Pätr

Tomas Ros bjuder på nya åsikter om nyförvärv och förluster:

Martin Röymark:

Timrås hämnd på Frölunda. De senaste åren har Frölunda mjölkat Timrå på stjärnspelare, och nu försöker Timrå göra detsamma, trots betydligt mindre plånbok. Värvningen av Röymark imponerar dock inte. Norrmannen har inga erfarenheter från den riktiga hetluften.

Jesper Samuelsson till Vita Hästen:

Jobbade hårt i det tysta, och kommer att saknas mer än Timråfansen anar. Dessutom ett stort minus till föreningen, som inte lyckades förädla denna talang till en etablerad elitseriespelare. Men Timrå saknar å andra sidan förmågan att få fram talanger.

Kamil Piros till HV 71:

En spelare Timrå ville behålla. Men när HV 71 gav sig in kampen hade man inget att sätta emot. I och med det förlorar man kreativitet, teknik, spelintelligens och målfarlighet. Frågan är inte om det blir förödande, utan snarare hur stor förödelsen blir.

Kirill Starkov till Esbjerg:

Att förlora landslagsspelare är aldrig önskvärt. Särskilt inte för lag som Timrå, som har svårigheter att knyta till sig etablerade namn. Förlusten av Starkov är dräpande. Trots att han bara är tjugotre år har han redan hunnit med spel i Nordamerika, i KHL och i VM. Sådana spelare kryllar det inte av på marknaden, och han blir omöjlig att ersätta.  

Tomas Ros ger ett utlåtande om Per Hallin och Alexander Larsson:

Per Hallin:

Ratades av Södertälje. Nya tränarparet Johnsson/Eriksson vill bygga spelet kring mycket skridskoåkning. Där blir Per Hallin en viktig kugge och en av de spelare som kommer att få dra ett tungt lass i Timrå i vinter.

Alexander Larsson:

Har producerat bra de senaste säsongerna i norska ligan. Nu förväntar sig Timrå att han ska kunna fortsätta med det även i Elitserien. En balansgång på svag lina. Misslyckas Larsson ser Timrå uddlöst ut.

Tomas Ros kommenterar målvaktssidan och Pääjärvi.

Juha Pitkämäki:

Åldrande andremålvakt från finska ligan. Panikvärvning sedan Stefan Ridderwall tackat nej. Kommer från en dålig säsong som båsöppnare och saknar erfarenhet av spel på den här nivån. Timrås målvaktssida är bräcklig och ett orosmoln.

Anders Lindbäck till Nashville:

Oersättlig – så enkelt är det. Lindbäck bar Timrå på sina axlar hela förra säsongen, och att han lämnar bäddar för en katastrof. Att föreställa sig ett Timrå utan Lindbäck mellan stolparna är omöjligt – i alla fall som ett elitserielag.  

Magnus Pääjärvi-Svensson till Edmonton:

Minst lika förödande som när Zäta tog steget över. Hjärnan och härföraren i fjolårets förstakedja försvinner. Bortfallet kommer få ödesdigra konsekvenser för Corso och Sonnenberg. Cykeln har fortfarande två hjul, men ingen som trampar.

Tomas Ros kommenterar Timrås finska anfallsduo:

Illka Pikkarainen:

Flyttfågel som endast mäktade med ett mål ifjol. Panikvärvades efter att man fått nobben av Niklas Nordgren och lagets enda högerskytt Laurent Meunier, valt att lämna. Kommer att tillbringa mycket tid i utvisningsbåset.

Kim Hirschovitz:

Timrå gav tidigt upp i kampen om Bremberg, och riktade in sig på Hirschovitz. Ett klart nedköp och typiskt för ett lag som Timrå, som inte kan konkurrera om de tyngsta namnen. Att Hirshovitz inte valde KHL är nog så talande.

Jag passade på att höra vad Ros anser om de finska backarna Timrå värvat. Såhär svarade han:

Antti Halonen:

Tänkt ersättare till Petré. Tveksam värvning. Saknar Petrés rutin och offensiva kunnande, och drar dessutom på sig mycket utvisningar. En typisk utfyllnadsspelare.

Mikko Jokela:

Förlusten av Sanny Lindström var en dolkstöt i hjärtat på Timråledningen. Sedan dess har man letat desperat efter någon som kan fylla jätteluckan. Ifjol försökte Petr Caslava, i år har turen kommit till hårt skadedrabbade Mikko Jokela. Ett frågetecken som saknar meriter utanför Finland.

