Stigsson:
I Hästbackarna trillade jag och bröt skidspetsen som tolvåring, när jag tränade till friluftsdag i Bjäkenbacken. Inga problem att ta sig hem dock, bara att lyfta skidspetsen, och staka sig hem fem kilometrar.
Nästan hemma gick spåret över en åker, och sedan ned på den gamla älvfåran som rinner mellan Öna/Östnor - det bottenfrusta "Skitnoret". Tre meters höjdskillnad, sex meters längd - no problemas trots avsaknad av skidspets. Jag kastade mig föraktfullt ut över åkerbrinken, och passerade the Point of No Return.
D'oh.
Spåret gör en liten krök ut på isen. Och i fartriktningen står en liten björk, kanske en halv deci i diameter. Men jag har ingen hastighet, så jag kommer inte göra mig illa, trots att jag utan tvekan kommer krocka med eländet - jag kan ju inte svänga på en skida.
Jag börjar spela apa, fäktar med armarna kring mig, skriker till brorsan bakom att "JAG KOMMER DÖÖÖÖ!!!!"
Så sätter jag stavjäveln mitt i prick på björkfan, och stavjäveln stannar ögonblickligen i luften medan jag fortsätter framåt. Stavskaftet träffar mig i vänster öga och allt blir med ens svart.
* * *
"Lever du?"
Brorsan står och lutar sig över mig. "Hur gick det?"
Keine anung.
Jag fick sitta och räkna matte på friluftsdagen. Blåögat var gult, grönt och gredelint - och hade spridit sig långt över kinden.
Nej. Jag blev inte heller en skidåkare.
Veckans hetaste skribenter
13.29
Veckans hetaste ämnen
1041
· · 
· 
Rossi Lupakainen!!!
Hyvää soumen pojka!