Så har tretton omgångar av årets upplaga av Allsvenskan, och det betyder att alla lag har hunnit ställas mot varandra på isen. Det är aningen tidigt för att försöka göra någon sammanfattning av serien – än kan mycket hända – men däremot god tid att fundera lite över intrycken så här långt.
Min personliga åsikt är att Timrå har börjat säsongen på ett acceptabelt sätt. Visst hade jag hoppats på ytterligare några inspelade poäng, men på det hela taget så tycker jag att situationen känns åtminstone skaplig. Tabellen är jämn och med trepoängssystemet så kan det svänga ohyggligt fort. Om resultaten går Timrås väg så kan de på bara två omgångar flåsa topplagen i nacken, om det går åt andra hållet så kan det absoluta bottenträsket vara otäckt nära. Spänning så det förslår och massor att spela om med andra ord.
Personligen så är jag ganska nöjd med vad jag har sett hittills. Att en spelarflykt modell värre ägde rum efter degraderingen är ett faktum, liksom att Timrå har fått kämpa ursinnigt med ekonomin – en kamp som förövrigt inte är över ännu. Detta har inneburit att man har fått bygga ett nytt lag med små marginaler. Jag har hört rykten om att Timrå har Allsvenskans näst billigaste trupp. Huruvida det är sant har jag ingen aning om, men att det finns många lag i serien som har betydligt mer pengar att röra sig med är uppenbart.
Det nya laget är fullt med unga spelare, spelare som visserligen har en hög potential men saknar rutin från seniorspel. Omständigheten oroade mig under Silly season. Nu är den mesta oron om inte försvunnen så i varje fall mildrad. Om man bortser från hemmapremiären mot Västerås så har Timrå hittills kunnat hålla jämna steg med motståndarna och jag vill särskilt lyfta fram hemmamatchen mot ligaledande Karlskrona, där laget verkligen imponerade. Tyvärr har bra spel inte varit tillräckligt, utan man har inkasserat ett antal hedersamma förluster (tre stycken under den senaste veckan). Ändå så är jag försiktigt positiv. Spelet ser ofta bra ut och jag tror att laget kommer att växa allteftersom.
De unga spelarna har redan plussats, men jag gör det gärna igen. Om spelare som Wedin, Öhrn, Boyce och Pettersson blir kvar i klubben i några år så kommer man definitivt kunna vara med och slåss om ett avancemang till SHL i framtiden.
Även målvakterna tycker jag ska framhävas. Jag var inte helt nöjd när Norja och Iilahti presenterades, men frågetecknet har förvandlats till ett utropstecken. Norja har i och för sig missat flera matcher p.g.a. skada, men innan olyckan var framme spelade han riktigt bra och i Norjas frånvaro har Iilahti klivit in och visat att även han är att räkna med.
I övrigt anser jag också att spelarna med lite mer rutin har varit bra så här långt. Per Hallin är verkligen en ledargestalt på isen och jag är oerhört tacksam för att han stannade kvar i Timrå.
Det som stör mest i dagsläget är att laget saknar naturliga målskyttar. Den interna skytteligan toppas av fyra spelare som stått för tre mål vardera. På sätt och vis är det positivt, så till vida att det finns flera spelare som kan göra mål, men just avsaknaden av en naturlig målgörare är Timrås största problem just nu. Med en sådan spelare i laget hade några av de hedersamma förlusterna kunnat bli segrar, vilket hade inneburit att Timrå legat i toppen av tabellen. Marginalerna är inte större än så.
När det kommer till enskilda spelare så är det inga större problem att utse den största besvikelsen. Thomas Hundertpfund kom till Timrå med flertalet VM-turneringar i bagaget, men har på senare tid förpassats till fjärdekedjan, efter ett antal mindre lyckade framträdanden. Nu gjorde han tydligen en bra match mot Troja, men utifrån vad jag har sett så är han helt enkelt för dålig. Med tanke på den ekonomiska situationen så känns det hemskt att ha etablerade spelare i fjärdekedjan. Nej, min förhoppning är att parterna ska komma överens om att gå skilda vägar och att Timrå på så sätt ska få några kronor över att värva en potentiell målskytt för.
Just ekonomin är förövrigt något som oroar mig för tillfället. Publiktillströmningen till hallen har hittills inte varit tillräcklig och jag undrar en del över hur ansträngd situationen egentligen är. Är det så illa att konkursen rycker närmare för varje omgång eller handlar det om att en beräknad vinst kommer att utebli?
Jag hoppas verkligen inte att det går mot konkurs. För på något sätt känns det som Timrå, degraderingen till trots, har vaknat till liv, det märks både på planen och på läktaren. Även om segrarna hittills har varit för få så har man spelat bra och har därmed något att bygga vidare på. Dessutom så har klacken verkligen vaknat till liv och visar en betydligt högre intensitet än på många år.
Nu får vi bara hoppas att segrarna kan börja bli lite mer frekventa. Då kanske man kan locka ytterligare några hundra till hallen och då borde väl ekonomin vara i hamn.
