Pätr

8. Luleå

Luleå har blivit utdömt av en del tyckare inför säsongen. Rikslallaren Tomas Ros anser exempelvis att laget är en främlingslegion som kommer att få inrikta sig på kvalspel. Sanningshalten i påståendet kan diskuteras, men å andra sidan så handlar hockeytyckande om just tyckande, och som hockeyexpert på någon av landets kvällstidningar behöver man inte mycket mer än en åsikt.

Men visst, Luleå kan hamna i kvalserien. För mig tillhör de inte huvudkandidaterna till en av platserna, men samtidigt kan man inte bortse från att det är lite som skiljer de tippade bottenlagen åt, och när tabellen summeras kan det mycket väl bara skilja några enstaka poäng mellan spel i kvalserien och spel i SM-slutspelet.

Med det sagt så ska jag försöka motivera varför jag tror att Luleå tillsist kniper en slutspelsplats. Mitt starkaste argument är att jag tror mycket på nye tränaren, Jonas Rönnqvist. Hans arbete med Almtuna under de senaste säsongerna är anmärkningsvärt – klubben saknar ekonomiska resurser, men har ändå kämpat om spel i allsvenskans play off. Därmed ser jag Rönnqvist som en tränare som kan få ut mycket av sina spelare och en tränare som kan bygga en vinnande lagmaskin.

Förlusterna av Johan Fransson och Kristofer Berglund är givetvis blytunga, och även om Topi Jaakola och Janne Niinimaa håller hög elitserieklass så har lagets backsida utan tvekan försvagats. När dessutom båda finländarna har haft en del skadebekymmer de senaste säsongerna så tornar orosmolnen upp sig. Huruvida Elias Fälth och norrmannen Lars Lokken Östli kommer att göra bestående intryck är oskrivet i dagsläget.

På forwardssidan kan vi notera att Jonathan Hedström och Martin Chabada försvinner. Ingen av dem hade någon bra säsong i fjol och som bekant valde klubben att bryta Hedströms kontrakt. Nyförvärven hämtas mestadels från allsvenskan och två av lagets nya forwards kommer från Almtuna. Man får med andra ord förutsätta att de är välscoutade.

Mest meriterade nyförvärvet är Joonas Vihko, en kapabel målskytt som närmast kommer från spel i SM-liiga. Ryktet säger att Luleå planerar att använda honom i en kedja tillsammans med tvillingarna Abbott, något som på förhand låter mycket spännande. Därutöver måste jag framhäva underskattade Mats Lavander, samt Niklas Olausson och Pär Arlbrant. Samtliga gjorde bra säsonger i fjol, och jag tror på trion även i år.   

Målvaktssidan är osäker och utan tvekan den svagaste lagdelen. Jag vet heller inte vilken av målvakterna Luleå planerar att satsa på. Varken Rautio eller Nilsson känns som något givet förstaval, även om jag tror att Anders Nilsson kan växa. Det handlar trots allt om en ung kille som får ses som en stor talang.

Striden kring strecken kommer bli stenhård, men jag tror att Luleå drar längsta strået. På papperet är de relativt jämbördiga med andra lag – skillnaden är att det här laget har närmare till ett vinnande spel.

7. Timrå

Ett svårbedömt lag. Försäsongen bådar gott, och på papperet ser det lovande ut, även om truppen skulle behöva ytterligare en forward för att kännas komplett. Förra årets skyttekung, Martin Sonnenbergs, vara eller icke vara i klubben är fortfarande ovisst och det är också därför jag inte vågar placera Timrå högre.

I båset har två nya ansikten dykt upp, Perra Johnsson och Clas Eriksson. Av allt att döma hade Timråledningen i ett tidigt skede siktat in sig på att få Perra som huvudtränare, och analytiker har hävdat att det är en direkt reaktion mot tidigare tränaren Challe Berglunds ledarskap. Perras främsta egenskap är hans förmåga att skapa sammansvetsade grupper, medan hans föregångare i första hand var en taktiker. Perras hockeyfilosofi är i övrig enkel: Det är full fart framåt som gäller, och till vintern kommer vi återigen få se ett Timrå som åker mycket skridskor – det var några år sedan senast.

Spelarförlusterna har generellt sett inte varit särskilt besvärande. Att Petr Caslava försvann till KHL var lika tråkigt som väntat, men ersättaren Mikko Jokela har kapacitet att fylla luckan. Eric Moe fick inget nytt kontrakt, utan ersätts av Antti Halonen – en spelare med hyggliga meriter från finska ligan och som har fått en del lovord under försäsongen.

