Pätr

Så börjar Timrås backuppsättning till nästa säsong att ta form. Sju av åtta kontrakt är påskrivna, och idag gavs beskedet om att habile Mikko Lethonen inte kommer att spela för Timrå kommande säsong. Givetvis är det aldrig glädjande när en av lagets bästa spelare försvinner, och jag gillade Lethonen oerhört då han tillhörde Elitseriens absolut bästa backar i spel i numerärt överläge. Samtidigt ser jag det som en fördel att beskedet kom i ett tidigt skede, då det ger sportcheferna möjlighet att gå vidare med andra spelare.

Hittills tycker jag att backuppsättningen ser spännande ut, och jag har stora förhoppningar på Mattias Karlsson. Pär Styf vet vi vid det här laget vad han kan prestera, och både Sebastian Erixon och Erik Moe har kapacitet att ta ytterligare steg i utvecklingen kommande säsong.

Till frågetecknen hör Tomas Skogs. Skogs är i grund och botten en spelare med hög potential, som tyvärr underpresterat sedan han kom till Timrå. Jag kan emellertid erinra mig om att Petri Kokko hade en tung första säsong, för att sedan acklimatisera sig och blomma ut under sin andra säsong i klubben. Förhoppningsvis gäller detsamma för Tomas Skogs.

Sonntag och Granath utgör de två utvecklingsbara spelarna som skulle värvas. I Sonntags fall förmodar jag att Per Nygårds är väl medveten om vad han kan prestera.

Angående Elias Granath är jag minst sagt tvehågsen. Om jag ska tro på hörsägen är det en katastrofvärvning, någon har tillochmed kallat det för "Elitseriens sämsta värvning". Personligen har jag bara sett Granath vid något enstaka tillfälle, och då i Allsvenskan. Och vad kan man säga efter att ha sett en Leksandsback i en match mot Huddinge (eller vilka de nu mötte)? I mina ögon i stort sett ingenting.

Men Granath är, enligt Linkan, en spelare med kapacitet att bli en bra elitserieback. Då måste jag få ställa en fråga? Om man nu tror så mycket på Elias Granath, hur kommer det sig då att han bara skrivit på för ett enda år? I min värld skriver man långa kontrakt med unga spelare man verkligen tror på, vilket får mig att befara att värvningen av Granath är ett riktigt långskott.

Självklart så ska han få en chans, men det finns en risk att detta kommer att bli en kostsam affär. Om Granath är så usel som vissa påstår så blir det antagligen utlåning till IFSH och ingen fortsättning efter säsongen, därmed ingen större skada skedd. Skulle han däremot ta ett jättekliv i utvecklingen kommer han att göra helt andra löneanspråk inför säsongen 10/11, och kanske försvinner han till någon annan klubb. Kort sagt kan Elias lycka bli vår olycka.

Nåja, vi får se vad som händer när pucken väl släpps. Än är det månader till dess, och dessförinnan ska några tunga pjäser in i truppen. Det ska bli spännande att se vilka namn det rör sig om.

Så verkar det alltså som om Oscar Sundh lämnar Timrå för spel i HV 71, kommande säsong. I mina ögon var det oväntat, men framförallt ovälkommet. Jag trodde att Oscar Sundh var ett av framtidsnamnen i Timrå, en spelare som skulle komma att representera föreningen i många år framöver, bidra med hårt jobb i varje byte, och slutligen uppnå Robert Carlsson-status på äldre dagar. Jag hade fel.

Jag är definitivt besviken över att Sundh försvinner, men beskedet väcker också en enkel, men ack så betydelsefull fråga: Varför?

Att Sundh inte passar in i lagbygget, eller att han ska ha blivit för dyr är två förklaringar jag har läst. Jag ställer mig emellertid tveksam till båda. Visserligen torde det ha blivit budgivning då HV var inblandade i dragkampen, men det förefaller tveksamt att Sundhs pris ska ha drivits så högt att Timrå tvingats ge upp. Inte heller köper jag att en ung spelare med den attityden som han visar i varje byte inte ska passa in i lagbygget.

