seriesegern som en finalplats.

Min placering: 3:a

Linköpings fjolårssäsong fick ett snöpligt slut när man slogs ut ur SM-slutspelet redan i kvartsfinalen mot överraskningen Skellefteå. Det var knappast vad östgötarna, som hade två raka SM-finaler i bagaget, hade räknat med och besvikelsen efter sortin var självklart stor. Till den här säsongen har man dock tagit nya tag, och på papperet är man tveklöst ett lag som kommer att vara med och utmana.

Den stora svagheten hos Linköping under senare år har varit att man har saknat en riktigt bra förstemålvakt. Sedan Fredrik Norrena lämnade laget för Columbus Blue Jackets i NHL har förtroendet getts till först Rastislav Stana och sedan Daniel Henriksson. Stana var och är en målvakt som varierar enorma räddningar med att emellanåt kunna släppa in badbollar. Henriksson å sin sida är jämnare, men i mina ögon är han inte någon matchvinnare.

Målvaktsproblematiken försöker man nu råda bot på, genom Fredrik Norrenas återkomst i klubben. Norrena tillhör det absoluta toppskiktet av målvakter utanför NHL och med honom kommer Linköping säkra den viktigaste lagdelen.

På backsidan har Carl Gunnarsson försvunnit till NHL, Pekka Saravo till Tappara, Ivan Majesky till Skellefteå och Teemu Aalto till Kärpät. Förlusten av Gunnarsson är troligen den värsta, då ingen av de övriga tre direkt rosade marknaden förra säsongen. Aalto tillhörde visserligen en av seriens poängstarkaste backar, men trots det valde Linköping att bryta kontraktet ett år i förväg.

Förvånande? Inte sett till vilka namn som tillkommit. Erik Andersson var en av Skellefteås bästa backar förra säsongen. En bra värvning som ändå faller i skuggan av NHL-meriterade duon Niclas Hävelid och Magnus Johansson. Båda dessa herrar kommer att kampera om en VM-plats till våren och deras inträde i truppen gör Linköpings backsida till den starkaste i serien.

Niklas Persson försvinner till KHL, och i motsatt riktning kommer Tony Mårtensson. Tanken var att även Mattias Weinhandl skulle återvända efter utlåning, men så skedde alltså inte. Ändå har Linköping en ruggig forwardsuppställning då även de tongivande tjeckerna, Hlinka och Hlavac finns kvar i truppen. Och då har man ännu inte nämnt spelare som Patrik Zackrisson, Andreas Jämtin och Mikael Håkansson.

Linköping är Frölundas främsta utmanare om guldet.

Min placering: 2:a    

Som sola i Karlstad – så strålade färjestadspelarna efter fjolårets finalvinst mot HV 71. Som alltid var Färjestad med i gulddiskussionen inför Elitserien, men de tillhörde inte de hetaste kandidaterna, utan fick på förhand stryka på foten för regerande mästarna HV 71 och ett synnerligen slagkraftigt Frölunda. När slutspelet väl drog igång var Färjestad emellertid svårstoppade, och med en storspelande Jonas Gustavsson i målet tog man alltså hem guldet.

Många spelare från guldlaget har nu försvunnit – och det handlar om kännbara förluster. Suveräne Jonas Gustavsson kommer att vakta målet hos Toronto Maple Leaf till hösten, där han också kommer att få sällskap av poängstarke Rikard Wallin, som försöker sig på ett nytt NHL-äventyr. Därutöver försvinner också rutinerade duon Jörgen Jönsson och Peter Nordström, talangerna Mikael Johansson och Johan Motin, samt vasse Eero Somervouri och offensivt skicklige backen Dominik Granak.

I och med Jörgen Jönssons avsked får man känslan av att Färjestad verkligen står inför en generationsväxling. Jönsson är antagligen mer förknippad med Färjestad än Löfbergs Lila, och det känns nästan surrealistiskt att vi aldrig mer kommer få se honom spela för laget.

Samtliga delar av laget har förstärkts och ny förstemålvakt är Henrik Karlsson, närmast från Södertälje. Karlsson är oprövad i Elitserien, men bedöms vara en habil målvakt. Samtidigt kan man knappast förvänta sig att han ska fylla luckan efter Jonas Gustavsson fullständigt, utan på den här positionen är Färjestad försvagat.

