1150x200-modo-header2-kopiera.webp

MoDo Hockey

507087 inlägg · 4104 ämnen

Inlägg #1348713

Sv: Hur gör Foppa?
Nära som en bror. Nära som en livskamrat.

Under halva mitt liv har Peter Forsberg varit bäst, vackrast, värdigast.
Sedan JVM har han gjort det lättare att andas.
Han har varit en flykt och hemkomst för alla oss naiva drömmare som aldrig blev bättre än ett snedskott på Balders hockeyrink på Haga under en snöig kvartershockey match mot Granlo.

Nu är sagan snart färdigskriven. Jag kommer inte vara ensam om att gråta i ikväll o i morgon..

Förutom min familj har ingen kärleksrelation hållit längre. Peter Forsberg har varit som en bror för mig under alla de här åren. Jag har älskat allting han har gjort. Han har varit min ställföreträdande ängel. Han har gått före. Han har svept in i hemska rum och dolt allt vasst i mjuka handdukar. Han har varit bäst och vackrast utan att man behövt känna sig avundsjuk eller missunnsam. Jag har en polare som sa till sin blivande hustru natten före bröllopet:
- Du krossar mitt hjärta om du är otrogen. Om det inte är med Peter Forsberg.

Kärleken till Peter Forsberg liknar kärleken som en del unga förvirrade, lågt stämda pojkar kan känna för Morrissey.
Det är samma saliga leende. Det är samma känsla av att bli förstådda.
Det är en sorts grundläggande poesi.
Jag minns Foppa som helt färsk, en storögd fågelunge i OS i Lillehammer.
Jag minns honom som en gulblå ängel i det fantastiska OS 2006. Jag minns hans skoningslösa sorg efter uttåget ur OS- 02. Sedan vinster med Colorado, Stanley Cup 1996 och 2001 o även VM.

Det har gått år då min kärlek till Forsberg hamnat i slentrian.
Kärlek riskerar alltid att bli tagen för given. Han var ju alltid där.
Varje vecka stod han där i den mest balanserade och skönaste forwardslinjen världen skådat, med Sakic, Forsberg o Hejduk mfl. och jag svepte med kärleksblicken över rinken, hittade honom och kunde lugnt luta mig tillbaka.
Nu när han har lagt av ikväll efter den här comebacken har ett blött, tungt moln arbetat sig upp genom halsen under kvällen o framförallt efter presskonferensen.
När jag kände att jag ville skriva av mig något var det som att knuffas in i ett gråtrum.
Som att sjunka ner i den mjuka, tysta gråten, som i bollhavet på Ikea när man var liten.
Jag har gråtit som ett barn framför alla magiska klipp som finns på YouTube o det som Poffa länkade till.
Peter Forsbergs avsked är nämligen så mycket mer än bara en Hockeyspelare som snörar av sig skridskorna.

Det är en hel era av värdighet, tolerans och civilisation som tar slut.
Det är också på ett sätt vårt eget avsked. Vi är definitivt inte unga längre.
På det sättet blir hans avsked inför Tv kamerorna ikväll också vårt eget, vi som är närmare fyrtio än trettio, vi som lever mitt i våra liv och har fått inse att våra drömmar kanske inte slog in som vi hade önskat, men att vi fått en massa annat vackert i stället.

För såna som oss är Peter Forsberg en levande ikon, den största Hockeyspelaren som någonsin funnits.
Större än Gretzky. Större än Lemieux.
Man kan till och med hata svensk hockeyoch ändå få något varmt i blicken när man talar om honom. Så stor är han.
Han är en levande dröm för miljontals unga pojkar som liksom han själv, nu vuxit upp, blivit män, och i dag from klockan 22.30 svensk tid är vid med honom, som tusen osynliga spöken, när han går in på sin älskade arena i Colorado för sista gången o inte spela matchen.
Det är okej att gråta lite, för honom, för Colorado, och för vår egen skull också.

Livet går alltid vidare. Men ingenting kommer att bli det samma utan honom.
Så det är okej att gråta.

När vi torkat tårarna kan vi kanske glädjas åt att han kanske får en son.
Han är forward som sin pappa.
Kärleken segrar över allting...
Kommentera

Svarskommentarer

Sv: Hur gör Foppa?
Johnny Bravo:

Fantastiskt fint skrivet. Jag känner precis likadant, även om jag bara närmar mig de trettio. Den stora anledningen till min kärlek till Peter, ja, för jag skulle nästa vilja beskriva det så, är att han nådde toppen utan att egentligen vara den med mest talang. Visst, hans fysik och passningsspel kan ingen ta ifrån honom. Men det var hans oerhörda kärlek till sporten, hans oerhörda vilja att vinna och hans ständiga tävlande mot sig själv som var det unika.

Vare sig det har handlat om att klara av någon läskig övning i skolgymnastiken, klara ett svårt prov eller orka med en jobbig släktmiddag, så har jag kunnat tänka "Peter Forsberg hade fixat detta". Han är lite som en Chuck Norris för mig.