Själv kan jag ge två förklaringar till det inträffade. Antigen har sportcheferna gjort en kolossal missbedömning beträffande Sundh, eller så har man något stort på gång. Jag befarar att det är det förstnämnda, att man överskattat klubbens attraktionskraft bland spelarna på marknaden, men givetvis hoppas jag på den senare förklaringen.

Sanningen får framtiden utvisa. Jag kommer i alla fall att hålla tummarna tills nyförvärven presenteras - hoppet är det sista som överger människan. Men ärligt talat kommer jag att gå i taket om man via media får se hur namn på namn avskrivs, hur sportcheferna plötsligt säger att det inte direkt finns några intressanta spelare på marknaden, och att det i slutändan dyker upp några anonyma transatlanter från södra Europas så heta ligor.

Men än så länge hoppas jag.

En sista uppmaning: Snälla, sluta posta elitprospects-länkar med texten "agera Linkan". Han sitter inte inloggad på Hockeysnack om dagarna ändå.

Så var guldåldern slutligen förbi.

Under ett par år fick vi Timråsupportrar uppleva hur varumärket Timrå IK växte sig allt starkare i hockeykretsar. Hur laget från inspelningsplatsen av "Den Sista Färden", förvandlades från en uppstickare med en trupp bestående av överskottsspelare som inget annat lag ville ha, till en utmanare till svensk hockeys storheter. Vi fick uppleva hur klubben vann dragkampen om de etablerade spelarna, och när slutspelet började framåt vårkanten vågade man drömma om guld.

Den tiden är över nu. Drömmen tynar bort, klockan ringer, det är dags att vakna upp hur djävlig morgonen än må vara.

Jag kan inte svara på vad det är som har hänt. Kanske har andra klubbar sprungit ifrån, kanske har kassorna sinat, eller handlar det om en inkompetent ledning?

Vad än sanningen är så ser vi nu en klubb i nedförsbacke. De etablerade spelarna försvinner en efter en, och hittills har sportcheferna inte lyckats locka till sig några namnkunniga nyförvärv till nästa säsong.

Jag tänker emellertid inte bli bitter, men jag inser sanningen:

Det finns inte längre någon Kent Norberg som levererar drömspelare till klubben. Sanny Lindström hade aldrig något Timrå-hjärta. Niklas Nordgren är Schweiz-proffset med förflutet i Timrå, och Riku Hahl spelar i Frölunda nu.

Låt detta tillhöra det förgångna. Den tiden kommer aldrig igen, och det är dags att ta nya tag.

Stjärnspelarna är borta, kvar är kollektivet. Till kommande säsong kan ingen gömma sig bakom någon annan. Om Timrå ska lyckas krävs att varje spelare kliver fram och spelar på toppen av sin förmåga, spelar som om varje match vore en slutspelsmatch. För just så hårt kommer det att bli nästa säsong.

Men Timrå klarar det. Truppen består redan idag av flertalet unga, hungriga spelare, spelare som bara sett början på karriären och som kämpar för att klättra ytterligare ett steg på karriärsstegen. Förhoppningsvis går Timrå nu in i en era där det åter kommer att talas om vad spelarna presterar på isen, inte vad som står på deras ryggar.

Så har det äntligen hänt lite under Silly Season!

Gabriel Karlsson från SAIK ansluter till Timrå och blir därmed en av byggstenarna i centerpusslet. Åt andra hållet går Petr Tenkrat, som efter två år i Timrå alltså fortsätter sin karriär i Västerbotten och Skellefteå.

Jag vet inte om man kan kalla detta för ett spelarbyte, däremot är jag benägen att anse händelseförloppet som intressant, och med lite optimistisk välvilja får jag förnimmelsen om att Timrå kan vara på väg mot något som kan bli riktigt bra.

Förutom Gabriel Karlsson har även Anders Lindbäck anslutit, och häromdagen skrevs det i lokaltidningen om att Fredrik Sonntag kan bli aktuell. Samtidigt försvinner spelare som nämnde Tenkrat, och Kimmo Lotvonen.