Intressantaste backförvärvet är schweizaren Severin Blindenbacher, som uppbär stora förväntningar. Under senaste VM var visserligen Blindenbacher stundtals definitionen för värdelös, men i grund och botten har Färjestad i honom en högklassig back som kommer att bli nyttig i vinter. Från Schweiz hämtas även hemvändaren Sanny Lindström, som till mångas förvåning och besvikelse valde Färjestad, istället för klubben där han fick sitt genombrott, Timrå IK. Sanny Lindström spelar med mycket hjärta och tvekar aldrig att sätta in en tackling, dessutom är han en god ledargestalt, och kommer att tilldelas en av lagkaptensrollerna. Även Fredrik Lindgren, ny från Skellefteå är en kompetent back, som i sina bästa stunder håller landslagsklass. Lindgren kommer dock från en säsong av skadebekymmer och känns sålunda lite svårbedömd.

Forwardssidan har förstärkts med en av Elitseriens bästa defensiva centrar, Johan Andersson. ”Bagarn” är knappast någon blivande poängkung, men kommer däremot få massvis med speltid i boxplay, där han alltid gör en gedigen insats. Däremot bör nya trion Antti Pihlström, Dragan Umicevic och Kent McDonell kunna bidra med en hel del framåt. Den sistnämnde hade ett väl fungerande samarbete med Lee Goren i SAIK för någon vinter sedan, och förhoppningarna i Färjestadslägret är att duon åter ska finna varandra. Umicevic gjorde en bra säsong i jumbon Södertälje förra säsongen, och även om aldrig Pihlström slog igenom i NHL har han tidigare visat att han kan producera på europeisk nivå.

Jag vill ändå höja ett varningens finger. Förvisso har jag haft dåliga vibbar tidigare vad Färjestad anbelangar – och haft fel – men den här gången känns farhågorna mer påtagliga än någonsin. Alltför många tunga pjäser har försvunnit för att Färjestads status som topplag ska vara garanterad. Av de fyra storklubbarna är Färjestad den som ligger mest i farozonen för att få sin status rubbad – i alla fall tillfälligt.

Min placering: 4:a

När Frölunda åkte ut på isen vid elitseriepremiären förra säsongen gjorde man det som en av favoriterna till att få lyfta SM-bucklan under våren. Med ny sportchef, tränare och gedigna nyförvärv såg göteborgarna ytterst svårslagna ut. Inledningen på serien blev dock något av en monumental antiklimax, och Ulf Dahlén upplevde nog en av de tyngsta perioderna i sin digra hockeykarriär den hösten. Men i det långa loppet visade sig Frölunda vara en utmanare om SM-titeln och man nådde semifinal, tillsist.

Även om föregående säsong får betecknas som godkänd, med tanke på turbulensen under hösten, så vore det lögn att påstå att vare sig ledningen eller laget är nöjda med resultatet. För en av svensk hockeys dominanter under senare år är det bara guld som räknas och inför årets säsong kommer Frölunda än bättre rustade. Nu ska guldet till Göteborg!

Truppen har genomgått vissa förändringar, men det finns få egentliga minustecken. Personligen kan jag tycka att det är synd att jättetalangen, Erik Karlsson, inte stannade i Sverige ytterligare en säsong innan han sökte lyckan på andra sidan Atlanten, samtidigt som det är lätt att förstå hur NHL lockar en ung kille som säkerligen drömt om ligan sedan barnsben.

Från NHL återvänder Göteborgsbekantingarna Per-Johan Axelsson och Joel Lundqvist. Ingen av dessa herrar kan ses som någon blivande poängkung, utan det handlar om två hårt arbetande forwardspelare av hög internationell klass. ”Pebben” har en elva säsonger i Boston Bruins i bagaget och gjorde förra året sin poängmässigt näst bästa säsong ”over there”. Lundqvist lyckades väl aldrig riktigt i Dallas Stars, men under sin tid i Frölunda var han ett av lagets verkliga energiknippen och hans come back lär vara välbehövlig, då laget på senare tid saknat spelare av Lundqvists typ.

Backsidan har förstärkts med bland andra Ville Mäntymaa från JYP och Mikko Lethonen från Timrå. Lethonen är en av Elitseriens absolut bästa backar i spel i numerärt överläge, och Mäntymaa var ett hett villebråd på spelarmarknaden efter två mycket bra säsonger hemma i Finland. Därtill ryktas det om att en redan stark backsida kommer att kompletteras med en hemvändande Christian Bäckman. Huruvida den värvningen kommer att bli en realitet är i dagsläget oklart. Klart är däremot att Frölunda är beslutna om att förstärka backsidan med ytterligare ett tungt namn, och då kommer det också att ske.

