MoDo Hockey

Det går absolut att tolka Hockeynews intervju med Jesper Olofsson som att han är arrogant och gnällig – men jag väljer hellre tolkningen att han vid intervjutillfället helt enkelt var utmattad och mådde dåligt. Det finns goda skäl att tro det.

Låt oss försöka se det hela från Jespers perspektiv:
Du har levt 15 år i den hockeybubbla där agenter hela tiden påtalar vikten av att ständigt fokusera på nästa karriärsteg och vikten av att maximera intäkterna innan du plötsligt står där efter karriären som arbetslös 37-åring utan utbildning. Sedan du lämnade din moderklubb har du representerat elva olika klubbar och sett över 250 lagkamrater komma och gå, så barndomens supporter-idealistiska syn på vad klubbhjärta innebär har av naturliga skäl hunnit blekna en del. Du och din familj har förstås också, som vi alla gör, vant er vid en viss levnadsstandard baserad på inkomst.

Det är bakgrunden när du går ner i lön för att få komma hem och spela i din moderklubb.
När du skriver på ett femårskontrakt är drömmen du ser framför dig att etablera Modo i SHL, ta nya steg med klubben varje säsong och i den allra bästa av världar få avsluta karriären med ett SM-guld tillsammans med brorsan våren 2029.

Istället kommer du till ett lag där inget fungerar.
Du påtalar problem med spelsystemet redan vid säsongsinledningen, men inga förändringar görs förrän det redan är för sent.
Du spelar skadad, lyckas inte prestera och sågas skoningslöst av klubbens egna fans.

När du till slut kommer igång leder du lagets bästa kedja och ser ljuset ur tunneln, men på upploppet tappar Modo allt och hamnar i kval.
Pressen är enorm, ångesten blytung – och mitt under kvalet ska din fru genomgå ett planerat kejsarsnitt. Till råga på allt blir du själv bänkad och tvingas se mycket av Modos kollaps från avbytarbänken.

Samma dag som frun ska opereras tvingas du resa 100 mil bort, kan inte finnas tillhands för henne och missar din sons födelse. Dagen efter kejsarsnittet åker Modo ur. Laget skingras, slutspelsdrömmarna är raserade, din fru har ont efter operationen och kan inte röra sig som vanligt på två veckor, barnen behöver en pappa som tar ansvar, bebisen håller er vakna hela nätterna och allt känns övermäktigt.

Efter ditt exit-samtal med Hinken väljer du att åka hem och koppla bort allt kring hockeyn en tid, för din familjs skull och för din egen mentala hälsas skull – men du kan inte undgå att bevittna hur dina kompisar som lämnar laget utsätts för drev i sociala medier där de kallas för alltifrån pengakåta svikare till äckliga horor.

Tre veckor senare är du totalt utmattad, som spädbarnsföräldrar nästan alltid är. Du har inte sovit mer än två timmar i sträck sedan kvalet och de tre äldre barnen kräver också uppmärksamhet.
I det läget ringer en journalist och avfyrar ett smatterband av frågor:

Hur känns det att åka ur?
Varför har du inte skrivit på än?
Är det sant att du ställer totalt orimliga lönekrav?

I det läget glömmer du all medieträning och berättar exakt hur du känner.
Följden av det blir att du dagen efter intervjun nås du av nya fanspekulationer om att du, utöver alla tidigare anklagelser, är en bortskämd skithög som hatar fans.
Citat från hinken om ”Bra dialog med alla” tas som bevis för att ni haft kontinuerlig kontakt, trots att Gradin bara syftade på ert exitsamtal och den dialog som därefter har förts med din agent, inklusive ett kontraktsförslag som agenten av resepekt för dina önskemål ännu inte har visat dig.

Med det som grund blir du nu också kallad lögnare av fansen.
Och din lille son fortsätter att skrika.

Shangattay: Tusen tack för ett allt igenom klokt och intelligent inlägg som balanserar upp resten av alltifrån rena personangrepp till ogenomtänkta tonårsfantasier. Tacksam om forumet i allmänhet och i den här tråden i synnerhet, kunde lägga mer fokus på silly rykten och spännande information från sina nätverk än åsikter om vad som borde gjort förra säsongen.