Pätr

Regerande mästarna Färjestad lyckades aldrig försvara guldet. Och ärligt talat kändes det aldrig som om de skulle lyckas med det heller.  Redan innan första nedsläpp i Elitserien 09/10 kände jag dåliga vibbar när Färjestad kom på tal. I mina ögon hade man förlorat mycket av stommen i truppen, den stomme som under lång tid verkat för att Färjestad skulle vara ett etablerat topplag.

Ersättarna till de gamla rinkrävarna var visserligen inga dåliga spelare, men inte heller några givna succéer. Och utfallet blev inte heller det bästa. Fredrik Lindgren, Johan Andersson, Antti Pihlström och Lee Goren är bara några exempel på spelare som absolut inte levde upp till förväntningarna, utan tvärtom underpresterade.

Överhuvudtaget var underpresterande ett nyckelord för Färjestad den gångna säsongen. En femteplats är i och för sig bra, även för en klubb som Färjestad, men trots den framskjutna placeringen i tabellen så kände de aldrig särskilt heta. När slutspelet drog igång höll i alla fall inte jag dem som en av favoriterna, sanningen är att jag inte ens såg dem som en guldkandidat.

Laget hade varit alldeles för svajigt under hela säsongen för att kännas som ett allvarligt hot. Nog för att man spelade en vinnande hockey långa stunder, men samtidigt vek man också ner sig fullkomligt i vissa matcher och förlorade exempelvis med 8 – 0 mot HV 71, två gånger under säsongen.

Ändå så var försvarsspelet lagets starka sida, medan anfallsspelet knappast skrämde livet ur elitseriekonkurrenterna. Bäste poängplockare blev Dragan Umicevic på 36 poäng, vilket är en bra notering för honom, men alldeles för lite för att vara skytteligavinnare i ett tänkt topplag.

Att Färjestad inte räckte till riktigt visade sig definitivt i slutspelet där man blev utslagna av Skellefteå. Förvisso var man inte ens favoriter mot västerbottningarna, men med tanke på lagets slutspelsrutin så tyckte jag att man var förvånansvärt tama.

Hur ser hockeyframtiden ut i Karlstad? Jag vågar inte sia om det…

En sjätteplats var bättre än jag hade förväntat mig från Gävlelaget. Inför säsongen förväntade jag mig en stenhård kamp runt slutspelssträcket, som skulle vara ända till den sista omgången, och att Brynäs tillsist skulle bli det lag som fick ta tidigt sommarlov.

Jag hade hälften rätt. Det blev en rafflande slutstrid, däremot var Brynäs aldrig indragna i den, utan placerade sig på en stabil slutspelsplats. Hur kunde det bli så? Svaret är ganska enkelt: I stort sett allt fungerade precis som det skulle.

De mest upphausade värvningarna inför säsongen var Eero Somervouri och Magnus Kahnberg, där den sistnämnde var lite av ett frågetecken efter någon mager säsong i Frölunda. När säsongen sumeras kan vi konstatera att Somervouri levererade så som det förväntades, och även om Kahnberg inte nådde alltför högt i poängligan så prickade han in tjugo mål, vilket givetvis är en mycket bra bedrift.

Jacob Markström i målet darrade lite i slutet av förra säsongen, men kom tillbaka starkt och kommer att spela i NHL kommande säsong. Jag törs nog säga att Markström var Elitseriens bästa målvakt den gångna säsongen och han hade en stor del i Brynäs fina tabellplacering.

Till säsongens besvikelser hör Lars Jonssons skada. En frisk Jonsson är en man för Tre Kronor, och bortfallet av honom var självklart ett stort avbräck för Brynäs. Inte heller Jonas Nordqvist klev fram på det sätt lagledningen hade hoppats på, även här är skadebekymmer en del av förklaringen.

Sammantaget gör Brynäs en väl godkänd säsong, och man måste ge en eloge till såväl laget, som tränare och sportchef. Ett gediget arbete från samtliga i ledet låg till grunden för den lyckade säsongen. För brynäsarnas del är det bara att hoppas på att det kommer att fortsätta på det här sättet.

I mina ögon är Frölunda den här säsongens största flopp, i stark konkurrens med Modo ska tilläggas, men det känns ändå som Frölunda drar det längsta strået i kampen om den icke hedersvädra titeln. Visst, Frölunda tog sig till slutspel, vilket Modo inte mäktade med. Samtidigt måste prestationen ställas i relation till förväntningarna.

Och mina förväntningar på Frölunda var enorma. Med en rad fina nyförvärv som spetsade till en redan kompetent trupp såg man enligt mig ut som blivande mästare. För hur jag än granskade laget kunde jag inte hitta några svaga punkter. I mål hade man Johan Holmqvist, en av Elitseriens bästa målvakter. På backsidan hade man inte bara defensiv kvalité, utan även fruktade powerplay-pjäser i form av Janne Niskala och Mikko Lehtonen. Och forwardsuppställningen innehöll såväl potentiella skyttekungar som NHL-meriterade gnuggare.