I mål ställer man Johan Holmqvist, som tillhör det absoluta toppskiktet bland Elitseriens målvakter. Någon högklassig andremålvakt finns inte att tillgå, men i händelse av långtidsskada på ”Honken” får man anta att ”Nubben” kommer att öppna plånboken och ta in en ersättare av hög kaliber. Forwardssidan har som sagt fått en ordentlig energiinjektion av nämnda nyförvärv, och därutöver finns en rad spelskickliga herrar i form av Riku Hahl, Andreas Karlsson, Niklas Andersson och Tomi Kallio, som kommer att producera en hel del poäng.

Sammantaget kan bara konstateras att Frölunda har ett starkt lag på papperet, och att de kommer att få bära skyhöga förväntningar även denna säsong. Själv tillhör jag skaran som håller Frölunda som favoriter, och en missad final i år vore inte annat än ett fiasko.

Min placering: 1:a

Förra säsongen var Djurgården länge med och kämpade om slutspelsplatserna, men när serien var färdigspelad stod det klart att man placerat sig som nummer 10, i ingenmanslandet mellan kvalserien och slutspelet. En placering som någorlunda motsvarade de förväntningar som de flesta experter hade på laget inför säsongen.

Sommarens spelaromsättning i Djurgården har varit relativt liten. Det betyder emellertid inte att inga betydelsefulla förändringar har skett. Den mest uppseendeväckande och otvivelaktigt den mest kännbara förändringen i truppen är att poängkungen Fredrik Bremberg lämnar Elitserien för att söka lyckan i pengastinna KHL. Förlusten av Bremberg är givetvis blytung då han de senaste säsongerna utkristalliserat sig som en av seriens bästa playmakers, kanske rentav den bästa.

Även Niklas Anger, som ifjol var ett stort utropstecken med sina tjugotre mål, har lämnat laget. Elaka tungor har påstått att Angers framgångar till stor del berodde på nämnde Bremberg. Och visst är det en del av sanningen, men att hävda att en spelare av Angers kaliber är försumbar för Djurgården, det är att ta sig vatten över huvudet. Inte heller förlusterna av talangfulle Robin Frigren och amerikanske David Schneider är obetydliga.

Till backbesättningen har man värvat Kyle Klubertanz från finska TPS. Amerikanen gjorde i alla fall enligt statistiken en godkänd säsong, men jag ska inte drista mig till att försöka bedöma hans kvalitéer som ishockeyspelare. Han beskrivs dock som en bra tacklare, vilket är helt i linje med det tuffare Djurgården som Hardy Nilsson nu vill lansera.

En som definitivt kommer att bidra till tuffare spel är tidigare NHL-proffset Marcus Nilson, som till skillnad från många svenskar väljer att gå i motsatt riktning, från KHL till Elitserien. Marcus Nilson kommer aldrig att kunna ersätta Brembergs poängskörd, men under sin senaste elitseriesäsong mäktade han med 39 poäng och bidrog därtill med en stor portion energi.

I övrigt måste Djurgården berömmas för sin satsning på svenska spelare, och att man har en hel del talanger i truppen. Jag skulle vilja höja ett varningens finger för Carl Gustafsson, som jag tror kan få sitt definitiva genombrott i vinter. Även Andreas Engqvist kan bli ett utropstecken när hockeysäsongen väl börjar.

Trots talanger och tuffare hockey så tror jag att Djurgården kommer att få en jobbig säsong. Gustaf Wesslau i målet har visserligen växt i elitseriekostymen och backsidan har ett trumfkort i Marcus Ragnarsson, som är den stora ledargestalten. Anfallet skrämmer emellertid inte, och jag kan inte längre se vem eller vilka som ska göra målen.

Det vore inte bra för ishockeyn i Sverige om Djurgården tvingades till degradering, men som det ser ut i dagsläget kan det mycket väl bli spel i kvalserien i år. Upplösningen hänger på hur Rögle och Södertälje lyckas, eller kanske snarare misslyckas.

Min placering: 11:a

Brynäs överraskade positivt förra säsongen när man, trots förlusten av skyttekungen Pavel Brendl, slutade sjua i serien och därmed knep en slutspelsplats. Väl i slutspelet visade sig tillsist blivande mästarna Färjestad bli en övermäktig uppgift för Gävlelaget, som ändå bör vara mycket nöjda med den genomförda säsongen.

Några stora förändringar i truppen har inte ägt rum inför den kommande säsongen. Till de tunga förlusterna hör kompetente Andreas Lindbäck, som har lämnat laget för att kämpa om rollen som förstemålvakt i elitseriekonkurrenten Timrå, samt den hårt arbetande och pålitligt poängproducerande Daniel Widing, som kommer att spela i Davos till hösten. Övriga spelarförluster är försumbara. Man kan nog anta att en och annan Brynässupporter drog en lättnadens suck när förra säsongens stora floppvärvning, Janos Vas, inte fick fullfölja sitt tvåårskontrakt.

