1150x200-modo-header2-kopiera.webp

Inlägg #237365

Sv: TIK-MoDo
poffa: Det här försökte jag posta innan systemet kraschade igår. Du skickar jag det i stället.


poffa: En vapenbroder. Va skönt att inte vara ensam.

Inatt hade jag en liten mardröm.

Som de flesta i sådana häringa utsatta lägen så börjar jag åkalla högre makter, utföra turliga, eller i alla fall icka oturliga ritualer för att hålla ödet vid jämnmod. jag blir helt enkelt vidskeplig, något jag aldrig skulle erkännas mig under serielunken. Ett mönster jag tror mig ha sett under denna säsong är att Modo förlorar matcher när jag är på plats i kempis. Egentligen så är det inte med verligheten överensstämmande, men jag har fått känslan att jag egentligen inte skall se kvarten på riktigt i Ö-vik.

Suget efter att få se en match är ändå så pass stort att jag inte skulle bli förvånad att se mig själv på läktaren, på tv i direktsändning, när jag sitter här hemma framför Canalen plussens utbud undrandes:
- Faan där var ju jag! Jaså? jag tog mig dit ändå.

Tillbaks till drömmen.

Matchen blev jämn och Modo gjorde en tapper insats men tillslut segrade Frölundas Indianer. På läktarna blir det helt tyst och även jag deppar. Inte riktigt lika mycket som den gången jag sittandes i publikhavet hörde Lars Janssons ribbskott eka i mina öron, men ändå.. Riktigt illa till mods kände jag mig, men värre skulle det bli. Huvud efter huvud ur det knökfulla (Ursäkta min franska) folkhavet vrids mot mig. Anklagande ögon, säkert femochetthalvt tusen gånger två, stirrar på mig. Man börjar peka. någon ropar;
- Du skulle ju hålla dig hemma!
- Ja just det! hörs det från ett annat håll.
Jag känner mig alldeles förvirrad, är jag inte hemma? allt visas ju på tv och i knät har jag en halväten skål ostkrokar.
Fingrar hytter mot mig och långsamt, rytmiskt börjar publiken skandera Ditt fel, ditt fel! En trumma hjälper till och stämningen i hallen börjar bli riktigt obehaglig, precis som det skall vara för fienden i kempis. Fast nu är det jag som är fienden. Jag tittar häpet på tv:n.

Trumman dunkar vidare, högre och högre: Ditt fel, DITT FEL!

Plötsligt vaknar jag helt svettig. Någon bankar på dörren och säger:
- Klockan är snart fem, dags att göra rätt för brödfödan.
Jag är på jobbet, det är ett nytt skift, måndag morgon och jag har inte hunnit skaffa någon biljett än.

Ännu i denna stund, har jag inte skaffat mig någon biljett, men jag tänker göra ett tappert försök. Ödet får avgöra om jag tillåts infinna mig på plats i morgon.
Kommentera