Jag minns när jag var yngre och sprang på honom på somrarna i Örnsköldsvik. De första gångerna hade jag så stor respekt att jag inte ville gå fram och be om autograf; Han var där på semester, inte fan skulle en liten pojkspoling som jag störa den största av de alla. Men när jag var några år äldre så kunde jag inte hålla mig längre, utan bad om hans autograf. Jag hade inget block eller så, utan tog spontant några reklamblad från Mammamia.

Nog visste jag att Peter var ödmjuk och att han tyckte att det var roligt med yngre supportrar. Men nu var jag ändå i tonåren och det här var mitt under hans semester efter en tuff säsong i NHL. Jag tvivlade inte på att han skulle ge mig en autograf, men sättet han gjorde det på kommer jag aldrig att glömma.

Han kladdade inte bara ned någonting och sa "Ha en bra dag". Nej, han tog hela bunten med lappar och min penna, satte sig vid ett bord, och skrev mycket noggrannt ner sin namnteckning på _varje_ ark. Egentligen hade jag bara tagit en bunt för att ha som skrivunderlag, men han satt där i lugn och ro och skrec och skrev. Efter det ställde han glatt upp på en bild.


Jag har aldrig förstått mig på autografjägare eller hysteriska fans. Men ändå kändes det på något vis som att mitt liv förändrades den dagen. Jag störde min stora idol mitt i semestern... Hundra tals jobbiga ungar springer efter honom varje dag med papper och penna... Och ändå behandlade han mig med betydligt större respekt än jag får av kassörskan på Ica.

På äldre dagar har jag insett att jag själv aldrig skulle ha haft samma tålamod. Jag skulle ha kladdat i något och sedan flytt iväg illa kvickt. Men detta gjordes med en sådan noggrannhet jag än idag kan bli alldeles tårögd. Det var inte bara ett namn på en papper... Han lade ner tid och energi på att göra mig glad. Han offrade en del av sin semester för att förgylla min.

Personligen bryr jag mig knappt om straffen i Lillehammer längra. Många menar
att Peter har förstört alla positiva minnen genom sina misslyckade comebackförsök. Jag tycker precis tvärtom; Det är hans misslyckade comeback försök som har höjt honom från att bli en suverän ishockeyspelare, till att bli en stor förebild för oss alla. Han har visat oss hur man kämpar för att uppnå en dröm. Han har visat att det inte spelar någon roll hur gammal man är, hur mycket pengar man har eller hur hånad man är. Det viktiga är att tro på sig själv och att tävla mot sig själv. Huruvida han lyckades eller misslyckades spelade egentligen ingen roll. Det viktigaste är att våga försöka - om och om igen. Att kunna svära en stund, sopa av sig skiten och sedan försöka ännu hårdare.

Det fungerade inte den här gången. Och nu är det säkerligen slut för gott. Tårarna faller längst med mina kinder ikväll. Men hans insatser på och utanför isen, i MoDo, Colorado och Tre Kronor, kommer inte bara att vara bilder i en historiebok för mig. Han kommer ständigt finnas med mig som en mental coach som pushar på mig i de situationer då jag bara vill ge upp och känner att allt är hopplöst.

Jag tror att fler känner som jag ikväll. Forsberg var inte bara en ishockeyspelare. Han var en ikon för hårt jobb, en ikon för hopp. Han gav alltid järnet, oavsett om laget låg under med fem noll. Han vägrade ge sig.

När vi alla en dag ligger där på dödsbädden och summerar våra liv, så undrar jag som egentligen kommer vara av betydelse. Kommer vi vara mest stolta över att vi slutade på topp, eller att vi faktiskt gav allt vi hade att ge? Jag tror på det sistnämnda. För sanningen är att livet är en kamp som vi inte kan vinna. Vi kan kämpa för att hålla oss friska och pigga, men i slutändan är vi alla förlorare. Det enda vi verkligen kan göra är att kämpa in i det sista; Visa att vi inte ger oss utan en strid, visa att vi tänker göra det vi vill tills det sista organet i våra kroppar lägger av. Det är så en hjälte resonerar. Det är så jag vill resonera. Det är så Peter Forsberg resonerar.
Kommentera

Sv: Hur gör Foppa?

Johnny Bravo: Intressant liknelse med Morrisey... 80- och 90-talisterna fattar inte ett ord.

The Smiths skrev en låt om att sluta spela hockey för nästan 30 år sedan för övrigt.

http://www.youtube.com/watch?v=cUjZjyIyNoE&feature=related

Kommentera

Sv: Hur gör Foppa?
Johnny Bravo: Tack! Men nu fick jag verkligen gråten i halsen.
Kommentera

Sv: Hur gör Foppa?
Johnny Bravo: Mycket vackert och stort gjort att skriva detta epos J.B! Tack för det!
Kommentera