Truppen har fått två intressanta tillskott i form av Magnus Kahnberg och Eero Somervouri. Säsongen 03-04 gjorde Kahnberg anmärkningsvärda 33 mål i elitserien, och två säsongen senare lämnade han Göteborg och Frölunda för att försöka ta en plats i NHL, något som emellertid slutade med 8 poäng på 17 matcher i AHL. Sedan återkomsten till Sverige har Kahnberg inte presterat lika bra som innan resan över Atlanten, och huruvida han kommer att få en nytändning i Brynäs är oskrivet. I vilket fall som helst handlar det om en habil offensiv forward, med hög kapacitet och potential att på nytt bli ett utropstecken i svensk hockey. Finländaren Somervouri gjorde en bra säsong i Färjestad senast och kommer utan tvekan att spela en stor roll för Brynäs offensiv i vinter.

Sammantaget anser jag att Brynäs befinner sig på ungefär samma nivå som förra säsongen. Jacob Markström hade en tung period efter JVM och förlorade platsen som förstemålvakt, men är i grund och botten en oerhörd talang, kanske den störste svenske målvaktstalangen sedan Henrik Lundqvist. Även Leksandsförvärvet Eddie Läck är talangfull, men kommer av allt att döma att få stå i skuggan av Markström under den kommande säsongen. Backsidan är relativt intakt och på forwardssidan är egentligen den enda frågan om man kommer lyckas ersätta Widings arbetskapacitet.

Brynäs bör vara med och slåss om en slutspelsplats, men frågan är om de räcker ända fram. Kampen om platserna 5-9 kommer att vara stenhård i år och ett av de kämpande lagen kommer inte att nå slutspel när tabellen summeras. Frågan är om det blir Brynäs?

Min placering: 9:a (men jag hoppas på bättre, min kusin håller på BIF).     

Det har länge stått klart att Timrå har ytterligare två platser att fylla - två ytterforwards behövs för att laget ska bli komplett. För några veckor sedan pratades det om att Rögles Salmonsson kunde bli aktuell, liksom klubbkamraten, den NHL-meriterade Mathias Tjärnqvist. Sedan dess har det emellertid varit tyst, kanske främst beroende på att marknaden är relativt mager, men magkänslan säger mig samtidigit att förhandlingarna med nämnda spelare har strandat.

Då börjar man givetvis fundera över vilka alternativ som kan finnas. Ett antal namn har figurerat, bland såväl sportjournalister som eliteprospects-onanister. Men frågan är om det inte blir en överraskning igen, som det blev med både backsidan och centersidan, för knappast någon hade väl trott att spelare som Caslava, Corso och Meunier skulle dra på sig den rödvita tröjan i vinter.

Jag ska ärligt erkänna att jag också tittat in på ep, för att försöka lista ut vilka som skulle kunna bli aktuella. Och det enda jag har kommit fram till är att det inte direkt vimlar av kompetenta spelare på marknaden. Nu finns visserligen inte tjeckiska ligan i databasen, och inte heller den italienska (där kan man verkligen hitta kvalité), dessutom så är det väl heller inte otroligt att det finns ett antal spelare som möjligtvis kan komma att bryta sina kontrakt, något som sportcheferna troligen vet om.

Hursomhelst. Efter lite eftertanke kom jag fram till att det nog inte är otroligt att det bli ytterligare en transatlant i Timrå innan Silly Season är över, för bland dem är utbudet betydligt större än bland europafödda spelare.

Men, säger någon snabbt, man får bara ha två icke-européer, och Timrå har redan Corso och Sonnenberg under kontrakt. Stämmer förvisso, men det torde finnas en del "Dicasmirro-fall", d.v.s. spelare med dubbla medborgarskap. Förhoppningsvis också någon som presterar bättre än Dicasmirro gjorde under sin korta tid i klubben.

Nu aviserade Thomas Johansson så sent som idag att man inte har råd att chansa, därav att truppen inte är spikad ännu. Det låter som ett förnuftigt resonemang, tyvärr har det under senare år dykt upp en och annan spelare i Timrå som bara kostat pengar och med en åtstramad A-lagsbudget vore idealet att slippa sådana.

Nu tror jag dock att man kommer tvingas att chansa i slutändan, i alla fall. En av spelarna som värvas kommer troligen ha någorlunda meriter, men den andre kommer antagligen vara lika okänd som Dimitrakos var när han kom till Skellefteå förra året. Självklart hade jag helst sett en lösning där Bergfors ansluter och Pyörälä stannar, men det förblir nog en dröm.