Men någonstans på vägen så gick det fel, så oerhört fel. Laget, som tycktes byggt dominera hockeysäsongen sladdade i tabellen, och även om man aldrig var indraget i den definitiva bottenstriden så kändes slutspelsplatsen länge hotad. Hur kunde det bli så? Jag har inget bra svar på den frågan, men det är uppenbarligen någonting som inte fungerar nere i Göteborg.

Tränaren Ulf Dahlén har hamnat i skottgluggen, något som knappast är särskilt förvånande. Traditionen i hockey-Sverige är sådan att tränaren oftast får bära hundhuvudet när laget underpresterar. Det är bara i Timrå vi har lite stil och verbalt slaktar såväl tränare som sportchef och klubbledning.

Nåväl, jag antar att Frölunda, med Mats Ahdrian och Kent Norberg i spetsen, återgår till ritbordet och försöker att bena ut vad som gick fel och hur ett nytt debacle ska kunna undvikas. För närvarande verkar kreativiteten emellertid gå på sparlåga och huvudspåret verkar vara att återuppliva gamla lyckodrag från Nubbens tid i Timrå.

Hur man kommer att lyckas återstår att se. Det enda jag är övertygad om i dagsläget är att man kommer att lyckas, på ett eller annat sätt. Frölunda känns som en oerhört stabil förening och trots några magra år tror jag att ställningen som en maktfaktor i svensk hockey kommer att vara ohotad en lång tid framöver.    

Timrås förra säsong var sannerligen en svajig historia, som fick supportrarna att slitas mellan hopp och förtvivlan. I slutändan lyckades man bärga den åttonde och sista slutspelsplatsen, men fick se sig utslagna efter en hård matchserie mot finalisten HV 71. Med tanke på vinterns resultat måste jag ändå säga att Timrå reste sig på ett anmärkningsvärt sätt, och även om slutspelet tog slut tidigt så var det ändå säsongens glädjeämne.

Så skrev jag om Timrå inför den här säsongen – och uppenbarligen tillverkade jag ett textstycke som kommer att kunna återanvändas även nästa år.

Jag trodde att Timrå skulle placera sig på slutspelsplats i år, tipset blev sjunde plats och det slutade som bekant med en åttondeplats. Men jag hade mina dubier inför säsongen, måste jag erkänna. Jag kunde inte dras med i optimismen som återfanns hos vissa supportrar, som placerade Timrå som femma eller sexa i tabellen. Istället påpekade jag att det skulle bli stenhårt om de sista slutspelsplatserna, något det sannerligen blev. Timrå tog sig inte till slutspel förrän i absolut sista omgången, efter att under i stort sett hela säsongen brottats med en helvetisk kvalserieångest.

Inför säsongen försvann flertalet etablerade namn, och trots intressanta ersättare så tyckte jag att man saknade den riktiga spetsen. Däri ligger också en hel del sanning. Spelet i powerplay har varit säsongens stora gissel, och framförallt har man saknat en riktigt bra offensiv back, en sådan som man hade i sjuklingen Mikko Lehtonen. Inte heller har man haft någon forward med samma hockeykunnande som Mika Pyörälä. Martin Sonnenberg har visserligen varit otroligt bra i år och Daniel Corso har presterat ungefär vad jag hade förväntat mig av honom.

Däremot floppade Niklas Anger totalt, och fick lämna klubben, och inte heller Magnus Pääjärvi-Svensson tog det steg jag trodde att han skulle ta. Missförstå mig rätt, jag anser inte att MPS är en flopp, men jag tror att han skulle må bra av ytterligare en säsong i Elitserien innan han försöker sig på ett äventyr i Nordamerika.

På backsidan visade sig Caslava bli ett trumfkort. Och Elias Granath växte ut till en stabil elitserieback, vilket jag inte hade räknat med efter att ha läst allt som skrevs om honom på HS. Tyvärr har inte Mattias Karlsson levt upp till mina förväntningar, och även om han faktiskt fick debutera i Tre Kronor under vintern så har han en bit kvar till att bli en stabil landslagsback.

Anders Lindbäck kom till Timrå som en jättetalang mellan stolparna och fick sitt definitiva genombrott. Jag skulle gärna se honom i TIK även kommande säsong, men han kommer troligtvis försvinna till Nashville och NHL. Lycka till ”over there” Anders!

Ja, vad säger man sammanfattningsvis? Slutet gott, allting gott? Nja, det vore nog att överdriva. Jag är jätteglad att man tog sig till slutspel, och inte ett dugg bitter för att man blev utslagna av HV 71 ännu en gång. Inte med tanke på hur det såg ut under stora delar av säsongen.

Men det är också där problemet ligger. Timrås säsong var under långa stunder bedrövlig och jag slipper gärna att slitas mellan hopp och förtvivlan även nästa säsong. Vad jag hoppas på är att Perra Johnsson kommer att kunna skapa ett stabilt grundspel, vilket vi inte har haft sedan Kentas dagar, att Linkan ska hitta fina nyförvärv och att det blir slutspel även nästa säsong. Under mindre dramatiska former.

