Jag lägger av, för många skador, för lång tid att återhämta sig har gjort att jag insett att tiden sprungit ifrån mig, eller kanske snarare ikapp. Det är inte roligt att ständigt och jämnt ha ont och inte mer än komma igång igen förrän jag gör illa mig igen.
Det finns dock en bidragande orsak till att jag börjat känna efter, och som fått mig att ta beslutet att sluta spela veteranhockey i Nolby. Nämligen att det blivit för mycket allvar. Poängen med veteranhockey på den här nivån har jag alltid trott varit att alla ska kunna spela, helt enkelt för att ha roligt. Men alla delar tydligen inte min uppfattning. Jag har anat att en grupp i laget tar hockeyn på lite större allvar än jag gör. Det verkar som om de tycker det är viktigar att vinna än att ha roligt. Att det spelar roll om man har skridskoteknik som Steve Yzerman eller åker på lädret. För innan matchen mot Dövlandslaget startade en diskussion som fövånade mig, nämligen att bra spelare inte ville spela med sämre och de sämre själva skulle inse att de inte är bra nog.
Det väckte en undran hos mig. Om de som inte ser sina begränsningar och ändå fortsatte spela, vem skulle då säga till dem. Och hur många skulla vara kvar i Nolby Vets då. Sedan har det pratats om laguttagningar, om att aldrig ställa upp med mer än tre femmor ens i veteranserien. Vilket betyder att någon måste hålla i yxan. Nu finns det säkert personer som är beredda att göra det, nämligen de som är så bra att de inte tycker det är roligt att spela med de sämre. Det gick så långt att i ett mail uppmanade en i laget dem som inte accepterade det skulle söka sig till ett annat lag.
Poängen, jag tar det igen, med veteranhockeyn måste vara att ha roligt, och hur roligt är det att först bli ställd åt sidan för att nästa vecka få vara med och spela på grund av att någon av de bra inte kan vara med. Det är nog lätt att hoppa över hockeyn då och göra något annat istället för att snöra på sig skridskorna. Vilket kommer att leda till att det snart inte finns några spelare kvar, förutom de bra förstås.
Nej, det är inte så jag vill att det ska vara. Nu kanske jag överreagerar, jag kan ha missuppfattat alltihop, jag hoppas i alla fall det.
Men tack i alla fall för att jag fick vara med, det var roligt så länge det varade.
· 
Det finns dock en bidragande orsak till att jag börjat känna efter, och som fått mig att ta beslutet att sluta spela veteranhockey i Nolby. Nämligen att det blivit för mycket allvar. Poängen med veteranhockey på den här nivån har jag alltid trott varit att alla ska kunna spela, helt enkelt för att ha roligt. Men alla delar tydligen inte min uppfattning. Jag har anat att en grupp i laget tar hockeyn på lite större allvar än jag gör. Det verkar som om de tycker det är viktigar att vinna än att ha roligt. Att det spelar roll om man har skridskoteknik som Steve Yzerman eller åker på lädret.
För innan matchen mot Dövlandslaget startade en diskussion som fövånade mig, nämligen att bra spelare inte ville spela med sämre och de sämre själva skulle inse att de inte är bra nog.
Det väckte en undran hos mig. Om de som inte ser sina begränsningar och ändå fortsatte spela, vem skulle då säga till dem. Och hur många skulla vara kvar i Nolby Vets då.
Sedan har det pratats om laguttagningar, om att aldrig ställa upp med mer än tre femmor ens i veteranserien. Vilket betyder att någon måste hålla i yxan. Nu finns det säkert personer som är beredda att göra det, nämligen de som är så bra att de inte tycker det är roligt att spela med de sämre. Det gick så långt att i ett mail uppmanade en i laget dem som inte accepterade det skulle söka sig till ett annat lag.
Poängen, jag tar det igen, med veteranhockeyn måste vara att ha roligt, och hur roligt är det att först bli ställd åt sidan för att nästa vecka få vara med och spela på grund av att någon av de bra inte kan vara med. Det är nog lätt att hoppa över hockeyn då och göra något annat istället för att snöra på sig skridskorna. Vilket kommer att leda till att det snart inte finns några spelare kvar, förutom de bra förstås.
Nej, det är inte så jag vill att det ska vara. Nu kanske jag överreagerar, jag kan ha missuppfattat alltihop, jag hoppas i alla fall det.
Men tack i alla fall för att jag fick vara med, det var roligt så länge det varade.
Anders Moverare