Nu utropar jag inte Sonntag till någon fullgod ersättare till Lotvonen, men jag kan se en tendens, en i mina ögon positiv trend. Lotvonen värvades till vad kvällstidningarna kallade "Miljonkedjan", och Tenkrat kom till Timrå som ett NHL-proffs med höga förväntningar på sig.

Jag tycker inte någon av dessa herrar har levt upp till förväntningarna. Att kalla dem direkt dåliga vil jag emellertid inte göra, men jag har heller inte dåligt samvete för att jag placerar in dem i facket "mediokra importer".

Vi har otroligt bra hockeyspelare här i Sverige, och jag ser mycket hellre att man satsar på inhemska spelare än på utländska spelare. Sett till ekonomin tror jag satsningarna går på ett ut. Visst, svenska spelare är inte billiga, men det är inte heller utländska spelare, i alla fall inte om man är ute efter spelare som besitter någonsomhelst kvalité. Jag har sannerligen tröttnat på importer som tillför lite och ingenting, och hoppas på en framtid med mer svenska spelare, där de utländska spelarna som värvas är Pyörälä- och Lethonentyper, etc. I alla fall för Timrås del, andra klubbar får gärna värva spelare från Ghana om de vill.

Nu hoppas jag att man värvar ytterligare en spelare från SAIK, nämligen Christian Söderström, varpå man även ser till att skriva kontrakt med Oscar Sundh och Anton Axelsson. Det skulle ge möjlighet till följande kedjeformationer:

Pääjärvi - ??? - ???
Svensson - ??? - Pärssinen
Söderström - Karlsson - Hynning
Axelsson - Lander - Sundh

Sonnenberg får börja på bänken i min värld, men det brukar komma några skador under säsongen så...

Angående linen med Söderström - Karlsson - Hynning så bygger det på en känsla, förhoppningsvis en lyckosam sådan.

Liksom många andra Timrå-supportrar har jag på senare tid spekulerat en hel del i nästa säsongs trupp och framtida kedjeformationer. Och hur jag än har vridit och vänt på formationsmöjligheterna har jag aldrig hittat en tillfredsställande plats åt Martin Sonnenberg.

Vissa har kallat honom den nye "Sherrifen", med en nostalgisk Manderville-glimit i ögonvrån. Själv väljer jag - i risk för att bli närapå lynchad -  att kalla honom för truppens mest framstående överskottsspelare.

Jag vill emellertid inte påstå att Sonnenberg skulle vara fullkomligt värdelös. Hans första matcher med laget var bra, och han tillförde viktig moral och energi i ett läge när det behövdes som mest. Och det dröjde inte länge förrän Linkan gav honom ett kontraktsförslag till nästa säsong, ett kontrakt som snabbt accepterades.

Frågan är om kontraktserbjudandet verkligen var så noga övervägt, eller om det i handlade om ett euforiskt agerande, utan större eftertanke. För Sonnenbergs hjältegloria kom att falna alltför fort.

Bara några matcher senare stod det klart att han, i Challes ögon, inte var tillräckligt bra för den centermantel han värvades för att axla. Istället fick han finna sig i spel på kanterna, i konkurrens med unga talanger, och etablerade klasspelare.

Om Sonnenberg inte ansågs duglig som center den gångna säsongen, förefaller det föga troligt att åsikten kommer att ändras till nästa säsong.

Vad är då Sonnenberg?

Jo, i mina ögon en överskottsspelare. Han har inte de offensiva kvalitéerna som behövs för spel i första- eller andrakedjan. Dessutom finns där redan spelare som Hynning, Pärssinen, Pääjärvi, troligen Tenkrat, samt ett ännu icke namngivet nyförvärv. Då återstår två alternativ, tredje- och fjärdekedjan, och visst i dagsläget ryms han i någon av de formationerna, men det kommer troligen att ändras.

Om Sundh och Axelsson blir kvar, vilket jag hoppas innerligt att de blir, och därtill ryktet om en återkomst i den rödvita dräkten för Crippe stämmer, då ser jag inte något behov av Sonnenberg, annat som breddspelare vill säga.