Det var också väntat att Magnus Pääjärvi skulle lämna laget för spel hos Edmonton Oilers i NHL. Självklart hade Timrå gärna sett att han stannade ytterligare en säsong i Sverige – men samtidigt ska förlusten inte överskattas. Pääjärvis definitiva genombrott kom inte förrän i VM i Tyskland, där han spelade sitt livs hockey. Den spelnivå han uppvisade där fick vi bara se glimtar av under hans tid i Timrå.

Av de nya anfallarna är duon Kim Hirschovits och Ilkka Pikkarainen de absolut intressantaste. Senaste säsongen de spelade tillsammans slutade med succé, och de kommer troligtvis bli ett fruktat anfallsvapen även i Elitserien. Kedjan kompletteras med Timo Pärssinen, och sålunda får Timrå en ny ”finnkedja”. Konceptet har burit frukt tidigare.

Tyvärr ser det i dagsläget lite tunt ut i anfallsväg. Daniel Corso vann visserligen den interna skytteligan ifjol, kedjan med Gabriel Karlsson, Fredrik Hynning och Björn Svensson håller god elitserienivå och Anton Lander är en jättetalang som bara väntar på att få blomma ut. Men trots det kan en eller ett par skador ha förödande effekt och som supporter hoppas jag att klubbledningen kan skaka fram tillräckligt med pengar för att förlänga med Sonnenberg. Det skulle i så fall betyda att laget har tre starka kedjor, framför en av seriens bättre backuppställningar – och då finns kapaciteten att slåss i toppen av tabellen.

Målvaktssidan känns emellertid osäker, och man kan bara hoppas att Mika Tarvainen visste vad han gjorde när Pitkämäki värvades. Magnus Åkerlund hade ett tungt fjolår, och det är tveksamt om han kan kliva fram som förstemålvakt i år. Nämnde Pitkämäki var riktigt bra i Mora för några säsonger sedan, men därefter har karriären dalat. Att han ska kunna fylla luckan efter Anders Lindbäck är otroligt, förhoppningsvis kan han prestera en räddningsprocent på strax över nittio – vilket behövs om Timrå ska vara med i slutspelkampen.

10. Brynäs

Spelaromsättningen i Brynästruppen har varit förhållandevis liten det senaste året. Ändå har Brynäs varit något av rubrikernas lag under Silly Season, då man fått se tre (!) målvakter försvinna till NHL. Att Markström skulle ta steget över var visserligen en självklarhet, däremot var det betydligt mer överraskande att Eddie Läck och Mattias Modig skulle göra detsamma. Förlusterna var givetvis inte bra för Brynäs och målvaktssidan är utan tvivel lagets akilleshäl.

Inför säsongen ställer laget förhoppningarna till Niklas Svedberg och Björn Bjurling. Frågetecknen är därmed betydligt fler än utropstecknen. Bjurlings senaste säsong i Södertälje var medioker, och det är svårt att sia om vart han befinner sig idag rent formmässigt. I grund och botten ser jag emellertid Bjurling som en kapabel elitseriemålvakt – knappast med kapacitet att axla Markströms mantel – man habil.

Svedberg är ung och talangfull, men har ännu inte fått något definitivt genombrott. Ska man tro experttyckarna är det bara en tidsfråga innan genombrottet kommer, och det är sålunda inte otroligt att Svedberg växer ut till en fullfjädrad elitmålvakt under kommande säsong. Gör han det, eller om Bjurling kan spela den hockey han spelade i Södertälje för ett par säsonger sedan, då blir Brynäs att räkna med.

För på utespelarsidan är läget stabilt. Tyngsta förlusten är Juuso Heitanen, som bestämt sig för spel i HV till vintern, men i övrigt finns det direkt inga förluster att tala om. Förvisso ställer jag mig lite frågande till varför man inte försökte förlänga med kanadensaren Stephen Dixon, som stod för tjugo mål förra säsongen, men jag får förmoda att klubbledningen vet vad den gör.

Då förlusterna varit få blir det sällan särskilt många nyförvärv, och det gäller även för årets Brynäs. Värvningen som sticker ut mest är den av Mattias Ekholm, Moras juniorlandslagsback. Flera klubbar var ute efter Ekholm och tillsist vann Brynäs budgivningen. Laget kommer nog ha stor glädje av den segern i vinter.

Forwardssidan är inte någon skrämmande läsning, men det finns en del spetskompetens i spelare som Somervuori och Kahnberg. Dackell bidrar med värdefull rutin, och jag har en känsla av att Sebastian Lauritzén kan göra en riktigt bra säsong. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att truppen ser skadekänslig ut.

