Grejen är att många fortfarande ser Modo som ett klassiskt SHL-lag som "hör hemma i toppen", men sanningen är att det där bygger på en ganska skev bild av klubbens historia. Den där starka perioden under 90- och 00-talet – det var undantaget, inte regeln. Det var en extremt talangfull generation som lyfte hela klubben: Foppa, Näslund, Sedinarna, Öhlund… utan dem hade Modo inte varit i närheten av att etablera sig på den nivån.
Kollar man historiskt är det ganska tydligt att Modo snarare varit ett lag som pendlar – ett klassiskt jojolag under 80-talet, med uppflyttningar och nedflyttningar, bottenplaceringar och kval. Till och med på 90-talet kom man sist ett år men klarade sig kvar på grund av NHL-lockouten. Det här är inte en klubb som konsekvent tillhört toppen, utan en klubb som haft sina perioder – och väldigt djupa svackor mellan dem.
Och från 2008 och framåt har det varit ännu mer uppenbart. Efter guldet 2007 har det i princip varit ett långsamt sönderfall. Bottenplaceringar, kval för att hålla sig kvar, till slut åkte man ur SHL 2016 – och låg sedan i Hockeyallsvenskan i sju raka år. Det är inte otur eller enstaka missar, det är ett mönster. 2020–21 var man till och med nära att halka ner i kval mot Division 1.
Så när folk säger att det här "inte är Modos nivå", då undrar man – vad är Modos nivå egentligen? För om man tittar på hela klubbens historia, så kanske det faktiskt är just det här som är normalläget: ett lag som kämpar för att hänga kvar snarare än slåss i toppen. Det är bara det att en hel generation minns Foppa och SM-finaler och tror att det ska vara standard.
Men det där var en tillfällig guldålder – inte verkligheten. Dags för många att vakna ur nostalgidvalan.
Grejen är att många fortfarande ser Modo som ett klassiskt SHL-lag som "hör hemma i toppen", men sanningen är att det där bygger på en ganska skev bild av klubbens historia. Den där starka perioden under 90- och 00-talet – det var undantaget, inte regeln. Det var en extremt talangfull generation som lyfte hela klubben: Foppa, Näslund, Sedinarna, Öhlund… utan dem hade Modo inte varit i närheten av att etablera sig på den nivån.
Kollar man historiskt är det ganska tydligt att Modo snarare varit ett lag som pendlar – ett klassiskt jojolag under 80-talet, med uppflyttningar och nedflyttningar, bottenplaceringar och kval. Till och med på 90-talet kom man sist ett år men klarade sig kvar på grund av NHL-lockouten. Det här är inte en klubb som konsekvent tillhört toppen, utan en klubb som haft sina perioder – och väldigt djupa svackor mellan dem.
Och från 2008 och framåt har det varit ännu mer uppenbart. Efter guldet 2007 har det i princip varit ett långsamt sönderfall. Bottenplaceringar, kval för att hålla sig kvar, till slut åkte man ur SHL 2016 – och låg sedan i Hockeyallsvenskan i sju raka år. Det är inte otur eller enstaka missar, det är ett mönster. 2020–21 var man till och med nära att halka ner i kval mot Division 1.
Så när folk säger att det här "inte är Modos nivå", då undrar man – vad är Modos nivå egentligen? För om man tittar på hela klubbens historia, så kanske det faktiskt är just det här som är normalläget: ett lag som kämpar för att hänga kvar snarare än slåss i toppen. Det är bara det att en hel generation minns Foppa och SM-finaler och tror att det ska vara standard.
Men det där var en tillfällig guldålder – inte verkligheten. Dags för många att vakna ur nostalgidvalan.