För mig är det otänkbart att en yngre spelare ska måste maka på sig för en äldre, om de hyser jämngoda kvalitéer. Och jag menar att Sonnenberg inte är bättre än vare sig Sundh, Axelsson eller Crippe. Därutöver har han passerat trettio, vilket får mig att förmoda att det inte finns särskilt mycket utvecklingspotential kvar i honom, samt att karriären börjar närma sig sitt slut.

Axelsson och Sundh däremot har sina bästa år framför sig, och kan komma att utgöra en framtida stomme i Timrå, på bästa Robert Carlsson-manér.

Snälla Timrå, jag ber: Skriv två långtidskontrakt med Axelsson och Sundh, och ta en allvarlig funderare över Sonnenbergs framtid i klubben.

Hej, Stefan Lindqvist!

– Hej.

Säsongen är över för Timrås del, efter en knapp kvartsfinalförlust mot HV 71. Såhär med några dagars perspektiv, hur ser du på den gångna säsongen?

– Sammantaget tycker jag att vi gör en godkänd säsong. Vi inledde serien bra, men hösten kom att bli en tung period för oss. Vi kom dock tillbaka stark efter juluppehållet och lyckades att ta oss till slutspel, och där var det små marginaler som avgjorde.

Ni hade som mål inför säsongen att placera er som topp fyra, något som inte infriades. Hur ser du på det?

– Nej, vi nådde inte upp till det satta målet, men med tanke på att vi faktiskt låg sist i serien efter tjugo omgångar så får vi ändå vara nöjda med slutresultatet. Sedan var vi ju nära att slå ut HV, och hade vi gjort det hade vi uppnått målet. Som sagt, det är små marginaler som avgör.

Nåväl, en ny säsong står för dörren, Timrå har många utgående kontrakt. Hur ser nästa säsongs lagbygge ut?

– Jag kan inte kommentera något. Vi har sagt att vi ska ligga lite lågt direkt efter säsongen och sedan får vi se vad som händer.

Många supportrar undrar över spelare som kan komma att bli aktuella. Under hösten var du i Finland och tittade på spelare…

– Det där vill jag egentligen inte kommentera.

Jag misstänkte det. Det har nämligen kommit till min kännedom att du i själva verket var i Finland i jakten på en ny fru.

(Lång tystnad)

– Jo, det stämmer.

Jaså, så hur går det i jakten?

– Jag tittar runt lite, men det där är egentligen inget jag vill kommentera.

Jag har hört ryktas om att du har fallit för en kvinna vid namn Virpi.

– Hon är ett av namnen som jag jobbar med. Hon är intressant, men i dagsläget är ingen direkt aktuell.

Men det finns något emellan er?

– Det där vill jag egentligen inte kommentera.

Tack Stefan.

– Tack själv.

Om någon tagit illa upp av det här harmlösa skämtet om vår sportchef så ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Jag har personligen inget emot Linkan, utan tyckte bara att det vore roligt att göra något av hans standardsvar.

Kram på dej!

Så var hockeysäsongen slut för i år. Och visst känns det lite bittert, det var ju så nära att Timrå skulle slå ut regerande svenska mästarna HV 71 och sensationellt gå till SM-semi. Men det slutade som bekant med tidigt sommarlov.

Fast med rätt perspektiv på säsongen måste man ändå vara nöjd med avslutningen. För inte så många månader sedan var vi många som hade en ångestknut i magen inför en kommande kvalserie och en eventuell degradering till Allsvenskan. Nu blir det bara ett medelpadsderby nästa säsong, och det i SCA-cupen. Tack och lov...

Nåväl, nu ser vi framåt. Silly Season 09/10 har varit en följetång i länge nu, och knappast kommer spekulationerna att bli färre under de kommande månaderna. Timrå har i mina ögon alltför många utgående kontrakt med nyckelrollsspelare för att man som supporter ska kunna känna sig tillfreds, och onda tungor från hockeysveriges alla vrår viskar idogt om en stundande spelarflykt. Sorgligt nog viskas det också ganska skadeglatt från vissa håll.

Hur kommer då utfallet av alla rykten och spekulationer att bli? Egentligen kan man inte göra mycket annat än att vänta och se, men eftersom jag (och flera med mig) gillar att spekulera kan jag inte låta bli att gnugga geniknölarna (nåja) i ett försök att lista ut vad som komma skall.