Min stundade övertygelse är att Brynäs hamnar i det så kallade ”Ingenmanslandet”. Laget känns för stabilt för att hamna i kvalserien, men inte tillräckligt vasst för att nå slutspelet. Samtidigt finns det kapacitet i truppen, och kliver en av målvakterna fram och presterar på sin högsta nivå – då finns det möjligheter att Brynäs spelar hockey även i april.

9. Södertälje

Ett lag med skrällpotential. Södertälje har de senaste två säsongerna fått försvara sin elitseriestatus i kvalserien, och flera tippare tror att detta kommer att upprepas även i år. Själv är jag inte lika säker, utan höjer ett varningens finger för Sportklubben.

Förlusten av Linus Klasen är givetvis blytung, och någon potentiell ersättare finns inte i den befintliga truppen. Jag misstänker att man från klubbledningens sida inte heller är fullt tillfredställda med förlusten av Daniel Josefsson, som varit en av lagets bästa backar de senaste säsongerna.

Därutöver har spelarförlusterna varit relativt ringa, samtidigt som man gjort en del intressanta nyförvärv. Backsidan har blivit så fullproppad med finnar att den närmast kan liknas vid svår acne, och satsningen har goda möjligheter att slå väl ut.  Markus Seikola vräkte in poäng i SM-liiga förra säsongen, och Arto Laatikainen är en riktigt bra elitserieback förutsatt att han får vara skadefri. Kalteva och Seppänen har inte alls samma meriter som sina landsmän, men rapporterna talar om god potential.

Även i anfallet återfinns ett finskt nyförvärv, Pekka Saarenheimo. Saarenheimo kommer från en tung säsong i Kärpät och har värvats som ersättare för skadad Petri Pakaslahti. Jag är osäker på Saarenheimos status, och har inte hört någon förklaring till den landslagsmeriterade centerns misslyckade under förra säsongen. Men här kan Södertälje definitivt ha en guldklimp.

Av övriga nyförvärv känns förre Linköpingskaptenen Joakim Eriksson och amerikanen Ryan Lasch som de mest intressanta. Lasch gjorde förövrigt en lyckad debutmatch i Södertäljetröjan och jag bedömer honom som en spelare som kan bli ett utropstecken i Elitserien till vintern.

Det viktigaste som hände i SSK under Silly Season var nog ändå att lånet av målvakten Riku Helenius förlängdes ytterligare en säsong. I Helenius har man en riktigt bra målvakt. Redan under fjolåret gjorde Helenius ett stort avtryck i klubben, och var en av de främsta anledningarna till det stabila och vinnande spelet laget visade upp under kvalserien.

Sammantaget är samtliga lagdelar i Södertälje välbyggda och som jag inledningsvis påtalade så har laget stora chanser att överraska – slutspel är ingen omöjlighet. Att jag inte tippar laget högre beror främst på traditionen. Södertälje har för vana att inte riktigt räcka hela vägen fram, och jag vet inte om den här säsongen blir en upprepning av gamla synder eller ett trendbrott.

12. AIK

Jag tror inte att särskilt många förvånas över att jag placerar AIK på jumboplatsen. Nykomlingen är redan nederlagstippad, och ju fler av alla mer eller mindre kvalificerade tyckare som siar om sluttabellen, desto mer nederlagstippade kommer laget att bli. För det finns verkligen inte mycket som talar för AIK i dagsläget.

Några ljusglimtar finns det emellertid. Först och främst har laget en spännande målvaktssida, som i mina ögon håller god elitserieklass. Visserligen saknar Viktor Fasth rutin från spel på toppnivå, och Heino-Lindberg vacklade betänkligt under vårens kvalserie. Men på det hela taget finns det ändå en hög kapacitet i AIK-kassen – en kapacitet som kommer att bli oumbärlig i vinter.

På backsidan är Dick Tärnström det största utropstecknet. Man skulle väl möjligen kunna se honom som AIK:s svar på Kenny Jönsson, även om han inte når upp i Kennys nivå. I övrigt tycker jag att värvningen av MacNevin är intressant, och kanadensaren bör kunna bidra med spetskompetens, särskilt i spel i nummerärt överläge. Peter Nolander är också värd att framhäva, men i övrigt känns backsidan ganska slätstruken.

Nyförvärven på forwardsidan imponerar föga. Här tror jag snarare att man i första hand får förlita sig på Sandberg, Bång och Gynge. Samtliga var mycket bra i Allsvenskan och borde även kunna ställa till det för elitserielagens försvar. Daniel Rudslätt kommer närmast från en bra säsong i Tyskland och kan säkerligen även producera hemma i Sverige, men samtidigt ska man nog inte förvänta sig mirakel.