Så det blir nog en chansvärvning, vilket kan vara nog så nervkittlande för varje hockeysupporter. Det kan bli en flopp, men med lite vanlig så kallad bonnröta kan det också slå väl ut. Och då föredrar jag en chansning, där det finns en möjlighet att göra ett fynd, framför att värva en spelare som är garanterat värdelös. 

Så är den långa jakten slutligen över - kanadensiske Daniel Corso är Timrås förstecenter nästa säsong.

Beskedet om Corso kom säkert som en överraskning för många, och jag måste medge att jag tillhör den skaran. Under de senaste månaderna har flertalet av namnen på Linkans vid det här laget berömda lista läkt ut, och jag var övertygad om att när en center väl presenterades skulle det vara någon av de tidigare omtalade.

Men så blev det inte. Ingen Saarenheimo, ingen Viuhkola, ingen Kontiola och ingen Krog, utan istället dök Corso upp från ingenstans. Egentligen är det lite egendomligt att ingen lyckades lista ut att han kunde vara ett av de aktuella namnen. Med tanke på hans meriter, hans position, att han blev free agent och att Linkan har varit i Finland och scoutat, är det förvånande att Corso aldrig kom på tal.

Nu är han emellertid klar, och jag har en känsla av att Timrå gjort ett mycket fint nyförvärv, ett nyförvärv som kommer visa sig vara betydligt bättre än vad vi tror.

För Corso var knappast ett namn som blev aktuellt efter att alla andra gett Timrå nobben. Jag sticker ut hakan och påstår att Kontiola är den ende av de tidigare aktuella centrarna som möjligtvis är bättre, och frågan är om någon av de andra herrarna hade passat bättre in i Timrå än Corso kommer att göra.

I Corso har Timrå fått en intensiv, poängproducerande spelare med bra fart på skridskorna. Med andra ord: en spelare som gjord för det spel Timrå vill spela. Lyckas man bara kombinera Corso med rätt spelartyper så kommer han bli oerhört nyttig i vinter.

Förövrigt ser det ut som om Meunier kommer att ta platsen som tredjecenter, vilket känns positivt. Visserligen är Frankrike inget stort hockeyland, men det är ett tecken på styrka med en center med internationell erfarenhet i tredjeformationen.

Nu återstår alltså en back och en ytterforward. Vilka det kommer bli har jag ingen aning om. Linkan är uppenbarligen bra att mörka, så det verkar lönlöst att spekulera. Däremot vågar jag numera hoppas på positiva överraskningar.

Intervjun http://st.nu/sport/timraik/1.1043870 med Linkan i dagens ST gjorde i alla fall mig lite lugnare. Visserligen hade det varit betydligt skönare att läsa att en, eller ett par spelare var klara för spel i Timrå nästa år, men riktigt så långt verkar inte våra sportchefer ha kommit i sitt arbete, ännu.

Det sades inte något direkt oväntat i intervjun. Att man behöver en försteback och en förstecenter har antagligen inte förbigått någon som har det minsta intresse i Timrå, och inte heller kom det som någon överraskning att man söker en ytterforward.

Däremot hade jag inte trott att man skulle söka ännu en till center, eller en ytterforward. Silly Season är full av rykten och det senaste budet, att Martin Sonnenberg skulle spela center trots allt, fick mig att tro att man bara skulle värva två anfallsspelare till. Nu kommer det alltså andra bud, och återigen kan man konstatera att alla dessa rykten är ett ständigt gissel som bara förvirrar.

När jag tänker på att det finns ytterligare en forwardsplats i truppen så blir det oförståeligt att man inte förlängde med DiCasmirro... förlåt jag menar Sundh.

Senaste spelaren i raden av rykten är före detta Luleåspelaren Jaroslav Obsut. Den 33-årige tjecken är knappast mitt förstaval på platsen (och inte Linkans heller, ska tilläggas), men om Obsut skulle ta den sista backplatsen tror jag ändå att det är en relativt bra lösning.

Ifjol gjorde Obsut en poäng mindre än Mikko Lethonen. Men, invänder någon, han spelade också tretton matcher mer. Det stämmer utmärkt, och jag ser det som något som talar till Obsuts fördel. Jag tycker inte att han är en bättre spelare än Lethonen, men å andra sidan verkar han inte lika sjukdomsbenägen som honom. Och även om Obsut är en sämre spelare så tror jag att hans insats i 55 omgångar är mer värd än Lethonens i 40.

Nåväl, än är inget klart och allt vi kan göra är att hålla tummarna för fina nyförvärv. Men om jag ändå ska spekulera lite så är min gissning att näste man blir Petri Kontiola.