Trivselregler
- Vänligen notera och respektera Hockeysnacks regler.
- Starta inga nya ämnen, använd "kommentera" i ett föregående inlägg istället.
- Vi är få skribenter, så försök hålla en god ton gentemot andra i dina svar (även om du inte håller med) så behåller vi den lilla vi-mot-världen-känslan som finns här.
- Regelbrott som personangrepp (gäller även det som riktas mot spelare, ledare och domare), olämpligt språkbruk (t.ex könsord) och hot är extra uppmärksammat.
- Att sprida elakartade rykten om spelare, ledare och skribenter är inte tillåtet.
- Inlägg som inte tillför debatten något kan raderas. Inlägg som verkar ha till enda syfte att provocera eller håna raderas och kan innebära omedelbar avstängning.
- Om en avstängd användare återkommer under nytt användarnamn kommer det resultera i en permanent avstängning av det nya kontot.
- Spam kommer rendera i avstängning.
- Du kan redigera ditt inlägg i fem minuter, ifall du känner att du kanske klev över gränsen för vad som är god forumetikett.
- Klagomål och ifrågasättanden om modereringen i gästböckerna skall inte förekomma på Hockeysnack och raderas omedelbart av tillgänglig moderator. Att bryta mot denna regel kan innebära avstängning från NHL-boken.
- Klagomål på moderering sker via bubbla till moderator. Om en moderator kontaktar er via bubbla i fråga om regelöverträdelse har man skyldighet att svara. Svarar man inte kan man bli avstängd tills svar erhållits.
En liten tänkvärd artikel som jag inte är säker på att det går att länka till, så jag klistrar in den.
The presence of Nikolai Khabibulin (aka the Bulin Wall) in Calgary on Wednesday night got me thinking about one marketing opportunity that the new National Hockey League is missing out on — that is, capitalizing on the colorful nickname.
That year, I was assigned by the Calgary Sun to "try out" for the team and then write a series of articles on the experience. It involved a two-day on-ice stint to the first-ever Flames' training camp in 1980 and one time, I found myself lined behind Kent Nilsson in a drill. Up to that point, it had been a "so far, so good" experience — or until I had to follow Nilsson up the ice on a rush. The way he exploded out of a standing start, the way he accelerated, the way he shot the puck left me in awe — and feeling hopelessly, woefully out of place.
A few days later, driving down to Lethbridge with a colleague, Steve Simmons, and being young sports writers, we got to talking about how we might dub a player with a nickname.
For Nilsson, I suggested 'The Magic Man' because of his exceptional skills — like nothing I'd ever seen before. It probably shouldn't have come as that much of a surprise to us because, the year before, as an NHL rookie, he scored 93 points in 80 games (and would go on to score 131 that first year in Calgary, which is still a team record). Steve liked the idea and from that day forward, every time we made a reference to Nilsson, we put 'Magic Man' in brackets — and once radio and television announcers picked up on it and started using it too, the name stuck.
Eventually, it came to take on an unintended second meaning as well — because Nilsson had the tendency to "disappear" in certain games, usually against a physically intimidating opponent. Eventually, it was that inconsistency that convinced coach Bob Johnson to get rid of him (GM Cliff Fletcher traded Nilsson for two draft picks, one of which they used to select Nieuwendyk. Nieuwendyk was then later traded for Iginla, so even after all these years, Nilsson just keeps giving back to the Flames).
In any event, we never tried to do it again — for reasons that I cannot explain in any rational way. In a year when there are so many good young players are coming into the league — from Sidney Crosby and Alexander Ovechkin to Dion (The Hammer?) Phaneuf and Jeff Carter - maybe it's time that the era of the colorful nickname return.