Givetvis känns det oroväckande att Thomas Johansson aviserat i media att spelarbudgeten kommer att krympas med 10 % till stundande säsong. Detta medan andra klubbar tycks obenägna att dra i handbromsen, trots ekonomiskt instabila tider. Frågan är hur mycket man ska låta sig skrämmas av uttalandet. Jag förmodar att Timrå haft en relativt hög lönebudget jämfört med klubbar med likvärdiga ekonomiska förutsättningar, och därför betyder inte nödvändigtvis neddragningarna att man kommer att halka efter. Självklart är lönebudgeten kaffepengar i förhållande till Frölundas, men då får man ha i betänkande att klubbarna existerar utifrån väldigt olika premisser.

Hursomhelst. När det kommer till nästa säsongs lagbygge är backsidan absolut mest oviss, och därför avser jag att förbise den tills något radikalt inträffar, exempelvis några handgripliga rykten eller att Lethonens framtid utstakas.

På målvaktssidan hoppas jag att vi kommer att få se Magnus Åkerlund som förstemålvakt till nästa säsong, och att han kommer att få konkurrens av Brynäs Anders Lindbäck. Johan Backlunds vara eller icke vara i Timrå tycks ännu inte vara helt avgjort, men för egen del hoppas jag att parterna väljer att gå skilda vägar. Visserligen har jag inget emot Backlund, men jag har en känsla av att det inte finns så stor utvecklingspotential kvar i honom. Utan tvekan är han en habil elitseriemålvakt, som i sina bästa stunder kan utmana om en landslagsplats, men jag tror aldrig att han kommer bli någon riktig matchvinnartyp, tyvärr.

Situationen på forwardsidan känns gripbar, om än svårtydd. Sorgligt nog har det getts indikationer på att Johan Andersson kommer att lämna klubben, vilket vore ett tungt avbräck. Inte heller tror jag att Mika Pyörälä stannar i Timrå, utan att han liksom Tom Wandell kommer att försöka ta en plats i NHL nästa säsong. Lycka till båda två, är allt jag kan säga. Därtill ställer jag mig tveksam till en fortsättning med Petr Tenkrat. Nog för att jag tycker att det är en bra spelare, men problemet är att han är ytterforward och dessutom dyr (enligt uppgifter från lokala tidningar). Om det nu ska skäras i lönebudgeten vore han det mest rimliga alternativet att välja bort, i alla fall i mina ögon.

Jag hoppas och tror att Oscar Sundh och Anton Axelsson kommer att erbjudas nya kontrakt och bli kvar i föreningen. Ingen av dem kan ses som någon glamorös klasslirare, men i framtidens lagbygge kan de komma att spela en betydande roll. Båda har god karaktär, är unga och är på väg att etablera sig som stabila elitseriespelare. Jag har en förhoppning om att båda kommer att stanna i Timrå i många år framöver, och på sikt utgöra lagets ryggrad.

Det skulle ge följande kedjor inför kommande säsong:

Pääjärvi - ??? - ???

Hynning - ??? – Pärssinen

Sundh – Sonnenberg – Axelsson

Svensson – Lander - ???

Centersidan är oförutsägbar, men klart är att Linkan och Robban har en hel del arbete att göra. Man måste värva en stabil förstecenter, allt annat är uteslutet. Denne skulle komma att blida förstakedja med en ännu okänd ytterforward, som måste vara kapabel att axla Pyöräläs mantel, samt Magnus Pääjärvi Svensson. Att jag placerar Pääjärvi i första kedjan kan jag inte motivera särskilt väl, mitt enda argument är att han är Sveriges störste offensive talang.

Därutöver behövs ytterligare två forwards, en center och en ytterforward, eftersom jag vidhåller att Lander borde få ökat ansvar nästa säsong. Ett budgetalternativ vore att behålla Håkan Bogg som center mellan Hynning och Pärssinen. Ärligt talat skulle ett sådant beslut inte väcka någon eufori hos mig, och troligen inte bland så många andra heller. Men med tanke på de ekonomiskt dystra tiderna kanske det vore en lösning att föredra, då det skulle möjliggöra etablerade värvningar till första kedjan.

