Sitter och kikar på reprisen av Brynäs degradering till Allsvenskan.
Det är upp till var och en att skratta åt BIF eller för den delen lida med dom.
Vi har ju varit lindansare likt Elvira Madigan ett antal år. Där Lars Nolander gjorde allt som stod i hans makt för att spänna upp fångstnätet så gott han kunnat. Nu lämnar vi kanske över den stafettpinnen till BIF.
Nu landar vi 5:a och allt är bonus om någon undrar vart jag står. Vad jag tycker om Brynäs sorti och Modos holmgång med AIK kan vi lämna därhän.
Men det jag föundras över att man kan "byta lag "över tid. Men jag kommer till det.
När jag växte upp i 70-talets Timrå och farsan och jag åkte upp till Ladan i vår Volvo PV544 fick jag kärleken till Laget Timrå IK via hockeykorv och cigarettlukt från alla som rökte under läktarna längs långsidorna. Lennart Jähkel beskriver det spot on i låten Timrå Tisdag. För så var det.
Därför blir jag förundrad över hur en som Inge Hammarström bytte sida till Gävlelaget och verkar ha glömt bort sina rötter. Han står där som det självklara valet av Cmore när det skall analyseras.
Inge är ju fan en Timråkille, och föds man som Tikare så ska man självklart vara det hela livet.
Man får byta Fru, Bil, favoritmat och även spela för andra klubbar under sin aktiva karriär, men när den är slut så tecknar man självklart nytt medlemssskap i sin moderklubb igen.Man byter aldrig bort sin mor eller moderklubb.
Bulla gjorde 5 säsonger i HV71 men återvände och hänger till sist rättmätigt i taket, så kan åxå bli ihågkommen in i evigheten.
Idag hoppas jag att vi vänder på serien mot Örebro och tar hem en till match till Ladan.
Nu ska jag ut med hunden, innan matchvärmningen börjar.
Men vilken skitmatch. Det är ju fan allmänhetens åkning