När AIK tog steget upp i Elitserien skrevs det mycket i kvällspressen om visioner att locka till sig gamla AIK:are och på det sättet bygga ett slagkraftigt lag. Nu, med facit i hand, inser vi att visionen aldrig besannades. De stora nyförvärven uteblev helt och AIK får förlita sig till lagmaskinen i vinter.

Det är inte helt otroligt att man kan lyckas med det, även om jag inte ger dem några större chanser. På papperet är de det sämsta elitserielaget på många år, och jag har svårt att se att de ska kunna ha två klubbar bakom sig när den femtiofemte omgången är färdigspelad. Säkerligen kan de inleda bra och vara med om kampen om slutspelsplatserna inledningsvis. Men serien är precis som vintern: lång. Och i det långa loppet bör AIK vara det sämsta av de tolv elitserielagen och allt annat än spel i kvalserien vore nästan en sensation.

11. Modo

I många säsonger har jag tippat Modo som ett topplag, och varje år har de svikit de högt ställda förväntningarna. Och nu får det definitivt vara nog. Jag har inte längre något som helst förtroende för Örnsköldsviks hockeystolthet. Det är dags att se sanningen i vitögat: Ända sedan SM-guldet har Modo varit på väg utför, och i dagsläget finns det inte mycket som talar för att den negativa trenden ska brytas.

Förra säsongen hände det äntligen. Kvällspressreportrarna, med Mats Wennerholm i spetsen har mässat i årtionden om hur Modo ska ta SM-guld när Foppa, Näslund och Sundström återförenas en sista gång, något som alltså besannades under säsongen 09/10. Nu blev det inget SM-guld, det blev inte ens slutspel, utan en antiklimax som överskuggar det mesta inom svensk hockey under de senaste åren. Spontant känner jag att man får gå tillbaka ända till OS-kvartsfinalen mot Vitryssland 2002 för att hitta ett större misslyckande på en hockeyrink med svensk inblandning.

Till den här säsongen har Foppa och Näslund försvunnit, liksom skyttekungen Mats Zuccarello-Aasen. Kvar är dock stommen som misslyckats säsong efter säsong, och därutöver har man kompletterat truppen med några allsvenska talanger och några mer rutinerade herrar.

Jag tycker de allsvenska spelarna är oerhört intressanta. Både Rosén och Blomqvist var poängstarka den senaste säsongen och rapporterna om Anton Hedman lovar gott. Nyförvärvet från Södertälje, Daniel Josefsson, känns som en klockren investering, men det tänkte jag å andra också sidan om namne Sondell inför förra säsongen.

Byron Ritchie och Niko Dimitrakos kostar antagligen mer än de kommer att tillföra, däremot har man förhoppningsvis lyckats lösa de senaste årens målvaktsproblem genom värvningen av Toumas Tarkki. Jag har aldrig sett Tarkki spela, men om jag ska tro på allt jag hört har Modo gjort ett kanonförvärv.

På papperet är Modo ett slutspelslag, utan tvekan – men ändå tror jag på kvalseriespel. I mina ögon är laget inne i en negativ spiral, och nye tränaren Challe Berglund är inte rätt man att bryta den. Challe är en taktiker, inte en lagbyggare – och är det något Modo behöver så är det en tränare som kan bygga ett vinnande lag. Den tränaren är inte Challe Berglund.

Tomas Ros kommer med sina sista synpunkter angående Timrås trupp:

Peter Nylander försvinner:

Svidande förlust. Hans rutin och hårda arbete var avgörande för Timrås upphämtning förra säsongen. Blir svår att ersätta.

Laurent Meunier försvinner:

Katastrofalt i alla avseenden. Slet hårt ute på isen, bidrog med massvis med rutin och hade dessutom en framträdande roll i powerplay. Ersättaren Pikkarainen saknar hans internationella meriter och får kämpa för en plats i landslaget – där var Meunier given.

Petr Caslava till CSKA Moskva:

Ännu en gång skördas frukten av Timrås backbesättning. För tredje året i rad tappar Timrå sin försvarsstöttepelare till en mer etablerad klubb. Först var det Sanny Lindström, sedan Mikko Lehtonen och nu alltså Caslava. Timrås försvar har varit på väg att urholkas länge nu, frågan är om inte förlusten av Caslava är den definitiva dödsstöten.

Då har alltså Ros uttalat sig om Timrås förluster och värvningar. Det mesta tyder på allsvenskan, skulle jag vilja påstå, men vi får väl se till vintern. Själv tror jag att Timrå kommer att lyckas bra. Och att Tomas Ros kommer tillbaka.