Så har tretton omgångar av årets upplaga av Allsvenskan, och det betyder att alla lag har hunnit ställas mot varandra på isen. Det är aningen tidigt för att försöka göra någon sammanfattning av serien – än kan mycket hända – men däremot god tid att fundera lite över intrycken så här långt.
Min personliga åsikt är att Timrå har börjat säsongen på ett acceptabelt sätt. Visst hade jag hoppats på ytterligare några inspelade poäng, men på det hela taget så tycker jag att situationen känns åtminstone skaplig. Tabellen är jämn och med trepoängssystemet så kan det svänga ohyggligt fort. Om resultaten går Timrås väg så kan de på bara två omgångar flåsa topplagen i nacken, om det går åt andra hållet så kan det absoluta bottenträsket vara otäckt nära. Spänning så det förslår och massor att spela om med andra ord.
Personligen så är jag ganska nöjd med vad jag har sett hittills. Att en spelarflykt modell värre ägde rum efter degraderingen är ett faktum, liksom att Timrå har fått kämpa ursinnigt med ekonomin – en kamp som förövrigt inte är över ännu. Detta har inneburit att man har fått bygga ett nytt lag med små marginaler. Jag har hört rykten om att Timrå har Allsvenskans näst billigaste trupp. Huruvida det är sant har jag ingen aning om, men att det finns många lag i serien som har betydligt mer pengar att röra sig med är uppenbart.
Det nya laget är fullt med unga spelare, spelare som visserligen har en hög potential men saknar rutin från seniorspel. Omständigheten oroade mig under Silly season. Nu är den mesta oron om inte försvunnen så i varje fall mildrad. Om man bortser från hemmapremiären mot Västerås så har Timrå hittills kunnat hålla jämna steg med motståndarna och jag vill särskilt lyfta fram hemmamatchen mot ligaledande Karlskrona, där laget verkligen imponerade. Tyvärr har bra spel inte varit tillräckligt, utan man har inkasserat ett antal hedersamma förluster (tre stycken under den senaste veckan). Ändå så är jag försiktigt positiv. Spelet ser ofta bra ut och jag tror att laget kommer att växa allteftersom.
De unga spelarna har redan plussats, men jag gör det gärna igen. Om spelare som Wedin, Öhrn, Boyce och Pettersson blir kvar i klubben i några år så kommer man definitivt kunna vara med och slåss om ett avancemang till SHL i framtiden.
Även målvakterna tycker jag ska framhävas. Jag var inte helt nöjd när Norja och Iilahti presenterades, men frågetecknet har förvandlats till ett utropstecken. Norja har i och för sig missat flera matcher p.g.a. skada, men innan olyckan var framme spelade han riktigt bra och i Norjas frånvaro har Iilahti klivit in och visat att även han är att räkna med.
I övrigt anser jag också att spelarna med lite mer rutin har varit bra så här långt. Per Hallin är verkligen en ledargestalt på isen och jag är oerhört tacksam för att han stannade kvar i Timrå.
Det som stör mest i dagsläget är att laget saknar naturliga målskyttar. Den interna skytteligan toppas av fyra spelare som stått för tre mål vardera. På sätt och vis är det positivt, så till vida att det finns flera spelare som kan göra mål, men just avsaknaden av en naturlig målgörare är Timrås största problem just nu. Med en sådan spelare i laget hade några av de hedersamma förlusterna kunnat bli segrar, vilket hade inneburit att Timrå legat i toppen av tabellen. Marginalerna är inte större än så.
När det kommer till enskilda spelare så är det inga större problem att utse den största besvikelsen. Thomas Hundertpfund kom till Timrå med flertalet VM-turneringar i bagaget, men har på senare tid förpassats till fjärdekedjan, efter ett antal mindre lyckade framträdanden. Nu gjorde han tydligen en bra match mot Troja, men utifrån vad jag har sett så är han helt enkelt för dålig. Med tanke på den ekonomiska situationen så känns det hemskt att ha etablerade spelare i fjärdekedjan. Nej, min förhoppning är att parterna ska komma överens om att gå skilda vägar och att Timrå på så sätt ska få några kronor över att värva en potentiell målskytt för.
Just ekonomin är förövrigt något som oroar mig för tillfället. Publiktillströmningen till hallen har hittills inte varit tillräcklig och jag undrar en del över hur ansträngd situationen egentligen är. Är det så illa att konkursen rycker närmare för varje omgång eller handlar det om att en beräknad vinst kommer att utebli?
Jag hoppas verkligen inte att det går mot konkurs. För på något sätt känns det som Timrå, degraderingen till trots, har vaknat till liv, det märks både på planen och på läktaren. Även om segrarna hittills har varit för få så har man spelat bra och har därmed något att bygga vidare på. Dessutom så har klacken verkligen vaknat till liv och visar en betydligt högre intensitet än på många år.
Nu får vi bara hoppas att segrarna kan börja bli lite mer frekventa. Då kanske man kan locka ytterligare några hundra till hallen och då borde väl ekonomin vara i hamn.