Sista forwardsplatsen skulle kunna tas av Christian Söderström. Han har utvecklats massor sedan han lämnade Timrå, och jag är säker på att han skulle passa in i lagets spelsätt.

Då så, det var allt för den här gången. Jag återkommer.   

När den sjätte kvarsfinalen tog slut, så snabbt och brutalt, fann jag mig själv sittandes i soffan, i en egendomlig tomhet och tystnad. Jag sökte i botten av mitt innersta väsen, trodde i någon flyktig tanke att jag skulle finna förtvivlan, ilska eller bestörtning. Men sådana känslor rymdes inte inom mig. Det kändes bara penibelt.

Först minutrarna av matchen var euforiväckande och hockeygodis för varje Timråsupporter. Laget spelade med imponerande fart och intensitet, och dessutom fick man utdelning på chanserna man skapade. I alla fall till en början. Efter två noll målet hängde trean i luften, och hade det inte varit för Stefan Liv i HV-kassen hade matchen sannolikt varit död efter första perioden.

Jag undrade ifall HV skulle lyckas rycka upp sig inför andra, jag befarade att regerande svenska mästarna med sin fruktade förstakedja skulle kunna arbeta sig in i matchen efter att ha ridit ur den första stormen. Mina farhågor besannades - men det kom att dröja.

Timrå inledde andra perioden minst lika bra som den första, och man radade upp såväl målchanser som power play. Där borde matchen ha avgjorts. Sett till spelet borde Timrå ha ledat med fem sex puckar efter halva matchen, men två noll stod sig, trots massiv press mot HV-målet.

Så började smålänningarna återhämta sig. Björn Melin reducerade, ett skott som inte såg helt otagbart ut, och plötsligt kändes det riktigt nervöst.

Vad hände sedan? Tredje perioden präglades av ett försvarande Timrå och ett anstormande HV, och innan matchuret löjd för tredje gången denna marsafton hade HV kvitterat och Sudden Death väntade.

Och så hamnade tillslut segern hos HV. Det var knappast förvånande, med tanke på hur matchen hade utvecklat sig, men sättet det skedde på var så förbluffande att det var svårt att verkligen tro att det var sant.

Jag fick obehagliga förnimmelser, som om något ont vilade i luften, när Vinnerborg flyttade två raka tekningar p.g.a. avsiktlig offside. Och så hände det, det som inte ska hända. Jag har aldrig tidigare varit med om att en spelares skridskoskena lossnar på det sättet som den gjorde på Mikko Lethonens skridsko. Säkerligen har det hänt tidigare, men jag tror inte ens att det händer en gång per säsong, i genomsnitt. Sedan att det sker i defensiv zon, i en Sudden Death, i en slutspelsmatch...

Det är så osannolikt att det troligen aldrig hände.

Jönköping kallas som bekant för Smålands Jerusalem, och vore jag HV-spelare skulle jag nog ta och besöka söndagsmässan imorgon. Jo, jag har försökt hitta förklaringar till hur det som skedde kunde ske, och konklusionen blev att det måste ha varit högre makter med i spelet.

Nåväl, man ska väl passa sig för att tala om Gud i världen näst mest sekualiserade land, annars riskerar man att bli ansedd som galen fundamentalist. Så istället för teologiska frågor och filosofiska funderingar i största allmänhet, låt oss lägga fokus på den kommande och avgörande matchen.

Suck... vad dystert det känns.

Spekulationerna kring nästa säsongs lag är många, vilket knappast är förvånande med tanke på alla utgående kontrakt och de elaka rykten som figurerat i medierna sedan i höstas fram till idag. Om man försöker sig på en sammanställning av allt spekulerande angående Timrås framtida lag får man något som närmast kan liknas vid Dante Alighieris Divina Commedia (Den Himmelska Komedin), där timråsupportern, och i vissas ögon gnällspiken, Laken utgör den högsta himmelsfären medan Aftonbladets Thomas Ros återfinns i nere i Helvetets nionde krets. Om han sedan intar rollen som Judas eller Satan låter jag emellertid vara osagt.