Jag brukar messa Tomas Ros ibland och dela lite hockeyfunderingar. Och nu när Timrå nästan fått ihop laget till nästa säsong har jag vi börjat diskutera förändringarna i truppen. Framöver kommer jag att återge Rosens synpunkter, och här är den första:

Eric Moe till Leksand:

Blytungt tapp. Utan poängstarke Moe blir Timrås redan offensivt svaga backuppställning än mer uddlös. Risk för förtroendekris inom ledningen när man inte lyckas behålla de egna talangerna, utan förlorar dem till mer etablerade klubbar.

...more to come.

Inför säsongen trodde jag inte riktigt på HV. Visserligen var jag övertygad om att smålänningarna i vanlig ordning skulle bli ett topplag, men jag trodde däremot inte att man skulle vara den främsta kandidaten till SM-guldet.

Anledningen var att jag helt enkelt tyckte att det fanns brister på backsidan, man saknade ett riktigt vasst kort offensivt. Det visade sig emellertid att jag fick fel. Dels värvades Niinimaa sent, dels klev David Petrasek fram på ett sätt som jag aldrig förväntat mig. Sålunda blev HV också ett komplett lag, och det visade sig räcka hela vägen.

För på de övriga positionerna var jag aldrig orolig. Stefan Liv är en riktigt bra målvakt på elitserienivå och framåt så hade HV ett av seriens vassaste anfall - bara Linköping kunde utmana. Så det var egentligen ingen jätteöverraskning att laget gjorde en så bra säsong som man gjorde. Truppen var komplett och samspelt, då man lyckats förträffligt med att behålla de etablerade spelarna, och då brukar det bli bra. Kul för Oscar Sundh att få lyfta SM-bucklan - grattis!

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att det inte var så många positiva överraskningar i Elitserien i år - det handlade mer om lag som underpresterade. Djurgården måste jag dock framhäva, som ett lag som ruskade om lite i etablisemanget. Även om jag inte är djurgårdare så är det alltid kul när lag kan överraska i positivt hänseende (så länge det inte är Modo).

Nåja. Sommaren har bara börjat, men snart är det dags att tippa sluttabellen igen - och det kommer väl gå lika bra som förra året (ett rätt). Men innan dess ska Tomas Ros få gästspela en stund på bloggen - mycket nöje.

Det är bara att ta fram dumstruten, ställa sig i ett hörn och skämmas. Jag hade tippat Djurgården på kvalserieplats - övertygad om att detta anonyma lag skulle få en jobbig vinter. Föregående säsong hade de burits av firma Bremberg/Anger, och när dessa lämnade klubben såg det nattsvart ut i mina ögon.

Men tänk så fel man kan ha! Nye tränaren, Hardy Nilsson, gjorde ett imponerande jobb med sina adepter och man blev säsongens stora utropstecken. Inte nog med att man placerade sig som tvåa i serien, man lyckades dessutom att ta sig ända till SM-final, där man tillsist fick ge sig mot HV 71. Det kändes säkert bittert för laget, men tittar man på förväntningarna inför säsongen så ska de vara oerhört nöjda med sig själva.

Jag kan inte låta bli att tänka på Timrå, under lagets tredje säsong i Elitserien. Henrik Zetterberg hade lämnat laget och de flesta experter tycktes ense om att en ny tolfteplats väntade överskottslaget från norr - men så blev inte fallet.

Hursomhelst. Jag har aldrig haft, och kommer nog aldrig att ha, några varmare känslor för Djurgården, men samtidigt kan jag heller inte förneka att det finns en tjusning med skrällar. Det får oss som håller på de lite "sämre" lagen - dvs. de med mindre ekonomiska resurser - att hoppas på framgång.

Knivskarpa Linköping gjorde en bra grundserie, men när det väl skulle avgöras och den åtråvärda SM-bucklan skull delas ut, så var aldrig östgötarna riktigt med i diskussionen. Fövånande - då Linköping hade en av seriens vassaste trupper, speciellt i anfallsväg.

Men det var inte heller anfallet som var problemet, utan målvaktssidan. Gamle hjälten Fredrik Norrena blev inte den matchvinnartyp man hoppats på, och sålunda blev det inget guld för LHC den här säsongen heller. Överhuvudtaget har målvaktssidan varit ett gissel i många år för dem, och så länge man inte får ordning på den biten så kommer man troligtvis inte att nå ända fram.

