NHL

Ambroo: Ja han är ju ingen utpräglad tvåvägsforward, det skall sägas =) Det har dock inte Foppa heller varit på flera år.

Jag står fast vid att han utan tvekan en av världens bästa forwards genom tiderna, och det är enkelt att argumentera för detta.

Hans kombination av att vara både playmaker och sniper. Sett till den aspekten är han klart bäst. Han slår mackor som Foppa (och bestrider du detta kan jag ju skicka dig exempel efter exempel. Eller se matcher, att Foppa varit ensam som bäste framspelare har alltid varit en liten överdrift) samtidigt som han målar som få. Han har aldrig varit beroende av en framspelare för att få mål, eller en utpräglad målskytt för att skrapa ihop assists.

Han är alltså ett utmärkt exempel på spelare som klarar sig utan andra stjärnor, och höjjer halvbra kedjekamrater. Hans enligt mig bästa säsong gjorde han tillsammans med rookien Hrdina och Kip Miller. Vilket gav Pittsburgh möjligheten att sätta ihop en vass andrakedja. Samma säsong sänkte han i det närmaste NJ på egen hand. Om vi nu tvunget måste jämföra med Foppa så går det inte på det här området, då Foppa aldrig varit utan en sniper vid sin sida. För att inte tala om skillnaden på backar de spelat med under sina bästa år. Jesus, Janne Laukkanen och Hasse Johnson någon? (Pittsburgh-versionen av honom) Brrr.

Han är också ett praktexempel på att spela med skador och ändå vara bra. Jag tänker närmast på nämnda slutspelsserie med Pittsburgh och VM sist tjeckerna vann guld där.

Hans ben har kallast de starkaste hockeyn har sett och han skapar ju ofta bra chanser trots hård uppvaktning.

Jag tycker tvärtemot dig att han i Sverige kan vara underskattad. Hans lynne och ibland barnsliga uttalanden, samt att han sällan vill ta på sig ledar-rollen har gett honom en divastämpel i Sverige. Vissa ser honom (du med kanske med tanke på sniper-uttalandet) som en tjeckisk version av Bure. Vilket är galet fel då han också har storleken och spelsinnet. Att han måste vara nöjd med allt runt om kring för att vara i toppform på isen är väl dock hans stora minus.

Denna inställningen märker man även på Calle Johansson om han kommenterar Jagr, vilket är föga överraskande då han fick uppleva just 'Washington-versionen' av den gode tjecken.

Jag har personligen aldrig sett en enskild spelare vara så viktig för sitt lag som Jagr i Pittsburgh under slutet av 90 talet. Vilket de andra spelarna höll med om de röstade fram honom som vinnare av Lester B Pearson Trophy två år irad. Defensiven har aldrig varit ett problem heller då han med endast två undantag alltid varit plus med marginal i den statistiken (ifjol var han snubblande nära att vinna den +/- ligan)