Jag tippade att Modo skulle sluta femma i serien, närmast övertygad om att föregående säsong var ett olycksfall i arbetet, vilket man skulle visa hela hockey-Sverige den här säsongen. Sedan gick det som det gick…

Jag kan inte låta bli att förvånas över Modo. Inför säsongen tyckte jag att de hade en otroligt stark forwardsuppsättning, och då hade jag inte räknat in Peter Forsberg och Markus Näslund. Hade jag gjort det hade jag placerat laget som sämst trea i serien, antagligen som tvåa eller etta, med slutresultatet att jag bara haft ännu mer fel.

Hur jag än vänder och vrider på det så förstår jag mig inte på Modo. Allt jag kommer fram till är att någonting inte står rätt till i föreningen, men man behöver knappast vara raketforskare för att komma fram till den slutsatsen. Laget som skulle ta ett nytt SM-guld gick inte ens till slutspel. Nu vill jag dock påpeka att Modos favoritskap i hög grad var en medieprodukt. Jag hörde aldrig Foppa eller någon annan påstå att SM-guldet i stort sett var i hamn, utan det var de alltid så pålitliga experterna stämde upp i hyllningskör.

Jag tänker inte ens försöka mig på någon analys, för Modo är för närvarande ett fenomen som jag inte förstår mig på överhuvudtaget. Allt man kan hoppas är att det finns någon klok människa som kan hitta kärnan till problemen och få föreningen på rätt köl igen. Det kanske låter konstigt att en Timrå-supporter vräker ur sig något sådant, men det finns en förklaring. Tro inte för en sekund att det beror på någon sympati för modoliderna på HS, utan jag ser det ur ett barn- och ungdomsperspektiv.

För sanningen är den att det här laget är på väg utför, ordentligt. Om man inte får till stånd en förändring snart så kommer man att rasa ur Elitserien och med tanke på att även ekonomin verkar vara på fallrepet så skulle det kunna få ödesdigra konsekvenser. Och ingen kan få mig att tro att det skulle påverka barn- och ungdomsverksamheten i positivt syfte om laget skulle hamna i Allsvenskan, eller värre än så…

Jag nöjer mig så, och önskar Modo lycka till framöver. Elitserien vore inte detsamma utan er.

Inför säsongen tippade jag att Luleå skulle knipa åttonde och sista slutspelsplatsen. Det var på vippen att jag fick rätt, vilket jag med Timrå-ögon sett, lyckligtvis inte fick. Mitt största problem med Luleå inför säsongen var att de kändes som ett av seriens mest svårbedömda lag. Självklart skulle förlusterna av Harju och Omark påverka, frågan var bara i hur hög grad.

Svaret blev: Tillräckligt mycket för att laget inte skulle ta sig till slutspel. Och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om Luleå. Laget man ställde på isen var spännande i mina ögon och innehöll en rad intressanta spelare som väckte många frågor: Skulle Abbott-tvillingarna leva upp till förväntningarna? Hur skulle allsvenskans poängkungar Arlbrandt och Olausson klara sig i Elitserien? Kunde Jonathan Hedström hitta tillbaka till sitt gamla jag?

Abbotts visade sig infria mina förväntningar, men inte mer. Jag har hävdat att de i den bästa av världar kan producera omkring fyrtio poäng i Elitserien. Nu stannade de på trettiotre respektive trettiofem – bra, men bevisligen hade det krävts mer för att ta Luleå till slutspel.

Bättre gick det för Arlbrandt och Olausson. Några reportrar för en av landets större tidningar ställde sig frågan om de skulle kunna producera när motståndet inte längre hette Rågsveds eller Mölnlycke (eller något åt det hållet). Det kunde de, vilket inte förvånade mig nämnvärt. Jag var av uppfattningen att anledningen till att Arlbrandt inte slog igenom redan i Södertälje för ett par säsonger sedan var att man använde honom i fjärdekedjan, istället för att ge honom förtroende offensivt. Jag har inte ändrat den uppfattningen.

Jonathan Hedström och även Johan Fransson hörde till chansvärvningar i mina ögon, då båda haft tunga fjolår. Fransson visade sig bli en fullträff, medan Jonte däremot fick sparken men senare återanställdes. Tyvärr är det nog bara att inse att den Jonathan Hedström vi en gång lärde oss att älska och hata är ett minne blott. Och jag tycker alltid det är förbannat tråkigt när en karriär går i stöpet på ett sådant sätt som hans har gjort.

Nu är det bara för norrbottningarna att spotta i nävarna och ta nya tag inför nästa säsong. Forwardsidan ser i dagsläget lovande ut, backsidan mer tveksam. Jag hoppas för Luleås egen skull att man tar sitt förnuft till fånga och förlänger kontraktet med Kristofer Berglund. I honom har man en framtida storback – det tror i alla fall jag. Men om man låter honom gå så tillämpar jag den utnötta farsen AGERA LINKAN.  

Sammantaget ska jag slutligen konstatera att Luleå gjorde en godkänd säsong, men föll på små marginaler. I mina ögon var de värda en slutspelsplats, men idrotten är inte alltid rättvis.