Föga förvånande fanns det ett antal spelare som vräkte in poäng. Mårtensson var två poäng från skytteliga vinst, Hlavac och Hlinka levererade i vanlig ordning och Magnus Johansson lika så. Lite förvånande kom Andreas Jämtin trea i den interna skytteligan - en framgång ingen hockeyintresserad norr om Ghana unnar honom - men man får ändå ta av hatten och gratulera.

Summa av sumarum så är jag ändå övertygad om att man från LHC´s sida ser den gångna säsongen som lite av ett misslyckande, till följd av det mediokra slutspelet. Säkerligen kommer man ha revanschlusta inför kommande säsong, men huruvida man kommer ha bättre chanser då ska ja spekulera i först till hösten.

Jag vet inte hur intressant det är att följa gamla Timråbekantingar, särskilt inte de som gjort minimalt avtryck i klubben. Men å andra sidan är det alltid kul att spekulera lite i övergångar - det heter ju trots allt Silly Season av en anledning.

Läste i en artikel att tidigare Timråmålvakten Peter Hirsch (inte Corey) var sugen på ett nytt äventyr i Nordamerika. För några säsonger sedan spelade han i Bakerfield Condors i ECHL. Sedan dess har han hunnit med en rad klubbar i Europa och var senaste säsongen förstemålvakt i Coventry i Storbritanniens högsta liga.

Om det nu blir spel i Nordamerika till hösten så tror jag att CHL ligger närmast till hands. Vore jag GM för ett CHL-lag skulle jag i alla fall vara angelägen om att signa Hirsch. Han var bra i EIHL, och den ligan håller ungefär samma nivå som CHL, så Hirsch vore av allt att döma ett kompetent målvaktsförvärv.

Norrlands bästa hockeylag, i alla fall förra säsongen. Det är bara att gratulera SAIK som överträffade mina på förhand höga förväntningar, och knep en fjärdeplats. I slutspelet fick man respass i semin, precis som föregående år, men jag tycker inte man ska deppa för det utan konstatera att man åter gjort en mycket bra säsong. Jag kommer i alla fall att ta SAIK på allvar i fortsättningen. Västerbottningarna är på god väg att bli ett etablerat topplag i svensk ishockey. Kan det till och med vara så att man håller på att springa ifrån övriga norrlandslag?

Något som var särskilt överraskande under förra säsongen var att SAIK var så bra, trots att man inte hade någon riktigt vass förstakedja. Laget präglades istället av jämnhet, även om Brad Moran, Anders Söderberg och Jimmie Ericsson hade något mer framträdande roller.

Några Timrå-bekantingar återfanns i truppen inför säsongen, och jag tänker då främst på Petr Tenkrat, Yared Hagos och Fredrik Warg. Även Christian Söderström har ett förflutet i Timrå, men han är å andra sidan en etablera kugge i SAIK nuförtiden.

Angående de tre nyförvärven kan jag konstatera att det gick... sådär. Yared Hagos var i mina ögon den som lyckades bäst, medan Petr Tenkrat blev något av en besvikelse. Jag har alltid sett Tenkrat som en spelare med kapacitet att producera mycket poäng i Elitserien, men hittills har han inte infriat förväntningarna. Han har visserligen många goda egenskaper som hockeyspelare, men som sagt saknar jag produktionen och framför allt målskyttet.

Det som jag tycker är mest spännande med SAIK är klubbens juniorverksamhet, som är oerhört framgångsrik och lovar gott inför framtiden. Den gångna säsongen hade SAIK en härlig blandning mellan rutinerat och ungt och flera av lagets unga backar gjorde sannerligen avtryck. Det enda negativa med unga spelare är att de försvinner alldeles för fort från svensk hockey. Så fort en ung spelare gör en hyfsad säsong så är NHL-klubbarna framme med lockande kontrakt, vilket är lite tråkigt på ett sätt. För oss Timråfans känns det exempelvis bittert att vi aldrig kommer att få se Magnus Pääjärvi göra en riktigt bra elitseriensäsong hos oss.

Hursomhelst, SAIK är en förening som definitivt är på gång och det ska bli intressant och se hur de får ihop laget till nästa säsong. Jag förväntar mig att det åter kommer vara med i kampen om slutspelsplatserna.