Ros övertygelse är utan tvekan att Timrå kommer att slås i spillror efter denna säsong, att den flykt på etablerade spelare som började inför den här säsongen ska fortgå och att Timrå så småningom kommer förvandlas till den anonyma skaran med överskottsspelare de var inför elitseriecomebacken. På andra sidan finner vi supportrarna som hoppas innerligt att de etablerade spelarna, lagets stjärnor, ska förlänga sina kontrakt.

Vem/vilka kommer då att få rätt? Tyvärr befarar jag att Thomas Ros har i alla fall delvis rätt. Jag har svårt att se att spelare som Lethonen, Pyörälä och Wandell kommer att fortsätta i Timrå. Jag är dessutom tveksam till om Johan Andersson och Magnus Pääjärvi-Svensson har någon framtid i klubben. Givetvis vill Timrå behålla dessa spelare, men onda rykten gör gällande att penningstinna klubbar jagar deras namnteckningar, och i sådana budgivningar kan inte Timrå vara med, det är Thomas Johanssons egna ord.

Så, spelare kommer att försvinna, det är helt klart. Frågan är då, vilka blir kvar. Min känsla är att följande stannar i Timrå:

G Magnus Åkerlund                 

 D Sebastian Erixon  

 D Eric Moe 

 D Tomas Skogs

 D Pär Styf

F Erik Andersson  

 F Anton Axelsson

 F Håkan Bogg  

 F Anton Lander  

 F Timo Pärssinen 

 F Jesper Samuelsson   

 F Oscar Sundh 

 F Björn Svensson 

 F Petr Tenkrat    

En målvakt, fyra backar och nio forwards med andra ord. Detta grundas främst på Linkans uttalande om att man vill behålla så mycket som möjligt av den befintliga truppen.

Angående nyförvärv tror och hoppas jag att Åkerlund kommer bli nummer ett nästa vinter, annat vore nästan tjänstefel i mina ögon. Angående backsidan kan möjligen Robin Jonsson erbjudas nytt kontrakt, men han känns för mig som ett osäkert kort. Kapaciteten finns där, det har han visat tidigare, men den här säsongen har inte mycket stämt. Om han försvinner vill jag se att två etablerade backar värvas, varav en med offensiva kvalitéer och en utpräglat defensiv stöttepelare. Därutöver skulle det vara intressant att se Borås Mats Hansson ta på sig timrådressen igen. Jag har sett honom i några allsvenska matcher och jag tycker mig se en spelare som utvecklats en hel del efter året i Finland och tiden i Allsvenskan. Vidare så har Sean-Michel Sunnqvist gjort några lyckade inhopp i Timrå i år, kanske har han imponerat tillräckligt för att erbjudas kontrakt.

På forwardsfronten behövs etablerade värvningar, och främst en center som kan bära upp en förstakedja. Här tror jag att svaret är Pekka Saarenheimo, då det verkar osannolikt att Skellefteå eller Luleå ska kunna ge ett bättre bud då de förhandlar med Dimitrakos respektive Bartecko. Villa som tar de övriga platserna har jag ingen känsla för, men om man får önska (med någorlunda realism) säger jag Niklas Nordgren och Fredrik Warg.

Det är ärligt talat svårt att hitta minsta ljusglimt i mörkret. För närvarande tycks total dekadens råda, och jag kan skönja en övergripande tragik som inte kan beskrivas som annat än skrattretande. Av någon anledning får jag känslan, fråga mig inte hur, av att allt och alla inom föreningen står med händerna i fickorna och väntar på att någon annan ska ta initiativet.

Tyvärr, fastän vi passerat vintersolståndet står solen i nadir, om man ska vara bildlig.

Hursomhelst, det finns i alla fall ett flackande litet ljus kvar i den mörkaste av nätter. Timrå har fortfarande allt i egna händer. Man har tre lag bakom sig i tabellen, och därtill en match mindre spelad än två av dem. Visst, det är inte stor poängmarginal ned, men faktum kvarstår: För att undvika kvalserien räcker det med att Timrå plockar fler poäng än DIF och Södertälje. Förhoppningsvis lyckas man med det.